Första blogginlägget

SYSTEMMEDIAS INDOKTRINERING

” Juan Guaidó President of the National Assembly of Venezuela and as the partially recognized interim President of Venezuela since January 2019. He is a member of the centrist social-democratic Popular Will party, and serves as a federal deputy to the National Assembly, representing the state of district Vargas.” Juan Gerardo Guaidó Márquez, född 28 juli 1983 i USA majoritetsledare i nationalförsamlingen i Venezuela. Han utropade sig själv den 23 januari 2019 som tillförordnad president i Venezuela.

Det är denna uppfattning som sprids i världen, dvs att Juan Guaidó är interimspresident i Venezuela. Det är denna falska information som SVT, SR och en rad svenska tidningar sprider. Kanske kan vi inte förvänta oss annat av systemmedia! I den nya sköna världsordning med USA och Trump som självutnämnd världspresident är det Sverige tillsammans med OAS och USA som utser president i Venezuela!

Reportrar, journalister och andra mediearbetare inom systemmedia är inneslutna i tidens normbubbla. De är självgående. Toppstyrning behövs inte! Journalisterna förmedlar de perspektiv och den information, som systemet har behov av, därför att de själva menar att det är så världen ser ut och bör vara.

Det är så indoktrineringen ser ut. Därför gäller det för alternativa media att just stå utanför den begreppsvärlden, välja andra perspektiv och leta fram annan information än det systemmedia levererar.

Att belysa USA-imperialismen är inte detsamma som att vara USA-fientligt. Jag har många vänner i USA som är djupt kritiska till den utrikespolitik USA bedriver och har bedrivit.

I modern tid är USA den absolut största imperialiststaten och det är många upplysta amerikaner medvetna om och ogillar. Men där, liksom här, är det kapitalet som bestämmer dagordningen.

I och med framväxten av alternativa medier och så kallade sociala medier, har det för många blivit tydligare vilken roll de systembärande medierna spelar, då det gäller värderingar och världsbild. Dessa medier kan kallas politiskt korrekta, eftersom de huvudsakligen förmedlar den information och de budskap, som ligger i linje med det idag politiskt korrekta. Alltså de värderingar som det ledande, dominerande, ”humanitära” etablissemangets står för och vill torgföra. Det är hegemoniska (dvs kulturellt dominerande) samhällsuppfattningarna kring den marknadsliberala ekonomin, mångkulturalismen, sexuellt likaberättigande, alla människors lika värde, jämviktssamhället, formell demokrati, parlamentarism och globalism. Systemmedia tror sig stå för mångfald, mångkultur och kulturrelativism, dvs där den ena kulturen är så god som den andra. Men i själv verket är det enfald, att gång på gång reproducera den bestående ordningens perspektiv.

I den moderna världen spelar massmedierna en viktig roll i informationsflödet. De systembevarande medierna (typ SVT, SR, DN, SvD, GP, Sydsvenskan, Aftonbladet, Expressen, osv) är i hög grad centraliserade. Det betyder inte nödvändigtvis att de är toppstyrda. Nej, det är budskapet som är centraliserat. Det systembärande budskapet produceras ocensurerat genom bärarna (dvs journalisterna) av det dominerande samhällsparadigmet. Reportrar, journalister och andra mediearbetare är sas inneslutna i tidens kulturella huvudfåra, men det begriper de inte själva och därför fortsätter de som om det är de som står för upplysning, tolerans, mångfald, sanning och rättvisa. De är självgående. Toppstyrning behövs inte! Journalisterna förmedlar de perspektiv och den information, som systemet har behov av, därför att de själva menar att detta är så världen ser ut och hur den bör vara.

Exemplen på detta är hur den så kallade växthuseffekten och den globala uppvärmningen framställs. Budskapet är att det är vi själva, vi människor, som skapar uppvärmningen. Forskare av annan uppfattning blir sällan publicerade. Ett annat exempel är mångkulturalismen och migrationen, där budskapet är att det handlar om flyktingströmmar som vi måste hjälpa och som vi för övrigt behöver för att tex klara vården. Budskapet är också genomgående att invandringen på sikt är lönsam. Kritiker av migrationen stämplas som rasister och får sällan komma till tals. Andra exempel är stödet för den liberala marknadsekonomin, fri företagsamhet, valfrihet i alla servicesystem, pluralism, alla människors lika värde, accepterande av könsneutrala äktenskap, mot homofobi, islamofobi och xenofobi.

Exempel på kraven om det politiskt korrekta är när det blir ett väldigt hallå från alla systembärare då SVT dristar sig till att sätta utmanande rubriker som: ”Hur mycket invandring tål Sverige?” eller ”Håller Sverige på att islamiseras?” Då blir SVT beskyllt för att ta sina utgångspunkter i främlingsfientlighet och islamofobi av de magistrar som ska hålla ordning i journalistklassen typ Anna-Lena Lodenius och Lisa Bjurwald (Medievärlden).

Vilhelm Mobergs ord om förhållandena i Sverige, som han kallar en demokratur, är tänkvärda: ”I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps.”  Demokratur betyder alltså skendemokrati, demokrati på ytan men i själva verket är det en maktelit som styr och ställer, där just medierna är mycket viktiga  för att ge medborgarna den tillrättalagda bilden av verkligheten.

Det handlar alltså om hegemoni, eller dominans genom kontroll av det offentliga samtalet och övertygelse av mottagarna. Systemmedias dominans bygger på att det dominerande skikt i samhället (kulturbärarna som sätter dagordningen och levererar förklaringsmodellerna) behåller sin ställning genom att de som domineras accepterar deras världsbild och den rådande ordningen. Den rådande ordningen uppfattas som den rätta och förnuftiga och eventuella alternativ som orealistiska och ogilltiga. Därför blir den okritiskt accepterad!

Det som håller medborgarna kvar inom en viss ordning är också det som kallas systemavhängighet. Vi är beroende av de system och ordningar vi har lärt oss att leva med. Att bryta med dessa leder oss ut i det okända och de flesta individer blir osäkra och rädda för detta. Vi vet sas vad vi har, men kanske inte vad vi kan skapa istället. Vi fruktar oordning och kaos och därför är vi av naturen lite konservativa. Detta gynnar den bestående ordningen, dess självklarhet och dominans.

Systembevararna pekar gärna ut alternativa ordningar som extrema, företrädda av extremister och därför kan eller vågar folk inte ta dessa alternativ på allvar.  Härskarnas hegemoni vilar inte på någon tvångsmakt, utan på att systemmedia och kulturbärarna lyckas överföra sina perspektiv och värderingar till dem som är dominerade. Folk flest uppfattar, tolkar och accepterar, dessa värderingar och perspektiv som sunt förnuft. Hegemonin handlar om kulturbärarnas dominans över perspektiven, kulturen, värderingarna och förståelsen av samhället. Systemmedia skapar och upprepar ständigt de perspektiv, normer och värderingar, som avspeglar sig i attityder och förhållningssätt, och bestämmer på så sätt vilka som är de rätta normerna i samhället.

Tydligast är nog ”enögdheten” när det gäller att ge ”rätt” bild av nationella – internationella förhållanden. Systemmedia ser då sin uppgift att agera i ”nationens intresse”. Det gäller att bevara och förstärka bilden av att vi i vårt land naturligtvis ingår i den hegemoni som USA och EU utgör. Konflikter i världen ses ur detta perspektiv. Rapporteringen i svenska medier kring konflikten i Ukraina och Rysslands roll, är belysande för detta. Systemmedia spinner gärna vidare på  den gamla rysskräcken här i landet.

Det handlar inte så mycket om att journalisterna är några propagandister. Nej, det är en mera sofistikerad process som leder till att de med ryggmärgen vet vilken den rätta ståndpunkten  är. Socialiseringen av journalister börjar redan i primärgruppen; familjen och nära vänner. Här grundläggs de i samhället dominerande värderingarna, moralen och förhållningssätt (såvida man inte tillhör en grupp som står utanför samhället). De rätta värderingarna får de också i journalistutbildningen och framförallt via den kultur som råder på redaktionerna hos systemmedia. Därigenom blir de socialiserade och inkluderade i gemenskapen. Detta bildar bakgrund till journalisternas förhållningssätt och seende. Individuella avvikelser förekommer naturligtvis beroende på omständigheterna, men de blir i regel inte låglivade på redaktionerna.

Betraktelser som starkt avviker  från den etablerade ordningen, har mycket svårt att få anhängare och livskraft. Detta blir tvärt om misstänkliggjort av systemmedia och kommer då att uppfattas av flertalet av vanligt folk som falskt. Innebär också att de flesta inte upplever att de har någon anledning att ifrågasätta och själva gräva i ämnet. Tvärt om, de som ifrågasätter etablerade sanningar, blir misstänkliggjorda av systemmedia och sedan av omgivningen. De som gräver för djupt blir betraktade som extremister och utstötta – ingen man behöver ta på allvar. Detta är själva poängen med extremiststämpeln – exkludering!

Systemmedierna får mycket av sin information från auktoriteter i statsapparaten, myndigheter, kommunalförvaltningar affärsvärlden osv.( DN tex är ett tydligt språkrör för regeringar och statsförvaltningen.) Samtidigt är det politiska etablissemanget beroende av systemmedia för att få ut sina budskap och skapa förtroende. Det uppstår ett ömsesidigt beroende, där man binder upp varann. Det hela går ut på att tala om för mediernas mottagare hur de ska se på världen, vad man ska tro på och vad som är rätt och fel.

Systemmediernas huvudfunktion är att skapa förtroende för den rådande ordningen och stabilitet i systemet. Eftersom folk flest får det mesta av sin information om världen, genom systemmedierna (inte genom egen erfarenhet) skapar dessa ett beroende hos mottagaren. Därmed får de också en social funktion, som vägledning för hur mottagarna ska förstå vad som händer, vad de kan förvänta sig och hur de bör förhålla sig och handla. Beroendet gör att mediernas budskap lättare tas emot. Detta förstärks i tider av social oro och konflikter.

Systemmedierna spelar också en viktig roll som den vilken bestämmer dagordningen, dvs vilka frågor och problem som ska ventileras och diskuteras och vilka åsikter som får komma fram och spridas, det så kallade problemdefinieringsprivilegiet och den sk åsiktskorridoren. Men genom dagens möjligheter via alternativa medier, kan vi anta att systemmediernas hegemoni och påverkan har utsatts för ny konkurrens och det är inte givet att tex unga människor köper systemmedias förklaringsmodeller rakt av.

Samtidigt ska vi inte ropa halleluja över alternativa medier. Det kan mycket väl hända att i dessa finns dolda (eller öppna) uppfattningar om vad som är politiskt korrekt i dessa kretsar och det kan ibland vara lägre till taket där än i systemmedia, beroende på att systemmedia sitter säkert i sadeln och tillåter vissa säkerhetsventiler, som inte alternativmedia kan kosta på sig. Har du inte rätt uppfattning är du där, liksom i systemmedia inte välkommen. Det handlar främst om att man tar upp olika ämnen och perspektiv, men det betyder inte fri och ocensurerad information. Ett belysande exempel på detta är synen på Donald Trump. Inte sällan framställs han i alternativmedia som alternativpresidenten eller rebellpresidenten, medan systemmedia ser honom som ett hot mot världsfreden. Vems perspektiv verkar trovärdigast? I det här fallet tror jag nog att systemmedia har mest rätt. Och jag vill gärna lägga till att han representerar USA-imperialismen som vill och nära nog har världsherravälde åtminstone som världspolis. Vi bör ju fråga oss hur länge resten av världen ska acceptera denna diktatur?

(Vill du veta mera om massmedia och dess påverkan, kan du söka på: Media system dependency theory.)

Alf Ronnby

fil dr i sociologi, docent i socialt arbete