Det är en underskön morgon i slutet av augusti, då vi på cykel lämnar Ystad. Havet ligger spegelblankt och asurblått. Vi ska cykla Sydkustleden till Abbekås och Smygehuk längs Östersjön. Från hamnen glider Bornholmsfärjan ljudlöst iväg med troligen förväntansfulla turister.
Cykelturen börjar på Västerleden strax väster om staden. Vi passerar en rad campingbilar, som står uppställda med utsikt över havet. Folk är som bäst i färd med att äta frukost utanför bilarna. Ja, varför sitta inne en morgon som denna?!
Vi passerar en sedan andra världskriget övergiven bunker och några båtar uppdragna på land för att vila sig inför nästa fisketur. Femhundrameter längre fram kommer vi till badplatsen Lilleskog. Det låter ju inte precis som en badplats, men har väl fått namn efter den skogsdunge som finns här. Men några badare syns inte till. Det är väl för tidigt och kanske kallt i vattnet.
Sydkustleden löper parallellt med Västra Kustvägen mellan Ystad och Trelleborg. Mellan oss och havet finns strandängar, nu mest med torrt brunt gräs. Om våren är det blomsterängar. Längst nere vid havet har vi en ram av gröna buskar och träd. Solen lyser och värmer, vinden är stilla, allt är lugnt och vi njuter av att tidigt ha kommit iväg på denna behagliga cykeltur, som ser ut att lova mycket nöje.
Då vi cyklat en fem, sex kilometer kommer vi till Svarte. Här finns en kommunal badplats och eftersom vädret är varmt, kan vi inte motstå ett dopp. Vattnet visar sig dock vara i kallaste laget. Efter badet blir det fika. På stranden finns bord och bänkar och särskilda solstolar, där vi slår oss ner.
Svarte? Ja, man kan undra över detta namn på ett samhälle. Svart förknippas ofta med något negativt och otrevligt. Svarta döden, svarta pengar, svarta hål, svarta katter över vägen, mörker, natt, hotande fara, osäkerhet, svart marknad, svartlistad, dödens färg, sorger och bedrövelse, svartsjuka, svartkonst och djävulen. Men Svarte har inte mycket med detta att göra. Namnet kommer av Svartån, som rinner ut i Svarte. Åns vatten är alldeles svart och det beror på att ån rinner genom mossjord, som färgar vattnet svart.
Svarte tillhör en av de få landsbygdsbyar som haft en positiv befolkningsutveckling. I några av Wallanderfilmerna bor ett par av de agerande i Svarte. Oskar Lundgren har skrivit en berättelse om vikingar i Svarte, som kallas Svarteskåningar. De hör hemma i den krets som lyder under kung Kiar den store, med säte i Kivik – gravsatt i den stora graven där.
Strax utanför Svarte stöter vi på en så kallad skeppssättning eller domarring, som kallas Disas Ting med ett tjugotal resta stenar. Myten säger att jungfru Disa höll ting här. Utgrävningar 1920 visade att det också handlar om en gravplats från äldre järnåldern 500 fKr – 400 eKr. Intill de resta stenarna har funnits en stenåldersby och ett gravfält från den tiden ca 3000 fKr. En informationstavla berättar om detta.
Disa och senare drottning Disa finns i medeltida sagor, tex Disasagan, som en klok och vacker kvinna, som ger kung Sigtrud goda råd hur han ska avhjälpa hungersnöden som härjar i landet. Kungen blir betagen av hennes skönhet och klokskap och gifter sig med henne. Ett av råden är att kolonisera Norrland för att få fram mera åkermark och sprida befolkningen och få dem att försörja sig själva. Sagan om Disa påminner om historien om Aslaug som blir Ragnar Lodbroks hustru i Lodbrokssagan, vilken återgetts av Snorre Sturlasson i Eddan.
Lite längre fram passerar vi Charlottenlundsån, som inte har svart vatten. Vi passerar små vikar med massor av sjöfågel. De bråkar och väsnas och slåss om platser på favoritstenen. De vanligaste fåglarna där är fiskmås, trut, and, skarv, ejder, tärna och grågås. I en av dessa vikar sitter mängder med grågäss och sover med huvudet instucket under en vinge för att stänga ute ljuset och världen. Längre ut på stenarna sitter skarvar och torkar vingarna i solen. Den enda sjöfågel jag vet, vilken måste torka vingarna efter sina dykningar i havet.
När vi vänder blicken åt andra hållet inåt land, har vi där det skånska Söderslätt i sin prydno. Stora åkrar med gårdar utkastade i markerna, långt från de sprängda byarna de en gång tillhörde. Svensk rationalitet! Rutger Maclean skulle vara mycket nöjd! Nu är det mesta skördat och fälten ligger nakna, så vi kan se långt. Det finns inte mycket som skymmer. Träd finns i stort sett bara vid gårdarna, något som Linné på sin skånska resa kritiserade. En och annan skånsk rödochgul flagga lyser upp bland träden.
På vissa ställen passerar leden genom områden med gamla, ärevördiga, knotiga ekar som vittnar om sin historia utsatta för väder och vind. Här är landskapet också mera varierande småkulligt med träddungar uppe på höjderna och gårdar inbäddade i grönska. Mera attraktivt mao.
Vi närmar oss Mossbystrand där strandlinjen övergår från stenig och tångbemängd till sandstrand. Idag är där inte många badgäster, mest folk som rastar sina hundar eller promenerar och sannolikt njuter av dagen. Här finns också Mossby Fiskeria och en kiosk. Efter stranden kommer vi in i Mossbystrands bebyggelse med fritidshus och andra byggnader. Inte så intressant. Mossbylund är ett stort hotell, men vi föredrar lite enklare och billigare och stannar därför på Abbekås golfklubbs hotell lite längre fram intill samhället Abbekås. Där får vi ett rum för en tusenlapp med frukost för två.
Abbekås är ett samhälle med fiskehamn och hamn för fritidsseglare med flera. Byn fanns redan på medeltiden. Den blev mycket omtalad på 1800-talet då en katastrof inträffade. Den 13/11 (sic!) 1872 drabbades byn av en stormflod kallad Backafloden, som skapats av orkanvindar över Östersjön. Den drabbade också kustsamhällen i Tyskland och Danmark. I Abbekås steg vattnet till nästan fyra meter över det normala och vågorna slog in över byn och förstörde hamnen, 34 bostadshus, fiskeredskap och bodar med vinterförråden. Detta var en allvarlig skris för det lilla fiskeläget, men ett visst statsbidrag kom till hjälp och året därpå byggdes en ny hamn. Fisket för Abbekåsfiskarna nådde sin storhetstid under andra världskriget. När vi besöker hamnen är det mest segelbåtar där, vilket väl vittnar om att det är andra tider nu. De besuttnas välstånd avspeglas i dessa båtar. På kvällen tar vi en liten tur för att se solen gå ner över slätten och färga himlen röd. Det lovar vackert väder också i morgon!
Nu i coronatider verkar det blivit extra populärt att cykla. Vi har mött många cyklister under turen och en och annan som i rasande fart kör om oss. Det är nog personer som använder cykling som fysisk träning, möjligen tävlingscyklister. Förmodligen betyder inte ledens omgivningar så mycket för dem, om de ens hinner se och uppleva den natur de susar fram genom, liggande ner över ramen och blicken fäst på asfalten.
För oss är det tvärt om. Det är vacker, tilltalande natur som är grejen, att färds långsamt så man hinner uppleva och ta in bilder av skönhet och en levande värld av växter i harmoni. Känna naturens skiftande dofter. Skapa minnesbilder att komma tillbaka till. Till detta kommer att det är genom en viss, men måttlig, ansträngning vi tar oss fram för egen maskin sas. Det är något annat än att bara trycka på en gaspedal och se världen flimra förbi. Ett extra plus är, att det ger något starkare ben och en viss ökad kondition. För mig är det dock den stilla, tysta, långsamma förflyttningen genom naturen och den tillfredsställande upplevelsen detta ger, särskilt en vacker sommardag, som är intresset och vinsten med cyklingen!
Nästa morgon äter vi en bastant frukost. Vädret är om möjligt ännu vackrare än i går och mycket välkomnande för cyklister. Det är fullständigt vindstilla, lugnt och tyst. Och på landsvägen är det påtagligt mycket färre bilar än igår. Ännu en cyklist, en ensam tjej, har också övernattat på golfklubben. Vi ger oss iväg fortsatt väster ut. Ett ensamt träd vid havet, avtecknar sig mot det mycket blåa havet, där himlen speglar sig och väcker intresse.
Vi cyklar till Beddingestrand och hade tänkt oss till Smygehuk. Men vi tröttnar på att cykla genom det oändliga fritidshusområdet och vänder tillbaka till Hörte hamn, som vi passerat tidigare. Det är ett trevligt ställe lämpat för en paus och fika. Här finns bord och bänkar och man kan tom sitta i en av de gamla fiskeekorna, om man har lust till det. Det är Hörte hamnförening som sköter om hamnen och står för faciliteterna här. Hamnen som förr var hemmahamn för ett antal yrkesfiskare har slammat igen och därför blivit för grund för fiskebåtarna. Den duger nu bara för fritidsfiskare. Förr fanns ett ålrökeri, där man kunder köpa rökt ål. Numera är det väl si och så med ålfisket och rökeriet är i vart fall stängt. Sommartid finns en liten restaurang med uteservering. Har man tur, kan man få se en säl som vilar sig på en sten utanför hamnen. Men så mycket tur har vi inte idag!
Dybecksån rinner ut strax väster om hamnen och om hösten går havsöringar upp där och leker. På väg tillbaka mot Abbekås ser vi flera fiskare med vadarbyxor som står en bit ut i det grunda vattnet och fiskar efter havsöring. Greven på Dybeck fick 1902 en märklig idé att låta bygga en kuliss i gråsten, här nere vid havet. Den gaveln står där fortfarande intill cykelleden.
På eftermiddagen börjar det blåsa från öster och det blir lite mera ansträngande att cykla i motvinden tillbaka till Ystad. Men vad gör väl det! I sin helhet blev detta en mycket trevlig och minnesvärd cykeltur vid den skånska sydkusten!
Kritikern Alf 