This week’s (w 39) most notable event in this country is the discovery that there is a large hole in the hull of the sunken passenger ship Estonia, which sank on the ninth of September 1994. There are some journalists, a diving team etc. who have been down on the bottom of the Baltic Sea and filmed the hull and discovered a hole that is one meter by four meters with indentation from the outside, which must mean that something hit Estonia so it became such a large hole that lies below the waterline. That is probably the reason why the ship sank so fast and took 852 people to their deaths. A total of 989 people was on board, of which 149 were crew. despite the speed of the process and storm at sea (with about 20 m / s) and problems with lifeboats and life rafts, 137 people survived (of which 53 from the crew).

The Accident Investigation Board, which investigated the accident in 1995 – 1997, concluded that the cause of the sinking was that the bow visor had been torn loose in the rough sea and taken the bow ramp into the sea. Large amounts of water poured into the car deck and caused the ferry to quickly capsize and in a few minutes get a 15 degree tilt and then went over to 20 -30 degrees. This made it exceedingly difficult for passengers in cabins down in the ship to get on deck and many also failed to do so. A young man who survived recounted how women with small children, trying in vain to get up and how their horrible screams of death, when the water poured in and they realized the hopelessness of trying to get out, etched themselves in his memory forever. According to the Commission, the reason for the bow visor falling off was that the hinges for the bow visor were too weak. Criticism was also directed at the captain, who let the ferry continue at high speed despite noting that something was wrong with the boat.

A boatman noticed a loud bang from the bow. At 01.10, water was observed on the car deck via a monitor. Soon after, water began to appear on the floors of the lower cabins. After the first emergency call in Mayday at 01.22, all communication with Estonia disappeared in a few minutes. At 01.25 the generators stopped, and the ship was completely darkened and virtually impossible for people to get on deck from the lower cabins. The ship is now at a 40 degree tilt and the water is flowing in through the windows on the fourth deck. The water quickly fills the boat and the tilt increases to 80 degrees and also reaches the commando bridge at 01.30 and the emergency generator stops working.

The rapid capsizing and the large lilt made it difficult or almost impossible to get lifeboats into the water and those who survived what those who managed to swim to a life raft, which was triggered automatically, and get into it. But if it was not possible to get the chapel up, the passengers were flooded by icy water and did not survive long. By and large, it is young, strong men who survive. The ship sank at 01.48, 38 minutes after the water began to penetrate the boat.

Twenty-five helicopters and at least ten ships took part in the rescue operation. The first ship M / S Mariella arrived at 02.12 and then several other ferries. But due to the rough sea, they could not put in lifeboats and thus had no effective methods to get people out of the sea. Only when helicopters with surface rescuers did this succeed better. But they were not in place until 03.05, an hour after the ships. Survivors and crew members worked in severe weather conditions with waves of up to 15 meters. They managed to save 137 people. 94 dead were picked up from the cold, six degrees (Celsius) water and from life rafts, where they froze to death if they did not manage to get under the chapel. Of those killed, 501 were Swedes.

After the accident, Prime Minister Ingvar Karlsson promised the relatives that the ship would be salvaged, and all the dead taken care of. This promise was betrayed and instead grave peace was announced over the accident site. This has meant that no further investigations have been possible, something that the relatives have been and are overly critical of. A Swedish preliminary investigation into the crime was dropped and there was never a court proceeding, where those responsible had been allowed to testify according to an oath. Thousands of relatives sued the French classification society Bureau Veritas, which certified Estonia, and the German shipyard Jos L Meyer-Werft, which built the ship. But a French court rejected all claims for damages in 2019, despite the fact that the court concluded that the hinges to the bow visor were too weak and that the captain (who died) drove the ship too fast in the very rough sea.

The survivors have been critical of the Accident Investigation Board’s report and believe that their views and perceptions of what happened at the sinking have not been included. Several of the survivors say that they heard a loud bang and that the ship then capsized quickly. The Commission believes that this is due to the visor coming loose and then falling off and lots of water flowing in on the car deck and causing the ferry to capsize. Criticism is also directed at the fact that the whole ferry was not examined by the Commission. Some documents from the investigation have also disappeared.

The new information about a large hole has made many people wonder about the whole procedure of not examining the whole boat, not to lift up the ship, casting the whole ship in concrete (which failed) and announcing grave peace, so that no more investigations can be carried out. aims to hide what really happened when Estonia sank and what was the whole cause for this. When some who were in the Commission now say that the hole was made when the ship hit the bottom, many do not believe this. And those who did the new survey say that there are no large rocks or cliffs on the bottom where the ship is located, which could have caused this hole.

It has later emerged that military equipment was transported on the ferry, that customs were told not to check military vehicles and that on the night in question two military vehicles were driven on board after all other vehicles had been loaded. Of this, there is speculation that there may have been an explosion on board. At the time of the accident, a military exercise of the navy was taking place in the area and there is speculation that a Swedish submarine collided with the ferry. In the latter case, it is almost inconceivable that everyone involved over the years would have kept quiet about this. But it could have been a Russian submarine? It is easy to think that the whole procedure in the investigation creates suspicions that the investigation did not go right, that something is hidden. Several people involved in, for example, the Ethics Council, including Bishop Caroline Krook, now feel that they may have been led astray by the information they have received and that nothing more may be investigated due to the law on grave peace. Those who have now completed the new study are accused of not respecting the peace of the grave and risk several years in prison if convicted. It is not difficult to imagine that the survivors and the relatives of the dead feel great unease and resentment about how the power, ie the authorities with emphasis put the lid on! This is one of the largest shipwrecks in peacetime in the Baltic Sea and history will continue. Something tells me that we have not been told the whole truth about Estonia’s sinking.

Veckans (v 39) mest uppmärksammade händelse här i landet är upptäckten att det finns ett stort hål i skrovet på det förlista passagerarfartyget Estonia, som sjönk den nionde september 1994. Det är några journalister, ett dykarteam mfl som varit nere på Östersjöns botten och filmat skrovet och upptäckt ett hål som är en meter gånger fyra meter med inbuktning utifrån, vilket måste betyda att något rammat Estonia så det blivit ett så stort hål som ligger under vattenlinjen. Det är sannolikt anledningen till att fartyget sjönk så snabbt och tog med sig 852 människor i döden. Totalt fanns 989 människor ombord, varav 149 besättning. Trots det snabba förloppet och storm på havet (med ca 20 m/s) och problem med livbåtar och räddningsflottar överlevde 137 personer (varav 53 ur besättningen).

Haverikommissionen som utredde olyckan 1995 – 1997 kom fram till att orsaken till förlisningen var att bogvisiret slitits loss i den grova sjön och tagit med sig bogrampen i havet. Stora mängder vatten vällde in på bildäcket och fick färjan att snabbt kantra och på några minuter få 15 graders slagsida och gick sedan över till 20 -30 grader. Detta gjorde det mycket svårt för passagerare i hytter nere i fartyget att ta sig upp på däck och många misslyckades också med det. Anledningen till att bogvisiret ramlade av var enl kommissionen att gångjärnen för bogvisiret var för klena. Kritik riktades också mot kaptenen, som lät färjan fortsätta i hög fart trots att man noterat att något var fel med båten.

En båtsman noterade en kraftig smäll från fören. Klockan 01.10 observerades via en monitor vatten på bildäck. Strax efter började vatten visa sig på golven i de nedre hytterna. Efter det första nödanropet Mayday klockan 01.22 försvann all kommunikation med Estonia på några minuter. Klockan 01.25 stannade generatorerna och fartyget blev helt mörklagt och i stort sett omöjligt för människor att ta sig upp på däck från de nedre hytterna. Fartyget ligger nu med 40 graders slagsida och vattnet strömmar in genom fönstren på fjärde däck. Vattnet fyller snabbt båten och slagsidan ökar till 80 grader och når också bryggan kl 01.30 och nödgeneratorn slutar fungera.

Den snabba kantringen och stora slagsidan gjorde det svårt eller nästan omöjligt att få livbåtar i vattnet och de som överlevde vad de som lyckades simma till en livflotte, som utlösts automatiskt, och ta sig upp i den. Men om det inte gick att få upp kapellet blev passagerarna översköljda av iskallt vatten och överlevde inte länge. Fartyget sjönk klockan 01.48, 38 minuter efter att vattnet börja tränga in i båten.

Tjugofem helikoptrar och minst tio fartyg deltog i räddningsoperationen. Det första fartyget M/S Mariella anlände klockan 02.12 och därefter flera andra färjor. Men pga den grova sjön kunde de inte sätta i livbåtar och hade alltså inga effektiva metoder att få upp människor ur havet. Först när helikoptrar med ytbärgare lyckades detta bättre. Men de var inte på plats förrän klockan 03.05 alltså en timma efter fartygen. Ytbärgare och besättningsmedlemmar arbetade under svåra väderförhållanden med vågor på upp till 15 meter. De lyckades rädda 137 människor.  94 döda plockades upp ur det kalla, sexradiga vattnet och från räddningsflottar, där de frusit ihjäl om de inte lyckats komma under kapellet. Av de omkomna var 501 svenskar.

Efter olyckan lovade statsminister Ingvar Karlsson de anhöriga att fartyget skulle bärgas och alla döda tas om hand. Detta löfte sveks och istället utlystes gravfrid över olycksplatsen. Detta har medfört att inga vidare undersökningar har kunnat göras, något som de anhöriga varit och är mycket kritiska till. En svensk förundersökning om brott lades ner och det kom aldrig till ett domstolsförfarande, där de ansvariga hade fått vittna enligt ed. Ett tusental anhöriga stämde det franska klassningssällskapet Bureau Veritas, som certifierade Estonia, och det tyska varvet Jos L Meyer-Werft som byggde fartyget. Men en fransk domstol avvisade 2019 alla skadeståndskrav trots att kommissionen kommit fram till att gångjärnen till bogvisiret var för klena och att kapten (som omkom) kört fartyget för fort i den mycket grova sjön.

De överlevande har varit kritiska till haverikommissionens rapport och anser att deras synpunkter och uppfattningar om vad som faktiskt hände vid förlisningen inte har kommit med. Flera av de överlevande säger att de hörde en kraftig smäll och att skeppet därefter snabbt kantrade. Kommissionen menar att detta hänger samman med att visiret lossnade och sedan ramlade av och mängder av vatten strömmade in och fick färjan att kantra. Kritik riktas också mot att inte hela färjan undersöktes av kommissionen. Vissa dokument från utredningen har också försvunnit.

De nya uppgifterna om ett stort hål, har fått många att undra om hela förfarandet med att inte undersöka hela båten, inte bärga fartyget, gjuta in hela skeppet i betong (som misslyckades) och utlysa gravfrid, så att inga mer undersökningar öht kan genomföras, syftar till att dölja hur det verkligen gick till då Estonia sjönk och vad som var hela orsaken till detta. När vissa som var med i kommissionen nu säger att hålet har uppstått då fartyget rammade botten, tror många inte på detta. Och de som gjort den nya undersökningen säger att det finns inga stora stenar eller klippor på botten där fartyget ligger, som skulle kunnat orsaka detta hål.

Det har senare framkommit att militär materiel fraktades på färjan, att tullen blivit tillsagd att inte kolla militärfordon och att den aktuella natten två militärfordon kördes ombord efter att alla andra fordon lastats. Av detta finns spekulationer att det kan ha skett en explosion ombord.  Vid olyckstillfället pågick en militärövning av marinen i området och det finns spekulationer om att en svensk ubåt kolliderat med färjan. I det senare fallet är det nästan otänkbart att alla inblandade under årens lopp skulle ha hållit tyst om detta. Men det kan ju ha varit en rysk ubåt?

Det ligger nära till hands att tänka att hela förfarandet vid utredningen skapar misstankar om att utredningen inte gått rätt till, att något döljs. Flera inblandade i tex Etiska rådet, däribland biskop Caroline Krook, nu upplever att de kanske förts bakom ljuset genom den information de fått och att inget mera får utredas pga lagen om gravfrid. De som nu genomfört den nya studien, är åtalade för att inte ha respekterat gravfriden, och riskerar flera års fängelse om de döms. Det är inte svårt att föreställa sig att de överlevande och de anhöriga till de döda känner stor olust och förbittring kring hur makten, dvs myndigheterna med emfas lägger locket på! Detta är en av de största fartygsolyckorna i fredstid i Östersjön och historien kommer att fortsätta. Något säger mig att vi inte fått veta hela sanningen om Estonias förlisning.

Svenska medborgare har under årtionden byggt upp en socialpolitik, som ska ge medborgarna skydd och stöd i situationer då den dagliga, normala, informella omsorgen fallerar. Systemet bygger på förtroende och den goda moralen. Det betyder att myndigheterna tror gott om folket och att de inte försöker lura sig till stöd de inte har rätt till. Folket i sin tur litar på att myndigheterna inte är korrumperade och sysslar med nepotism. Övergripande regelverk är beslutade i demokratisk ordning. Modellen bygger på att medborgarna och myndigheterna har någorlunda gemensamma referensramar.

Annars är det lätt att lura systemet och få bidrar på falska grunder. Numera är det ingen större svårighet att skaffa sig en falks identitet. Det kan man tom beställa på nätet där man kan köpa illegala pass, körkort och legitimation, som tex tillverkas och säljs via ”Dark Webb”, en ljusskydd del av internet. Syftet med falsk identitet är vanligen att få tillgång till bidrag man annars inte skulle få.

Människor med annan kultur och knappast någon erfarenhet av ett välfärdssamhälle, kan förundras över den svenska socialpolitiken och tom tycka att den är naiv. De förstår inte att socialpolitiken vilar på principen att det mesta är uppskjuten lön från dem som arbetar och betalar skatt och sociala avgifter. De ser tvärtom att under de rätta förutsättningarna kan man här leva på vad staten och kommunerna ger i olika slags bidrag, utan att själv ha bidragit med en enda skattekrona. Inom invandrarkollektiven lär man sig vilka de rätta förutsättningarna är för att få bidrag. Genom släktband, vänner och kontakter får utlänningarna tips och hjälp för att komma hit, få bostad, intyg på ett arbete (som kanske inte existerar) och hur man kan leva här utan att behöva arbeta och bidra till systemet. De känner ingen lojalitet till det svenska samhället, men det är bra att kunna utnyttja det. Tänka sig, man kan i detta land bli försörjd av staten och inte behöva arbeta!

De stora invandrargrupperna tenderar att hamna i vissa bostadsområden där de har landsmän, som tar hand om dem. Dominerande familjer skapar ibland egna hjälpordningar där priset bla är lojalitet och pengarna kanske kommer från kriminell verksamhet. I utanförskapsområdena finns etablerade informella ordningar, där tex vissa familjer skaffat sig många bostäder, som de kan hyra ut mot förtjänst. Dominanta familjer bildar det som liknar klansystem varifrån de kommer och är i praktiken områdets ”ordningsmän” som signalerar vad det är för informella regler som gäller. Det förekommer att de tom har en slags egna domstolar, som hanterar konflikter bland de boende i området och intervenerar i sociala miljöer.

Med viss fiffighet skapas parallellsamhällen där många kan leva på att försörja varann, men pengarna kommer ytterst från staten. Stora barnfamiljer kan leva på bidrag av olika slag. Vid sjukdom får man sjukersättning och ev. aktivitetsersättning vid nersatt arbetsförmåga. Subkulturer har inte sällan ”egna” läkare som kan ge erforderliga intyg. Barnfamiljer får barnbidrag, extra stora bostadsbidrag, föräldrapenning, underhållsstöd, vårdnadsbidrag, underhållsbidrag (när föräldrarna bor på olika adresser), studiebidrag (till barn 16 -20 år) och extra tillägg för fattiga familjer. Gamla flyktingar får garantipension, äldreförsörjningsstöd och bostadstillägg.  Det går tex att inom ordningen för personlig assistent anställa någon av de egna i familjen för att hjälpa någon annan familjemedlem. För dem som kommer från länder där det är individerna själva som får stå för hjälpen, är betald personlig assistent en mystisk ordning, men ack så tilltalande. Det finns i regel en hel del kommunala bidrag för aktiviteter för barn och unga, grundbidrag, bidrag till föreningslokaler, utbildningsbidrag, aktivitetsbidrag. Givetvis får invandrare och flyktingar, liksom alla andra, tillgång till subventionerad sjukvård och tandvård, vilket verkligen kan göra skillnad för stora barnfamiljer med fattig bakgrund. Ja, det går väl inte att säga annat än Sverige är fantastiskt?

Boende i dessa parallellsamhällen är vanligen invandrare, som nästan bara har dagligt umgänge med andra invandrare. De lever i sina egna etniska nätverk och det är inte ens säkert att de kan tala och förstå svenska. Där klarar man sig bra med sitt eget språk. Affärer drivs av invandrare och håller produkter som kommer från hemländerna. Vid myndighetskontakter fixar nätverken sina egna tolkar. När invandare tar över bostadsområdet, flyttar vanliga svenskar och området blir extremt segregerat. Nytillkommande invandrare hamnar ofelbart i dessa bostadsområden, där deras landsmän bor och snart sagt inga svenskar. Inte sällan har de nya fått tips och hjälp på olika sätt att komma till Sverige och det är naturligt att de bosätter sig där landsmännen bor och kanske tom erbjuder bostad.

Många av dessa parallellsamhällen domineras av muslimer och inte sällan har de sina moskéer och bönesalar, ibland i källarlokaler avsedda för föreningsverksamhet. Muslimerna får stora bidrag från gulfstaterna för att bygga moskéer och driva religiös verksamhet och sprida salafismen. Konsekvensen och avsikten är spridningen av islam. Rosengård i Malmö är ett belysande exempel på islamisering av ett stort bostadsområde, som hade en helt annan karaktär från början. Och hur kommunen på olika sätt, genom bidrag till dagis och förskola, stöd till muslimska skolor, hemspråksundervisning, föreningsbidrag mm, bidragit till denna utveckling av ett svenskt bostadsområde till en främmande ö, befolkat av ett främmande folk med främmande språk och kultur och en främmande och kanske skrämmande religion. Det Muslimska Brödraskapet kallar Rosengård ”Det muslimska civilsamhället”, där daghem, skolor, affärer, föreningar, lokala myndigheter och dess organisationer är muslimskt styrda. MB har som strategi att infiltrera all samhällsorgan för att påverka dess hållningar och verksamheter i muslimsk riktning.

Muslimer kan i dessa områden leva sina liv utan att nämnvärt behöva komma i kontakt med majoritetssamhället och dess institutioner annat än då det gäller att få ut olika slags bidrag. Få ungdomar i dessa områden skaffar sig högre utbildning och blir därför hänvisade till den lokala ekonomin, vad den nu kan erbjuda.    Tusentals människor i dessa lokalsamhällen kommer inte att bli en del av det normala Sverige. Politikerna talar om integration och misslyckad sådan, men de som lever i dessa områden har ingen önskan att bli integrerade. Vad skulle de vinna på det?

Alf Ronnby Fil dr sociologi, docent socialt arbete

Detta är en mera utvecklad artikel om gängkriminaliteten med huvudvikt på vad vi sak göra åt eländet.

Det är de sk problematiska utanförskapsområdena, som är den materiella och sociala orsaken och ofta basen för gängkriminaliteten. Polisen har identifierat 55 sådana områden i 22 städer. I dessa invandrartäta och osvenska stadsdelar har vi fått in utländska klaner, som organiserar och genomför djupt kriminella handlingar. Polisen har kartlagt 40 sådana klaner med ca 5000 individer, som kommit hit i det enda syftet att ta makten i en stadsdel för att härska och kontrollera narkotikaförsäljning, stölder, mm för att tjäna pengar. Och bara i Stockholm har polisen kartlagt 50 kriminella gäng.

Det är dessa subversiva parallellsamhällen med egna informella ”lagar” och maktstrukturer, som gör det så svårt för polisen att komma åt gängkriminaliteten. Det är huvudmännen, ledaren som planerar och bestämmer och ungdomar som genomför brotten. Då dessa åker fast, finns det hela tiden nya rekryter, danade i denna miljö och moral därefter, som tar deras platser. Att tala om misslyckad integration i dessa områden är inte relevant. Dessa människor vill inte integreras och bli en del av vårt samhälle. De vill leva i sin egen värld. Och det ska vi se till att de inte får fortsätta med!

Vad ska vi då göra åt eländet? Det är uppenbart att vi måste bli mycket bättre på att hindra sådana subversiva människor att komma in i landet. Och mycket effektivare att utvisa dem som inte har rätt att vara här. Vi måste ge polisen bra mycket bättre möjligheter och resurser att penetrera dessa miljöer och klaner. Det handlar om ny teknik för avlyssning och visitering. Härdar som Rinkeby, Angered, Rosengård mfl liknande områden bör bli visitationszoner. Samtidigt en samverkan mellan bostadsföretagen, polisen, socialtjänsten mfl för att helt enkelt avhysa de kriminella. De ska inte ha någon plats att bo i vårt samhälle! Väck med dem!

Polisen måste få möjlighet, att via samarbete med andra myndigheter, komma åt klanledarna genom åtal för andra brott än just gängkriminaliteten, vilken pga rädsla och tystnad är svåra att komma åt. Det gäller att sätta dit dem för ekonomisk brottslighet, bidragsfusk, skattefiffel, trafikförseelser och andra brott de gör sig skyldiga till i vardagen. Och se till att de får stanna länge i fängelse! KD:s förslag att låta utlänningar tjäna av sina fängelsestraff i de länder de kommer från är en bra idé.

Det är också dags att ge upp den i och för sig humana idé att anpassa kriminella till ett laglydigt liv i samhället. Detta skulle ske genom att straffet verkligen skulle vara kriminalvård, med betoningen på vård, för att intagna inte ska bli ännu mera avvikande och samhällsfrånvända med en kriminell identitet. Det var rättänkt då vi genomförde dessa tankar i strafflagstiftningen. Men idag har vi ett helt annat samhälle där det är meningslöst att tro att de gängkriminella ska anpassas till samhället och leva ett normalt liv. Detta är dem främmande eftersom de redan som barn får en identitet som stående utanför, lever i en sådan miljö och vill göra karriär i den kriminella världen. Detta fenomen har vi känt till länge, men velat väl och varit både godhjärtade och godtrogna, för att inte säga naiva!

Men det är uppenbart att vi inte kommer åt gängkriminaliteten enbart med metoder på dessa nivåer. Vi måste tränga på djupet i dessa submiljöer. Det handlar om familjeterapi för att bearbeta dysfunktionella familjer varifrån de unga brottslingarna rekryteras. Skolorna bör ha många kuratorer för att hjälpa och stärka elever att ta sig ur dessa miljöer och blodsband.

Det behövs inte minst att vi arbetar med att förändra miljöerna i grunden genom community organizing. Det är flervägsstrategier som går ut på att hjälpa de förnuftiga och frustrerade i lokalsamhället att organisera sig så de kan stå emot hoten och framförallt skapa produktiva sociala miljöer där de kan utveckla sammanhållning och gemenskap utifrån sina egna förutsättningar och resurser. Dessa metoder har bla använts med framgång i USA.¹⁾

Det kommer inte att fungera att enbart förlita sig på att polisen löser problemen genom brottsbekämpning. Polisen får ta hand om de kriminella, samtidigt som samhällsarbetare hjälper dem som vill bli medlemmar och integrerade i vårt samhälle att tillsammans skapa forma en anda och inte accepterar kriminaliteten. Dessa människor ska få hjälp att organisera sig för att ta egenkontroll över sin miljö. De måste bli tillräckligt starka för att orka och våga stå emot klanerna.

Det blir inte lätt och måste ske på flera plan samtidigt och i mycket nära samarbete med polisen, som har rätt att utöva våld mot de kriminella. Polisen, som har bäst insikt i de kriminella klanmiljöerna, förespråkar den här typen av flervägsstrategier och det är nog enda vägen att på sikt rensa upp och likvidera dessa pesthärdar i vårt samhälle.

Alf Ronnby

Fil dr sociologi, docent socialt arbete

Litteraturförslag:

1. Block Peter (2009) Community
2. Brager mfl (1987) Community Organizing
3. Hutchinson ed (2009) Community work in the Nordic countries
4. Homan Mark     (2008) Promoting Community Change USA
5. Kahn Si               (1991) Organizing USA
6. Kretzmann John McKnight John (1993) Building Communities from the Inside Out
7. Medoff Peter och Sklar Holly (1994) Streets of Hope
8. Ronnby Alf (1995) Mobilizing local communities, Aldershot Avebury

It is the so-called problematic areas of exclusion, which are the material and social cause of gang crime. Police have identified 55 such areas in 22 cities. In these immigrant-dense and non-Swedish districts, we have brought in foreign clans, (from Lebanon and Somalia and more) which organize and carry out deeply criminal acts. The police have mapped 40 such clans with about 5000 individuals, who came to Sweden for the sole purpose of seizing power in a district to rule and control drug sales, thefts, etc. to make money.

It is these subversive parallel societies with their own informal ”laws” and power structures that make it so difficult for the police to access gang crime. It is the principals, the leader who plans and decides and young people who carry out the crimes. As these get stuck, there are constantly new recruits, fashioned in this environment, taking their places. Talking about failed integration in these areas is not relevant. These people do not want to be integrated and become part of the Swedish society. They want to live in their own world. And we have to make sure that they do not continue with that!

What should we do about the misery then? It is obvious that we must be much better at preventing such subversive people from entering the country. And much more effective to expel those who do not have the right to be here. We must give the police much better opportunities and resources to penetrate these environments and clans. It is about new technology for eavesdropping and inspection. Hearths such as Rinkeby, Angered, Rosengård and other similar areas should become visitation zones. At the same time, a collaboration between the housing companies, the police, the social services, etc. to simply evict the criminals. They should have no place to live in the Swedish society!

The police must be given the opportunity, through cooperation with other authorities, to access the clan leaders through prosecution for crimes other than gang crime, which due to fear and silence are difficult to access. It is a matter of prosecuting them for financial crime, benefit fraud, tax evasion, traffic offenses and other crimes they commit in everyday life. And make sure they stay in jail for a long time! A proposal to let foreigners serve their prison sentences in the countries they come from is a good idea.

It is also time to give up the inherently humane idea of ​​adapting criminals to a law-abiding life in society. This was done by the punishment really being prison care, with the emphasis on care, so that inmates do not become even more deviant and dissociated from society with a criminal identity. It was rightly thought out when we implemented these thoughts in criminal law. But today we have a completely different society where it is pointless to believe that the gang criminals should be adapted to society and live a normal life. This is foreign to them because as children they already have an identity that stands outside, lives in such an environment and wants to make a career in the criminal world. We have known this phenomenon for a long time, but wanted well and were both kind-hearted and gullible, not to say naive!

But it is obvious that we do not approach gang crime solely with methods at these levels. We need to delve deeper into these sub-environments. It is about family therapy to process dysfunctional families from which the young criminals are recruited. Schools should have many counselors to help and empower students to get out of these environments and blood ties. Not least, we need to work to fundamentally change the environments through community organizing. These are multi-way strategies that aim to help the sensible and frustrated in the local community to organize themselves so that they can withstand the threats and above all create productive social environments where they can develop cohesion and community based on their own conditions and resources. Among other things, these methods have been used successfully in the USA.¹⁾ It will not work to rely solely on the police to solve the problems through law enforcement.

The police must take care of the criminals, at the same time as community workers help those who want to become members and integrated in the Swedish society to work together to form a spirit and do not accept crime. These people should be helped to organize to take self-control over their environment. They must be strong enough to have the strength and courage to stand up to the clans. It will not be easy and must take place on several levels simultaneously and in very close cooperation with the police, who have the right to use violence against the criminals. The police, who have the best insight into the criminal clan environments, advocate this type of multi-way strategy and it is probably the only way to eventually clean up and liquidate these hotspots in the Swedish society.

Alf Ronnby

PhD in sociology, associate professor of social work

Literature suggestions:

* Block Peter (2009) Community

* Brager et al (1987) Community Organizing

* Hutchinson ed (2009) Community work in the Nordic countries

* Homan Mark (2008) Promoting Community Change USA

• Kahn Si                     (1991) Organizing USA
• Kretzmann John McKnight John       (1993) Building Communities from the Inside Out
• Medoff Peter och Sklar Holly (1994) Streets of Hope
• Ronnby Alf (1995) Mobilizing local communities, Aldershot Avebury
• Staples Lee (2016) Roots to Power, a manual for grassroots organizing

Det är de sk problematiska utanförskapsområdena, som är den materiella och sociala orsaken till gängkriminaliteten. Polisen har identifierat 55 sådana områden i 22 städer. I dessa invandrartäta och osvenska stadsdelar har vi fått in utländska klaner, som organiserar och genomför djupt kriminella handlingar. Polisen har kartlagt 40 sådana klaner, som kommit hit i det enda syftet att ta makten i en stadsdel för att härska och kontrollera narkotikaförsäljning, stölder, mm för att tjäna pengar.

Det är dessa subversiva parallellsamhällen med egna informella ”lagar” och maktstrukturer, som gör det så svårt för polisen att komma åt gängkriminaliteten. Det är huvudmännen, ledaren som planerar och bestämmer och ungdomar som genomför brotten. Då dessa åker fast, finns det hela tiden nya rekryter, danade i denna miljö, som tar deras platser. Att tala om misslyckad integration i dessa områden är inte relevant. Dessa människor vill inte integreras och bli en del av vårt samhälle. De vill leva i sin egen värld.

Vad ska vi då göra åt eländet? Det är uppenbart att vi måste bli mycket bättre på att hindra sådana subversiva människor att komma in i landet. Och mycket effektivare att utvisa dem som inte har rätt att vara här. Vi måste ge polisen bra mycket bättre möjligheter och resurser att penetrera dessa miljöer och klaner. Det handlar om ny teknik för avlyssning och visitering. Härdar som Rinkeby, Angered, Rosengård mfl liknande områden bör bli visitationszoner.

Polisen måste få möjlighet, att via samarbete med andra myndigheter, komma åt klanledarna genom åtal för andra brott än just gängkriminaliteten, vilken pga rädsla och tystnad är svåra att komma åt. Det gäller att sätta dit dem för bidragsfusk, skattefiffel, trafikförseelser och andra brott de gör sig skyldiga till i vardagen. Och se till att de får stanna länge i fängelse!

Men det är uppenbart att vi inte kommer åt gängkriminaliteten enbart med metoder på dessa nivåer. Vi måste tränga på djupet i dessa submiljöer. Det handlar om familjeterapi för att bearbeta dysfunktionella familjer varifrån de unga brottslingarna rekryteras. Skolorna bör ha många kuratorer för att hjälpa och stärka elever att ta sig ur dessa miljöer och blodsband. Det behövs inte minst att vi arbetar med att förändra miljöerna i grunden genom community organizing.

Det kommer inte att fungera att enbart förlita sig på att polisen löser problemen genom brottsbekämpning. Polisen får ta hand om de kriminella, samtidigt som samhällsarbetare hjälper dem som vill bli medlemmar och integrerade i vårt samhälle. Dessa människor ska få hjälp att organisera sig för att ta egenkontroll över sin miljö. De måste bli tillräckligt starka för att orka och våga stå emot klanerna. Det blir inte lätt och måste ske på flera plan samtidigt och i mycket nära samarbete med polisen, som har rätt att utöva våld mot de kriminella. Polisen, som har bäst insikt i de kriminella klanmiljöerna, förespråkar den här typen av flervägsstrategier och det är nog enda vägen att på sikt rensa upp och likvidera dessa pesthärdar i vårt samhälle.

Det är en underskön morgon i slutet av augusti, då vi på cykel lämnar Ystad. Havet ligger spegelblankt och asurblått. Vi ska cykla Sydkustleden till Abbekås och Smygehuk längs Östersjön. Från hamnen glider Bornholmsfärjan ljudlöst iväg med troligen förväntansfulla turister.

Cykelturen börjar på Västerleden strax väster om staden. Vi passerar en rad campingbilar, som står uppställda med utsikt över havet. Folk är som bäst i färd med att äta frukost utanför bilarna. Ja, varför sitta inne en morgon som denna?!

Vi passerar en sedan andra världskriget övergiven bunker och några båtar uppdragna på land för att vila sig inför nästa fisketur. Femhundrameter längre fram kommer vi till badplatsen Lilleskog. Det låter ju inte precis som en badplats, men har väl fått namn efter den skogsdunge som finns här. Men några badare syns inte till. Det är väl för tidigt och kanske kallt i vattnet.

Sydkustleden löper parallellt med Västra Kustvägen mellan Ystad och Trelleborg. Mellan oss och havet finns strandängar, nu mest med torrt brunt gräs. Om våren är det blomsterängar. Längst nere vid havet har vi en ram av gröna buskar och träd. Solen lyser och värmer, vinden är stilla, allt är lugnt och vi njuter av att tidigt ha kommit iväg på denna behagliga cykeltur, som ser ut att lova mycket nöje.

Då vi cyklat en fem, sex kilometer kommer vi till Svarte. Här finns en kommunal badplats och eftersom vädret är varmt, kan vi inte motstå ett dopp. Vattnet visar sig dock vara i kallaste laget. Efter badet blir det fika. På stranden finns bord och bänkar och särskilda solstolar, där vi slår oss ner.

Svarte? Ja, man kan undra över detta namn på ett samhälle. Svart förknippas ofta med något negativt och otrevligt. Svarta döden, svarta pengar, svarta hål, svarta katter över vägen, mörker, natt, hotande fara, osäkerhet, svart marknad, svartlistad, dödens färg, sorger och bedrövelse, svartsjuka, svartkonst och djävulen. Men Svarte har inte mycket med detta att göra. Namnet kommer av Svartån, som rinner ut i Svarte. Åns vatten är alldeles svart och det beror på att ån rinner genom mossjord, som färgar vattnet svart.

Svarte tillhör en av de få landsbygdsbyar som haft en positiv befolkningsutveckling. I några av Wallanderfilmerna bor ett par av de agerande i Svarte. Oskar Lundgren har skrivit en berättelse om vikingar i Svarte, som kallas Svarteskåningar. De hör hemma i den krets som lyder under kung Kiar den store, med säte i Kivik – gravsatt i den stora graven där.

Strax utanför Svarte stöter vi på en så kallad skeppssättning eller domarring, som kallas Disas Ting med ett tjugotal resta stenar. Myten säger att jungfru Disa höll ting här. Utgrävningar 1920 visade att det också handlar om en gravplats från äldre järnåldern 500 fKr – 400 eKr. Intill de resta stenarna har funnits en stenåldersby och ett gravfält från den tiden ca 3000 fKr. En informationstavla berättar om detta.

Disa och senare drottning Disa finns i medeltida sagor, tex Disasagan, som en klok och vacker kvinna, som ger kung Sigtrud goda råd hur han ska avhjälpa hungersnöden som härjar i landet. Kungen blir betagen av hennes skönhet och klokskap och gifter sig med henne. Ett av råden är att kolonisera Norrland för att få fram mera åkermark och sprida befolkningen och få dem att försörja sig själva. Sagan om Disa påminner om historien om Aslaug som blir Ragnar Lodbroks hustru i Lodbrokssagan, vilken återgetts av Snorre Sturlasson i Eddan.  

 Lite längre fram passerar vi Charlottenlundsån, som inte har svart vatten. Vi passerar små vikar med massor av sjöfågel. De bråkar och väsnas och slåss om platser på favoritstenen. De vanligaste fåglarna där är fiskmås, trut, and, skarv, ejder, tärna och grågås. I en av dessa vikar sitter mängder med grågäss och sover med huvudet instucket under en vinge för att stänga ute ljuset och världen. Längre ut på stenarna sitter skarvar och torkar vingarna i solen. Den enda sjöfågel jag vet, vilken måste torka vingarna efter sina dykningar i havet.

När vi vänder blicken åt andra hållet inåt land, har vi där det skånska Söderslätt i sin prydno. Stora åkrar med gårdar utkastade i markerna, långt från de sprängda byarna de en gång tillhörde. Svensk rationalitet! Rutger Maclean skulle vara mycket nöjd! Nu är det mesta skördat och fälten ligger nakna, så vi kan se långt. Det finns inte mycket som skymmer. Träd finns i stort sett bara vid gårdarna, något som Linné på sin skånska resa kritiserade. En och annan skånsk rödochgul flagga lyser upp bland träden.

På vissa ställen passerar leden genom områden med gamla, ärevördiga, knotiga ekar som vittnar om sin historia utsatta för väder och vind. Här är landskapet också mera varierande småkulligt med träddungar uppe på höjderna och gårdar inbäddade i grönska. Mera attraktivt mao.

Vi närmar oss Mossbystrand där strandlinjen övergår från stenig och tångbemängd till sandstrand. Idag är där inte många badgäster, mest folk som rastar sina hundar eller promenerar och sannolikt njuter av dagen. Här finns också Mossby Fiskeria och en kiosk. Efter stranden kommer vi in i Mossbystrands bebyggelse med fritidshus och andra byggnader. Inte så intressant. Mossbylund är ett stort hotell, men vi föredrar lite enklare och billigare och stannar därför på Abbekås golfklubbs hotell lite längre fram intill samhället Abbekås. Där får vi ett rum för en tusenlapp med frukost för två.

Abbekås är ett samhälle med fiskehamn och hamn för fritidsseglare med flera. Byn fanns redan på medeltiden. Den blev mycket omtalad på 1800-talet då en katastrof inträffade. Den 13/11 (sic!) 1872 drabbades byn av en stormflod kallad Backafloden, som skapats av orkanvindar över Östersjön. Den drabbade också kustsamhällen i Tyskland och Danmark. I Abbekås steg vattnet till nästan fyra meter över det normala och vågorna slog in över byn och förstörde hamnen, 34 bostadshus, fiskeredskap och bodar med vinterförråden. Detta var en allvarlig skris för det lilla fiskeläget, men ett visst statsbidrag kom till hjälp och året därpå byggdes en ny hamn. Fisket för Abbekåsfiskarna nådde sin storhetstid under andra världskriget. När vi besöker hamnen är det mest segelbåtar där, vilket väl vittnar om att det är andra tider nu. De besuttnas välstånd avspeglas i dessa båtar. På kvällen tar vi en liten tur för att se solen gå ner över slätten och färga himlen röd. Det lovar vackert väder också i morgon!

Nu i coronatider verkar det blivit extra populärt att cykla. Vi har mött många cyklister under turen och en och annan som i rasande fart kör om oss. Det är nog personer som använder cykling som fysisk träning, möjligen tävlingscyklister. Förmodligen betyder inte ledens omgivningar så mycket för dem, om de ens hinner se och uppleva den natur de susar fram genom, liggande ner över ramen och blicken fäst på asfalten.

För oss är det tvärt om. Det är vacker, tilltalande natur som är grejen, att färds långsamt så man hinner uppleva och ta in bilder av skönhet och en levande värld av växter i harmoni. Känna naturens skiftande dofter. Skapa minnesbilder att komma tillbaka till. Till detta kommer att det är genom en viss, men måttlig, ansträngning vi tar oss fram för egen maskin sas. Det är något annat än att bara trycka på en gaspedal och se världen flimra förbi.  Ett extra plus är, att det ger något starkare ben och en viss ökad kondition. För mig är det dock den stilla, tysta, långsamma förflyttningen genom naturen och den tillfredsställande upplevelsen detta ger, särskilt en vacker sommardag, som är intresset och vinsten med cyklingen!

Nästa morgon äter vi en bastant frukost. Vädret är om möjligt ännu vackrare än i går och mycket välkomnande för cyklister. Det är fullständigt vindstilla, lugnt och tyst. Och på landsvägen är det påtagligt mycket färre bilar än igår. Ännu en cyklist, en ensam tjej, har också övernattat på golfklubben. Vi ger oss iväg fortsatt väster ut. Ett ensamt träd vid havet, avtecknar sig mot det mycket blåa havet, där himlen speglar sig och väcker intresse.

Vi cyklar till Beddingestrand och hade tänkt oss till Smygehuk. Men vi tröttnar på att cykla genom det oändliga fritidshusområdet och vänder tillbaka till Hörte hamn, som vi passerat tidigare. Det är ett trevligt ställe lämpat för en paus och fika. Här finns bord och bänkar och man kan tom sitta i en av de gamla fiskeekorna, om man har lust till det. Det är Hörte hamnförening som sköter om hamnen och står för faciliteterna här. Hamnen som förr var hemmahamn för ett antal yrkesfiskare har slammat igen och därför blivit för grund för fiskebåtarna. Den duger nu bara för fritidsfiskare. Förr fanns ett ålrökeri, där man kunder köpa rökt ål. Numera är det väl si och så med ålfisket och rökeriet är i vart fall stängt. Sommartid finns en liten restaurang med uteservering. Har man tur, kan man få se en säl som vilar sig på en sten utanför hamnen. Men så mycket tur har vi inte idag!

Dybecksån rinner ut strax väster om hamnen och om hösten går havsöringar upp där och leker. På väg tillbaka mot Abbekås ser vi flera fiskare med vadarbyxor som står en bit ut i det grunda vattnet och fiskar efter havsöring. Greven på Dybeck fick 1902 en märklig idé att låta bygga en kuliss i gråsten, här nere vid havet. Den gaveln står där fortfarande intill cykelleden.

På eftermiddagen börjar det blåsa från öster och det blir lite mera ansträngande att cykla i motvinden tillbaka till Ystad. Men vad gör väl det! I sin helhet blev detta en mycket trevlig och minnesvärd cykeltur vid den skånska sydkusten!

Avkristnandet i Sverige tycks ha lett till att den protestantiska flitighetsmoralen och pliktkänslan åkt ut genom bakdörren. Vem bryr sig? Exemplen haglar om hur företag struntar i att ta ansvar och åtgärda och förbättra förhållanden, som skapar avsevärda problem för kunder och andra berörda.  Jag har flera erfarenheter av detta, men tar bara upp ett par exempel på detta här.

Många tv-tittare som är beroende av Hörbysändaren i Skåne har under sommaren haft stora problem med ständiga avbrott i sändningarna. Särskilt på kvällarna visar rutan ofta ”Ingen signal!” på SVT. Detta problem kände Teracom till redan före sommaren, men brydde sig inte om att åtgärda. Konsekvensen är att tusentals tittare blivit upprörda och arga, när sändningarna avbryts mitt i nyheterna eller i bästa filmen. Teracoms ansvarskänsla tycks vara noll! Medan teveteknikerna fått flänga runt och klättra på tak för att rikta om antennerna och montera filter mm.

Telia avvecklar kopparledningarna runt om i landet. Bredband och IP-telefoni erbjuds istället. Men Telia har stora problem med att få det att fungera. Att försöka få problemen åtgärdade, är mer än nervpåfrestande. Det tar evigheter att komma fram på kundtjänst och när man sedan blir kopplad till teknisk support, vet de där inte vad de sysslar med. Man får upplysningar och kontraupplysningar till åtgärder varje gång man äntligen får kontakt och det funkar inte! Faktiskt rena snurren!

På deras hemsida blir man uppmanad att chatta, men eftersom det är en robot i andra änden, som bara kan svara på standardiserade frågor kommer man ingen vart den vägen. Försöker man mejla till dem, får man ett standardsvar att Telia inte den vägen kan kommunicera pga säkerhetsskäl. Skriver man vanligt brev till Telia (vilket jag gjort ett par gånger till vd Allison Kirkby) får man inget svar. Nonchalansen är häpnadsväckande i detta stora företag! Telias service är alltså katastrofalt dålig och det är verkligen ironiskt att ett företag som sysslar med kommunikation själva är så usla på det då det gäller kundkontakt! Annat var det på den tiden då vi hade Televerket! Då var servicen utmärkt!

Ytterst är det inte bara den protestantiska etiken som gått förlorad i samhällsutvecklingen. Marknadsliberala ideologiska och politiska krafter har lyckats fördärva det fina samhälle vi hade på 1950-60-talen.  Marknadspropagandisterna har fullständigt fel, då de hävdar marknadslösningars överlägsenhet över statliga företag, som påstås vara tröga och ineffektiva. Profitmaximering, mångfald och konkurrens visar av erfarenhet inte bli bättre för kunden, vilket vi lärt oss de senaste årtiondena med privatiseringar. Detta är bara ideologi utan verklighetsförankring!

Sillnäsbyn är huvudsakligen en fritidsby, men med 13 familjer som bor året om. Byn finns på den
södra delen av Listerlandet i Blekinge, i närheten av Istaby och Torsö.

Den har successivt vuxit fram sedan 1960-talet och består idag av 60 hus. Byn ligger nära Västra Torsöviken och har mycket uppskattade sandstränder i närheten, samt en egen båt- och badbrygga. Genom byn löper Sillnäsvägen, som lede ut till Sillnäs där det finns ett naturreservat.

Omgivningarna är mycket
natursköna med gammal tallskog öster och väster om byn, med trevliga promenadstigar och i norr
Mörbyberget med bokskog. På en radie av bara ett antal kilometer finns fyra naturreservat: Sillnäs,
Västra Torsö, Mörbyberget och Stiby Backe.
Om våren är det massor med blommor i Sillnäs naturreservat och Stiby Backe med vitsippor,
skogsviol, backsippor, orkidéer mfl. På toppen av Mörbyberget finns en stor bronsåldersgrav, varifrån

man har fin utsikt över Vesan, en sjö, som var resterna av en havsvik och som dikades ut i början på
1900-talet.
Namnet Sillnäs kommer av att förr i tiden fanns mycket sill i havet och sillfisket var viktigt för
böndernas hushåll i Istaby. Grannbyn Istaby är en mycket gammal by, som fanns redan på stenåldern.

Då låg byn vid en havsvik. Sillnäsvägen ligger delvis på en gammal strandvall.
Alf Ronnby har skrivit en bok om Istaby och Torsö, ”Historia om Istaby” (ISBN 978-91-639-2768-3)