Det är de sk problematiska utanförskapsområdena, som är den materiella och sociala orsaken till gängkriminaliteten. Polisen har identifierat 55 sådana områden i 22 städer. I dessa invandrartäta och osvenska stadsdelar har vi fått in utländska klaner, som organiserar och genomför djupt kriminella handlingar. Polisen har kartlagt 40 sådana klaner, som kommit hit i det enda syftet att ta makten i en stadsdel för att härska och kontrollera narkotikaförsäljning, stölder, mm för att tjäna pengar.
Det är dessa subversiva parallellsamhällen med egna informella ”lagar” och maktstrukturer, som gör det så svårt för polisen att komma åt gängkriminaliteten. Det är huvudmännen, ledaren som planerar och bestämmer och ungdomar som genomför brotten. Då dessa åker fast, finns det hela tiden nya rekryter, danade i denna miljö, som tar deras platser. Att tala om misslyckad integration i dessa områden är inte relevant. Dessa människor vill inte integreras och bli en del av vårt samhälle. De vill leva i sin egen värld.
Vad ska vi då göra åt eländet? Det är uppenbart att vi måste bli mycket bättre på att hindra sådana subversiva människor att komma in i landet. Och mycket effektivare att utvisa dem som inte har rätt att vara här. Vi måste ge polisen bra mycket bättre möjligheter och resurser att penetrera dessa miljöer och klaner. Det handlar om ny teknik för avlyssning och visitering. Härdar som Rinkeby, Angered, Rosengård mfl liknande områden bör bli visitationszoner.
Polisen måste få möjlighet, att via samarbete med andra myndigheter, komma åt klanledarna genom åtal för andra brott än just gängkriminaliteten, vilken pga rädsla och tystnad är svåra att komma åt. Det gäller att sätta dit dem för bidragsfusk, skattefiffel, trafikförseelser och andra brott de gör sig skyldiga till i vardagen. Och se till att de får stanna länge i fängelse!
Men det är uppenbart att vi inte kommer åt gängkriminaliteten enbart med metoder på dessa nivåer. Vi måste tränga på djupet i dessa submiljöer. Det handlar om familjeterapi för att bearbeta dysfunktionella familjer varifrån de unga brottslingarna rekryteras. Skolorna bör ha många kuratorer för att hjälpa och stärka elever att ta sig ur dessa miljöer och blodsband. Det behövs inte minst att vi arbetar med att förändra miljöerna i grunden genom community organizing.
Det kommer inte att fungera att enbart förlita sig på att polisen löser problemen genom brottsbekämpning. Polisen får ta hand om de kriminella, samtidigt som samhällsarbetare hjälper dem som vill bli medlemmar och integrerade i vårt samhälle. Dessa människor ska få hjälp att organisera sig för att ta egenkontroll över sin miljö. De måste bli tillräckligt starka för att orka och våga stå emot klanerna. Det blir inte lätt och måste ske på flera plan samtidigt och i mycket nära samarbete med polisen, som har rätt att utöva våld mot de kriminella. Polisen, som har bäst insikt i de kriminella klanmiljöerna, förespråkar den här typen av flervägsstrategier och det är nog enda vägen att på sikt rensa upp och likvidera dessa pesthärdar i vårt samhälle.
Kritikern Alf 