Rapporterna haglar om psykiska och sociala problem inom befolkningen i EU-nationerna. Att psykiska problem är den vanligaste störningen hos dagens människor, är inget nytt. Och redan för 100 år sedan kunde den berömde sociologen Émile Durkheim visa att detta beror på att vi numera inte lever i ett samhälle, i den meningen att det är en social ordning, som inlemmar och fogar människor samman i en gemenskap. Det moderna ”samhället” klarar inte att på ett sofistikerat men naturligt sätt vägleda människan i och för livet. Istället lever vi i något som snarare kan kallas ”solotarism”, ”enskildheten” och ”ensamhället”.
Människan är i grunden en social varelse, som måste ingå i en social gemenskap för att må bra. Men den informella sociala vägledningen och kontrollen fungerar alltså inte under den moderna ordningen. Därför jagar människor ständigt nya upplevelser, ekonomiska framgångar och vinster och en aldrig sinande konsumtion. Men dessa tankar och attityder är omättliga och människan kan därför ständigt känna sig otillfredsställd och missnöjd med sig själv och livet.
Ensamhället där individen, utan starka förebilder, i stort är lämnad åt sig själv, att i ständig konkurrens drömma om att kunna förverkliga sig själv, men inte veta vad detta egentligen är, ger svåra identitetsproblem och alienation. En del av detta sökande och vilsenheten, som gäller könsidentiteten, beror sannolikt på ökad förekomst av barn som växer upp i samkönade familjer.
Det finns alltså igen anledning att vara förvånad över att ett splittrat samhälle ger splittrade, sökande och olyckliga individer. Och tyvärr går den sociala utvecklingen i rasande fart åt fel håll. Den Europeiska Unionen, med sina principer och marknadsekonomiska liberalism, har på ett katastrofalt sätt förstärkt utvecklingen av instabila ”samhällen” där den mobila arbetskraften (läs människan!) är maximalt rörlig över alla slags gränser och därmed anställningsbar (och utnyttjandebar!).
Detta gör att människan snart varken hör henna i en nation eller ännu mindre i ett lokalsamhälle och en social gemenskap. EU ger fritt spelrum för det vinstmaximerande kapitalet, att söka sig till de mest vinstgivande investeringarna och platserna och arbetskraften har bara att följa efter, för att klara försörjningen. Med en sådan röra kan inga stabila sociala gemenskaper utvecklas och bestå. Allt flyter!
Samtidigt hoppas många människor fåfängt på att också de ska göra en ekonomisk vinst, genom att vara rörliga och söka sig dit kapitlet sökt sig. Bara för ett fåtal ur över- och medelklassen blir det en vinst. Men de är sällan lyckliga ändå. Det finns nml, som Durkheim säger, hos den alienerade människan en ständig dröm om nya världar av behagliga, tillfredsställande ting och möjligheter. Hon blir aldrig nöjd! Faktiskt är den sociala varelse vi kallar människan, bara fri och harmonisk då hon är nöjd med sig själv och det hon har. Ur social synpunkt är alltså EU och dess politik rena katastrofen.
Men vad bryr sig de EU-frälsta politikerna om detta? Inte ett smack! Det ekonomiska systemet har förblindat dem! De snackar om Europeisk gemenskap utan att ha en aning om vad det kan betyda annat än på någon slags högtflygande imaginär nivå. Från politiskt håll kan vi inte räkna med att det ska tas några som helst initiativ och göras satsningar på något annat än det de snickrat på i 30 år och mera. De är den sociala gemenskapens dödgrävare och borde hudflängs!
Kritikern Alf 