Donald Trump vill inte lämna ifrån sig makten, trots att han förlorat valet. Men med hans ego kan han omöjligt acceptera detta nederlag. Med falska anklagelser, lögner och juridiska finter försöker han styra och påverka rösträkningen till sin fördel. Trump kommer att på alla sätt, administrativa, juridiska, ekonomiska, mm försöka behålla makten. Det finns andra politiska ledare i historien, som gjort samma, men till sist kommer sanningens ögonblick. Detta är en avgörande utmaning för demokratin i USA.
För att förstå Trumps ”oväntade” framgångar då han vann valet 2016 är en inkörsport hans retoriska stil. Den kännetecknas av storhetsvansinne, simpla budskap och en självsäker stil, där han hela tiden framhåller sig själv och säger hela tiden Jag! Det är Jag som är den store, jag vet bäst och det är jag som fixar skivan. Jag är sanningen och livet. Lita på mig!
Trumps aggressiva stil att aldrig erkänna att han har fel och backa, utan istället hela tiden gå till motangrepp, inte sällan med slag under bältet eller helt enkelt genom sin position trycka ner varje motstånd, framstår han som stark och oövervinnlig. Sådan tydlighet och enkelt budskap går hem hos dem som lever i en mindre verbal och reflekterande miljö. Trumps mimik, ansiktsuttrycken signalerar en icke verbal kommunikation om hans självuppblåsta ego. Hans kroppsspråk är ytterst dominant och han talar utstrålar han självförtroende och energi och kniper billiga poäng genom ett fritt förhållande till sanningen. Faktafelen dubbar tätt, men det berör inte Trump och inte heller så mycket hans sympatisörer.
Kroppsspråket är tydligt med gester hos en övertygad försäljare, som är helt övertygad om sin sak och lovar runt. Han fäktar med armarna och markerar med pekfingret och tummen ett O, som ska symbolisera att han har greppet. I debatter med en motståndare markerar han tydligt att han ser denne som mindervärdig genom en nonchalant hållning och ett utpekande, nerpekande. Till exempel kallade han Hillary Clinton för djävul, som skulle åtalas och när hon talade visade han genom att gå omkring på scenen att han fullständigt ignorerade vad hon hade att säga.
Det paradoxala med Trump är att denne storfräsare, superkapitalist och klippare, som umgås med likasinnade i den ekonomiska eliten i New York går hem hos enkla människor på landsbygden och mindre samhällen. Den främsta förklaringen till detta är att han liksom de är statsfientlig och har och har haft möjligheter att i TV ideligen bli uppmärksammad som the bad boy de gillar. Det har sina poänger att jämföra hur Trump poserar med en föregångare i historien som också han blev en stor demagog.
Kritikern Alf 