Sveriges strategi mot coronapandemin har skiljt sig från resten av världen. Att detta beror på flera olyckliga förhållanden fick vi klart för oss då vi lyssnade på epidemiolog och professor Björn Olsen, som sommarpratade den 28 juli.

Sveriges beredskap var usel för att hantera en pandemi. Beredskapslagren var i stort sett avvecklade och bristen på utrustning var förödande stor, vilket drabbade både sjukvården och äldreomsorgen.

Det är bland experter välkänt att det finns ett antal virusgrupper som kan utvecklas till allvarliga hot mot människor. Det är bara en fråga om när det kommer att ske. Men politikerna tycks i många fall ha suttit och sovit. Björn Olsen och andra epidemiologer höll förra året en föreläsning i riksdagen kring hotande virusutbrott. Till den föreläsningen kom fyra politiker!

Fokhälsomyndighetens taktik var att lugna folket genom sitt prat, istället för att snabbt sätta in kraftfulla åtgärder. Man sa tom att det inte skulle bli någon pandemi, utan att ha någon grund för detta – tvärtom var smittspridningen människa till människa på väg i Kina.

Istället för att se till att resurser kom fram, sa man att det inte gick att komma med krav på åtgärder som inte kunde genomföras. Till exempel borde man omedelbart sett till att vid flygplatserna kontrollera dem som kom hem från Norra Italien och Österrike. De som hade feber borde satts i karantän. Kanske hade det varit klokt att sätta hela sthlm i karantän, men Folkhälsomyndigheten ar tänkt mera på ekonomin än på människorna och tusentals döda vilar tungt på deras ansvar.

Sedan deras dumma idé om flockimmunitet. Med kunskapen om hur det här viruset beter sig skulle det komma att kosta tiotusentals människoliv och den immuniteten skulle inte uppnås ändå.

Eftersom det tidigt stod klart att detta virus sprider sig i kluster, var det rent idiotiskt att tillåta Eurovision i sthlm med tusentals besökare. Och att komma med restriktioner om att max 500 personer fick samlas var rent löjeväckande. Tom 50 är alldeles för många!

Politikerna var skräckslagna och handlingsförlamade och Löfven syntes nästan inte till. I de andra nordiska länderna ingrep politikerna radikalt, vilket besserwissern Anders Tegnell kritiserade. Här gömde politikerna sig bakom tjänstemännen på Folkhälsomyndigheten. Vilka ynkryggar!

Att förhållandena på äldreboendena var organiserade för minsta möjliga kostnad på sina håll bla i sthlm kunde inte Folkhälsomyndigheten rå för. Men de kunde informerat sig om de verkliga förhållandena istället för att bara komma med uppmaningar om försiktighet och social distans. Det senare funkar inte i äldreomsorgen. Ytterst är det kommunalpolitikerna som nu bär ansvaret för att tusentals gamla dött i covid 19.

Björn Olsen slutsats är att Finland och Norge gjorde allt rätt. Men i Sverige blev det mesta fel. Förhoppningsvis har vi nu lärt oss en dyrköpt läxa och är bättre förberedda då nästa pandemi kommer. För kommer gör de!

Isn’t that a fundamental flaw in the Black Lives Matter movement, when you focus on skin color? Is it because these people are black, that’s the problem? Maybe you should rather have a strategy that leads away from separating at all due to skin color?

But I do not think it is the color of the skin that decides, but the socio-economic position they are in – with slavery as a distant, historical background. This is very evident in the huge class society the United States is. About a quarter with an African background live in poverty. Indians and Latinos are other groups that have much worse conditions than the majority of Anglo Americans. Even among the latter, poverty and a life on the shadowy sides of society is the reality for same. It is a number of society’s screening mechanisms such as background, family, money, education, contact, friends, etc., that get these results.

Instead of, for example, demanding free education for blacks, certain positions in the social organization such as black teachers, editors, judges, etc., one should work to break down the class society and create equal conditions for all citizens. In today’s world, there are people who engage in symbolic politics, probably because they do not have the ability to make real contributions to the people and communities in which they live. It is these outsiders, who are engaged in demanding meaningless dismantling of statues with famous personalities, who have made an impression on society in their time.

These frustrated souls are joined by thugs, even more death-diggers in the swamps of society, whose interest is to tear down, crush and destroy what others have created. Unfortunately, they do not have the ability to achieve anything positive in this society. A product of the spirit of the times themselves, they do not seem to understand what the spirit of the times is, as they quarrel over the names of historically important people – such as Linnaeus, who in Sweden had a university named after him – without understanding that these people and their works should be seen and understood in the time when they lived and not put today’s perceptions and values ​​on them.

But it seems that violent demonstrations play a central role in BLM’s strategy. But overturning statues and burning down houses is not something that builds confidence among the masses one depends on to bring about adequate and sustainable change. Such strategies are perceived as threats and create fear, and it is that such strategies will not force any positive change. It will not wor! Rather, the second shows that BLM is not something people can trust and sympathize with. Completely failed!

As for police violence in the United States, it is a special story, which is not just about the police’s relationship with blacks. This is partly due to the fact that the United States is a violent society – in that respect very different from ours in Sweden. In the United States, many are armed and prepared to use their weapons – even against police. This is something the police officer must always include in his considerations and attitudes and can ultimately risk his life. In addition, the police authorities have recruitment and training problems and partly a militaristic culture. But when BLM takes over a residential area as in Seattle, it goes completely wrong with law and order.

In the information we receive about police violence, it seems that the police primarily shoot and kill young black men. According to the Washington Post, police shoot and kill about 1,000 people each year. Of these, about 600 were armed and 100 unarmed (the rest had other toles). White policeman who shoots and kills black men makes up four percent of the total number killed. The image we get thus seems angled and BLM may have an interest in emphasizing that it is primarily black people who are killed by the police. Maybe it is also the image that makes Swedish and other angry young men demonstrate and partly ravage Swedish streets. Certain advice on social distance in corona times then means nothing. The Black Lives Matter movement seems to same extend be populated by some of these failed people, who become a nuisance to the communities they terrorize, burn and destroy innocent people’s buildings, cars, works, etc. How can anyone believe that poverty is being eradicated by burning buildings and overturning statues? What sympathies do they think they arouse in the sensible and sensible part of the population? They brand themselves as lunatics and arouse antipathy.

KULTURKROCKAR

Jag såg den norska filmen ”Vad ska folk säga?” regi Iram Hags den 02.07.20. Iram Hags har egen erfarenhet av allvarliga konflikter mellan främmande kulter och vår nordiska. I det här fallet handlar det om kulturkrockar mellan pakistansk och norsk kultur, framförallt vad gäller relationerna mellan könen.

I Pakistan gäller en ultrakonservativ, islamisk ordning kring hur män och kvinnor ska förhålla sig till varann, och alldeles särskilt vad gäller kärleksrelationer. I princip är det föräldrarna som arrangerar äktenskapet och några nära kärleksrelationer före äktenskapet är inte acceptabelt. Detta drabbar både män och kvinnor, men kvinnan blir mest uthängd och straffad och det kan sluta riktigt illa.

Det är alltså en avgrundsdjup skillnad mellan nordisk och pakistansk kultur i dessa frågor. Filmen belyser på ett kraftfullt sätt den konflikt en ung kvinna hamnar i, då familjen flyttat från Pakistan till Norge och hon tror att hon i stort sett kan ha den hållning till män hennes norska vänner har. Då det upptäcks att hon har en kille, blir föräldrarna rasande och det slutar efter många turer med att hon lämnar familjen. Tyvärr ger filmen ingen idé om hur vi ska komma ur konflikten – annat än flykten.

Eftersom det kommit så många flyktingar och invandrare från länder med främmande kulturer, har dessa invandrare också tagit med sig moralens väktare, nämligen det auktoritära klansamhället och hederskultur. Det är familjen, släkten, vänkretsen och klanen som ser till att deras etablerade, konservativa ordning upprätthålls. Filmen visar detta tydligt!

Förmodligen finns det inte mycket hopp om att de gamla och vuxna invandrarna ska genomgå en kulturrevolution, när de kommer till Norden – inte minst eftersom det reaktionära kollektivet också kommit hit. Därför är det till de unga hoppet får ställas. För att inte våra samhällen ska falla tillbaka i groteska moralregler, måste vi försöka se till att de unga kan utvecklas tillsammans med nordiska ungdomar och vänner. Isolering i deras etniska, kulturella och religiösa grupper är inte bra för integrationen.

Det är förmodligen skolan, idrottsrörelsen, fritidsgården och den nordiska vänkretsen som är de främsta instrumenten för att integrera de unga invandrarna i vår kultur. Därför bör vi ge kommunalt och statligt stöd till verksamheter och projekt som riktar sig till invandrarungdomar och har kulturell integration som både metod och mål.

Men vad gör vi?! Jo, satsar stora pengar på hemspråksundervisning, muslimska förskolor och friskolor, anpassar skolans verksamhet till invandrarnas kulturella och religiösa krav, ger kommunala bidrar till kulturkonservativa föreningar och organisationer för invandrare, tillåter dem utveckla sina egna informella rättsordningar och ”domstolar”, bygga sina egna parallellsamhällen där de kan slå vakt kring den egna främmande kulturen, mm. Vi är uppenbarligen dumma nog för att gräva egna gravar för vår kultur.

Alf Ronnby

Är det inte ett fundamentalt fel i Black Lives Matterrörelsen, då man fokuserar på hudfärgen? Är det för att dessa människor är svarta, som är problemet? Borde man kanske hellre ha en strategi som leder bort från att åtskilja över huvud taget pga hudfärg?

Men jag tror inte det är hudfärgen som avgör, utan den socio-ekonomiska ställning de befinner sig i – med slaveriet som avlägsen, historisk bakgrund. Detta är mycket påtagligt i det enorma klassamhälle USA är. Cirka en fjärdedel med afrikansk bakgrund lever i fattigdom. Indianer och latinos är andra grupper som har mycket sämre villkor än majoritet av angloider. Även bland de sistnämnda finns fattigdom och ett liv på samhällets skuggsidor. Det är en rad av samhällets sållningsmekanismer som bakgrund, familj, pengar, utbildning, umgänge, kontakter mm, som får dessa resultat.

Istället för att tex kräva fri utbildning för svarta, vissa positioner i samhällsorganisationen typ svarta lärare, redaktörer, domare etc borde man arbeta för att bryta ner klassamhället och skapa likvärdiga villkor för alla medborgare.

Men det verkar som våldsamma demonstrationer spelar en central roll i BLM:s strategi. Men att välta statyer och bränna ner hus är inte något som skapar förtroende hos de massor man är beroende av för att åstadkomma adekvata och hållbara förändringar. Sådana strategier upplevs som hot och skapar rädsla och det är väl meningen att den vägen tvinga fram förändringar. Det kommer inte att fungera. Snarare visar det andra att BLM inte är något folk kan lita på och sympatisera med. Helt misslyckat!

Vad gäller polisvåldet i USA är det en särskild historia, som inte bara handlar om polisens relation till svarta. Det hänger bland annat samman med att USA är ett våldsamt samhälle, där många är beväpnade och beredda att använda sina vapen – även mot poliser. Det är något polismannen alltid måste ta med i sina överväganden och förhållningssätt och ytterst kan riskera sitt liv. Till detta kommer att polismyndigheterna har rekryterings och utbildningsproblem och en militaristisk kultur.

I den information vi får om polisvåldet verkar det som polisen framförallt skjuter och dödar unga svarta män. Enligt Washington Post skjuter polisen och dödar ca 1 000 personer varje år. Av dessa var ca 600 beväpnade och 100 obeväpnade (resten hade andra tillhyggen). Vit polisman som skjuter och dödar svart man utgör fyra procent av det totala antalet dödade. Bilden vi får verkar alltså vinklad och BLM har kanske ett intresse av att framhålla att det framförallt är svarta som dödas av polisen. Kanske är det också den bilden som får svenska och andra arga unga män att demonstrera och delvis härja på svenska gator. Bestämda råd om social distans i coronatider betyder då inget.

Torpare och Backstugusittare i gamla Sverige, som lånat pengar av greven, de inte kunde återbetala inom en viss tid, blev i praktiken livegna.

Sveriges skuldsättning gentemot EU i samband med den sk Återhämtningsfonden för Corona relaterade ekonomiska problem, kan få samma effekt för landet. Det blir så otroligt dyrt att lämna EU, att Sverige och andra nationer inte kommer att ha råd att göra det. Med Brexit i minnet är detta vad Kommissionen listat ut för att förhindra att fler stater lämnar EU.

Återhämtningsfonden är på 7 800 miljarder kronor, som EU ska låna upp på marknaden. Alla medlemsstater blir ”solidariskt” ansvariga för lånet. För Sverige blir åtagandet 234 miljarder kronor. Enbart amorteringarna fram till år 2058 kommer att kosta oss 6,2 miljarder kronor per år och vår EU-avgift blir ca 60 miljarder årligen. (Idag betalar vi under 40 miljarder).

För att delvis gömma undan de höga medlemsavgifterna vill Kommissionen att den själva ska få rätt att ta ut skatt hos medlemsländernas medborgare. Detta skulle då också avsevärt öka Kommissionens makt och vara ytterligare ett steg på vägen mot superstaten EU.

När medlemsstaterna tvingas gå i borgen för det enorma Återhämtningslånet, kommer det därefter att bli fasansfullt dyrt att lämna EU. Mindre stater (och kanske stora) kommer helt enkelt inte ha råd att lämna EU. Medlemskapet blir för evigt och slut med Sverige som en självständig nation. Slut för exit med andra ord och just det Kommissionen vill uppnå.

Vad vi nu måste kräva är, att Sverige inte under några omständigheter, går med på Kommissionens krav!

Jag har just sett filmen om Rosa Luxemburg. Hon Karl Liebknecht mfl hade en utmärkt idé för att förhindra kriget, Första världskriget, men tyvärr gick det utmärkt för chauvinisterna Nationalisterna, kapitalisterna, krigshetsarna mfl att hetsa arbetarna i Tyskland och Frankrike mot varann med miljoner döda som resultat. Vilket vansinne!!!!!!!!!

Efter nederlaget för Tyskland blev frustrationen enorm och man letade efter syndabockar. Skurkar, som kallade sig soldater i en frikår, mördade Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht. Ett sorgligt öde för ett par idealister som ville människorna väl.

Hela denna ruttna historia kring första världskriget, Tysklands nederlag, bäddade för Hitler och nazisterna och Andra världskriget, lika fasansfullt som det första, men då fanns inga kloka människor som försökte få arbetarna att inte gå ut i krig och döda varann. Då härskade revanschismen mer än någonsin och det mesta gick verkligen åt helvete!!!!!!

I kristider som dessa, blir det tydligt att vi inte ska göra oss beroende av samhällsnyttiga verksamheter som är privatägda och förutsätter vinst för att fungera tillfredsställande. Vi ser hur det gått i det borgerligt och moderatstyrda Stockholm, med all sin privatisering av vård och omsorg.

Under en period från 1980-talet till nu, har politiken och stora delar av opinionen varit för privatisering av vård och omsorg i den upphöjda valfrihetens namn. Nu ser vi vad den valfriheten betyder. Det som inte fungerar eller existerar kan heller inte väljas.

Privatiserade verksamheter fungerar så länge de ger rimlig avkastning på insatt kapital. I övrigt är det beroende på ägarnas välvilja för att finnas kvar och den är vanligen ytterst begränsad utan vinst.  Den främsta skillnaden mellan privat och offentlig verksamhet, är att den senare varken vilar på profit eller välvilja, utan på politiska beslut där folkets välfärd är det centrala.

Det är talande att nästan alla partier (utom V) nu talar väldigt tyst om att näringslivet ska fixa krisen. Istället kräver alla allt mer av statliga åtgärder – även de som annars är så kritiska till statliga åtgärder och verksamheter. Nu vill de att staten ska hålla företagen under armarna! Och hela svenska folket har nog fått sig en rejäl tankeställare kring de sk valfrihetsreformerna. Därför kan man undra om socialdemokraterna kommer att tro mera på den politik de hade då man byggde upp välfärdsstaten?

Kanske ska vi hellre säga att det är politiken och lagarna som är ur led! Världen ser dramatiskt annorlunda ut jämfört med för säg 50 eller 75 år sedan. Globaliseringen innebär inte bara att vi handlar och ”byter” varor över hela den industrialiserade världen. Det betyder också att människor över hela världen är uppkopplade och informerade om den ekonomiska utvecklingen i världen. Därför blir det tydligt för alla när vissa länder och nationer är underutvecklade och inte hänger med i välfärdsutvecklingen, medan tex USA och Europa tillhör de mycket utvecklade välfärdssamhällena, med hög levnadsstandard, konsumtion och det goda livet. Så varför knota och slita för brödfödan  hemmavid i Afrika, Afghanistan, Mellanöstern med flera länder, när man kan få det så mycket bättre i Europa?!

Därför söker miljoner asyl och lyckan i Europa och USA. Detta betyder att asylens principer och regler, som utvecklades i ett annat sammanhang – huvudsakligen för individer som i historien flytt undan krig och förödelse – nu ska rättfärdiga asyl för horder av lycksökare vid Europas gränser. Andra förhållanden har också motiverat en fristad för oliktänkande och politisk kritiska individer (som tex Karl Marx, Sigmund Freud, Albert Einstein, Max Horkheimer, Theodor Adorno och Herbert Marcuse). Men hur som helst, rättfärdigar inte historiska åtgärder dagens politik. Varje historisk situation får bedömas utifrån sina förutsättningar och tidsandan.

Samma är det med religionsfriheten, som var tänkt för avvikare från den ”rätta” tron inom landets gränser, att de skulle ges frihet till sin egen trosuppfattning (vanligen avvikelser från den protestantiska eller katolska läran). Religionsfriheten var aldrig tänkt för floder av muslimer, som kommer till Europa från andra muslimska länder och tror att de på religionsfrihetens grunder ska skapa muslimska parallellsamhällen här i landet och i Europa.

EU var tänkt hos världsförbättrarna, som en motor för samverkan och ekonomisk utveckling. Men har istället utvecklats till en toppstyrd, byråkratisk organisation, som slår vakt om kapitalägarnas intressen av centraliserat regelverk och enhetlighet, för att utan nationella hinder kunna håva hem det som är deras främsta och kanske enda angelägenhet, nämligen vinsten på insatt kapital. Samtidigt är det skattebetalarna som får bära kostnaderna för en administration som är ett lysande exempel på Parkinsons lag. Den innebär att byråkratin har en ständig aptit att utvidga sina program, domäner och inflytande och därmed en självgenererande effekt av ökade kostnader och dito större inkomster. Alltsammans handlar ytterst om att öka sin makt.

Den svenska kriminallagstiftningen är inte anpassad till förhållanden där tonåringar rånar, hotar och trakasserar andra barn och tonåringar. Polisen står i det närmaste maktlös inför detta moderna problem, där förövarna går fria på grund av sin låga ålder. Att, som här i landet, göra FN:s barnkonvention till lag, är ett stort misstag, då grov kriminalitet gått långt ner i åldrarna. Detta ger ett helt annat perspektiv är det som ligger bakom barnkonventionen till skydd för barn, där det nu blir ett bra skydd för kriminella.

Rättsstatens principer har blivit ett stöd för kriminella och ett svek mot brottsoffren. Grundproblemet är att de politiker som bär upp vårt politiska system inte är verklighetsanpassade. Och frågan är om det politiska systemet hängt med i tidens utveckling? Politikerna lever i tron på förlegade ideologier och synsätt och stiftar lagar anpassade för en fantasivärld, som de sedan vägrar – eller är oförmögna – att se vidden och realiteterna av. Därför är det hög tid att radikalt byta ut dem och se till att verklighetens människor räddar landet från denna misär och hotande undergång vi hamnat i på grunda av att världen inte ser ut som önsketänkarna tror och hoppas.

Då vi ska tackla följderna av coronapandemin ekonomiskt, måste vi varje gång ha ett godkännande från EU innan åtgärden kan sättas i sjön. Sverige och regeringen har inte längre någon självständighet och självbestämmande i ekonomiska frågor. Vi är underkastade EU:s lagar och byråkrati. Det var bland annat den erfarenheten av underkastelse som gjorde att britterna röstade ja till utträde ur EU.

Det var inte denna union vi som land gick med i 1995. Då gällde det ett avtal om handel mellan ett antal medlemsstater. Men EU-federalisterna har genom det ena fördraget efter det andra, lyckats samla så mycket makt till EU att vi idag är totalt underkastade EU:s lagar och direktiv. Det gäller Enhetsakten 1987, Maastrichtfördraget 1992, Amsterdamfördraget 1997, Nicefördraget 2001 och Lissabonfördraget 2007.

När EEG, Europeiska Ekonomiska Gemenskapen omvandlades till EG, Europeiska Gemenskapen, blev det tydligt att federalisterna hade en agenda för EG som inte bara handlade om ekonomi, men att samarbetet också skulle handla om många politiska frågor. 1998 kom Europeiska centralbanken och 1999 – 2002 infördes den gemensamma valutan Euron.

År 1987 genomdrevs den så kallade Enhetsakten förstärktes ministerrådet och avskaffades medlemsstaternas vetorätt. EU-domstolen har genom ett antal beslut slagit fast företrädesprincipen att om EU-lag kolliderar med en nations lag, är det EU-lagen som gäller. Därmed har successivt närhetsprincipen undergrävts, som sa att ansvaret ska främst ligga på nationerna. Med Amsterdamfördraget räcker det med enkel majoritet för beslut i lagfrågor mm. EU fick en ”utrikesminister” och det utrikespolitiska samarbetet förstärks. Nicefördraget spinner vidare på makttemat och 90 procent av alla beslut kan nu ske med enkel majoritet. Med Lissabonfördraget får EU-parlamentet besluta om all lagstiftning.

Men det är inte bara fördragen som ökat EU:s makt och befogenheter. Fördragen tjänar till att legitimera en process där en mångtusenhövdad byråkrati utökar sin makt på många områden. EU-byråkratin har 40 så kallade direktorat, 30 byråer och 140 delegationer med ca 45 000 anställda. Till detta kommer mängder med personal, som i medlemsstaterna sysslar med EU-frågor och mängder med konsulter, jurister mfl som driver EU-spörsmål. Det är svårt att hitta ett tydligare och mera avskräckande exempel på Parkinsons lag, som säger att byråkratiers inneboende logik gör att de alltid vill utvidga sina territorier, rättigheter och befogenheter och med detta ständigt växer i omfattning och personal. Så kostar EU-byråkratin 12 procent av budgeten på 154 miljarder euro (inklusive den sk utrikespolitiken).

Jag brukar tänka att EU utvecklas till ett Europas förenta stater, men inse nu att det är mera relevant att tala om EU som en superstat, med alla nödvändiga ingredienser: kan besluta om egna lagar, har egna lagar, egen budget, egen total administration, egen valuta, egen ”riksbank”, egen flagga, nationalhymn, egen president och utrikesminister (fast de kallas något annat) och bygger nu upp en egen försvarsmakt.

EU:s ekonomi bära upp av nio nettobidragsgivare, vilka alltså betalar mera än vad de får tillbaka. De nio får hålla de 18 andra medlemsstaterna under armarna sas. Sverige ligger fyra i topp av dessa nettobetalare efter Tyskland, Frankrike och Nederländerna och betalar 30 miljarder euro om året. Efter britternas utträde blir det ännu dyrare. Fördelningscirkusen inom EU innebär att medlemmarna slussar skattebetalarnas pengar till EU-byråkratin, som i sin tur processar dem genom omfattande system tillbaka till medlemmarna genom sökta bidrag för jordbruk, fiske, glesbygd mm. Då får Sverige tillbaka 1 468 miljarder euro. Det är svårt att tro att detta är ett effektivt sätt att stödja vissa ekonomiska verksamheter i medlemsländerna. Nu föreslår EU-ledningen att vi ska vara med och finansiera ett stödpaket till de svaga medlemsländerna på 750 miljarder euro (8000 miljarder kronor), där 500 miljarder ska vara bidrag till Grekland, Italien och Spanien, som visat sig gång på gång vara minst sagt usla på att hantera sin ekonomi.

Frågan vi måste ställ oss är om Sverige ekonomiskt verkligen gör en vinst på detta medlemskap om vi tar i beaktande alla kostnader EU drar med sig: cirkusen kring EU-bidragen och regelverket som ska tolkas och förstås, ineffektivt stöd till industrier som inte är sunda och kan stå på egna ben, EU:s topptunga byråkrati, korporatismen, dvs att EU har osunda relationer till stora, tunga, megaföretag och storfinansen, kostnaderna för att hålla eurons värde och stöd till stater som inte kvalificerat sig för euron typ Grekland, korruptionen,  migrationspolitiken och all reklam för att försöka förankra Europaprojektet hos 500 miljoner allt mer kritiska medborgare.  

Vi kan misstänka att det framförallt är exportföretagen som är vinnare och förstås de politiker som får sitt levebröd och sin status genom engagemanget i EU? Många av de 60 fördelar med EU, som anhängarna framhåller, är av mindre intresse för folken i medlemsländerna, men av stort för de politiker vars livsluft är den internationella scenen. Tyvärr är det dessa krafter som håller oss kvar i detta kostsamma projekt, som vuxit till den superstat vi inte vill ha.

I dagens värld finns människor som sysslar med symbolpolitik, eftersom de inte har förmågan att göra verkliga, reella insatser för människorna och samhällena där de lever. Det är dessa outsiders, som ägnar sig åt att kräva meningslösa nermonteringar av statyer med berömda personligheter, som gjort intryck i samhället på sin tid. Det tål inte de missanpassade och frustrerade.

Till dessa kortsynta själar ansluter sig ligister, ännu mera dödgrävare i samhällets sumpmarker, vars intresse är att riva ner, krossa och förstöra det andra har skapat. De har inte förmågan att åstadkomma något positivt i detta samhälle. Själva en produkt av tidsandan, tycks de inte begripa vad tidsanda är, då de bråkar om namn på historiskt viktiga personer – som tex Linné, vilken fått ett universitet uppkallat efter sig – utan att förstå att dessa personer och deras verk ska ses och förstås i den tid då de levde och inte lägga dagens uppfattningar och värderingar på dem. Black Lives Matter rörelsen tycks vara befolkad av en del av dessa de misslyckades skara, som blir en plåga för de samhällen de terroriserar, bränner och förstör oskyldiga människors byggnader, bilar, verk mm.

Hur kan någon tro att man åtgärdar fattigdomen i världen genom att bränna byggnader och välta statyer? Vilka sympatier tror de att de väcker hos den förnuftiga och sansade delen av befolkningen? De stämplar sig själva som vettvillingar och väcker antipatier.