Vänsterpartiet kunde kalla sig Samvetspartiet, eftersom de numera är en de främsta representanterna för den liberala PK-politiken och agerar som dess sanningssägare.

Sjöstedt, Snecker och Co, ja Vänsterpartiet är, med ett marxistiskt, historiskt perspektiv, inte mycket till vänster. Snarare en tankeröra hos kramgoa gråterskor utan förmåga att tänka kritiskt kring religion och dess konsekvenser för samhället. Ja, inte bara det de är också islamkramare och sopar hedersvåldet under mattan. I förhållande till alla de andra PK-partierna, har vänstern absolut inget att bidra med. De är samma liberala, kapitalistvänliga, antipatriotiska småborgare och fattigvårdare. Att kalla sig vänster är en skymf mot dem som verkligen är vänster.

”Vårt mål är människans frigörelse från varje form av förtryck. För att uppnå detta mål räcker det inte att avskaffa klassamhället, också patriarkatet måste avskaffas.” säger de i partiprogrammet. Inte ett ord om att avskaffa religionen, som är ett opium för folket.

Europa överskölds av muslimska migranter, som söker ett bättre liv. Det kan man förstå ur deras perspektiv. Men för det kulturellt, av upplysningen präglade och sekulariserade Europa blir det ett problem med en invasion av ett främmande folk med en medeltida, aggressiv religion och kultur, som de vill inplantera i Europa för att känna sig hemma här. De flesta européer med vanligt sunt förnuft förstår detta och inser hotet från dessa bärare av islam. Men de människor, som på ideologiska grunder står för feminism, internationalism, mångfald, mångkultur, kulturrelativism och fullständig religionsfrihet, är i all sin oskuldsfullhet hjärtligt välkomnade till dem som kommer att bli våra banemän. Men detta förstår de inte, eftersom deras ideologi har gjort dem blinda för realiteterna och politisk inte är annat är socialdemokrater med aningen fräsigare retorik – bortsett från Sjöstedt som låter som en frireligiös predikant.

Som teoretisk marxist är det särskilt intressant att försöka förstå vänsterns totala omsvängning från att tidigare sett religion som ett opium för folket, vilket hindar deras kritiska tänkande och vilja till radikala samhällsförändringar. Den klassiska vänstern hade heller ingen tro på de lägsta klassernas, det så kallade trasproletariatets, vilja eller förmåga till samhällsförändringar. De fattiga och okunniga är fullständigt opålitliga i en process av samhällsförändringar. De är beredda att säja sina döttrar för en förstärkning av hushållskassan. Men nu är trasproletariatet det folk som de samhälls- och samvetsömma hos vänstern framförallt värnar om och vill företräda i det politiska livet. Vänstern ser migranterna som fattiga, utblottade och förtrycka och därför skyndar man till deras försvar, men de kommer aldrig att bli en revolutionär kraft. Vänstern har blivit ett välgörenhetsparti, inte mycket annorlunda än liberalerna i ”Organisationen för välgörenhetens ordnande”, som fanns en gång i tiden. De har avlägsnat sig till oigenkännlighet från sina föregångares revolutionära ambitioner och är numera öht inte något alternativ till andra partier.

Det kan te sig underligt att en rad feministiska vänstermänniskor blivit så positiva till islam och muslimer och kanske till religion öht. Vänstern har av tradition varit mycket kritisk till religioner. Religioner är konserverande och bidrar till klassförtrycket. Det fördes en aktiv, ideologisk kamp mot papister, kyrkans dogmer, förtryck och auktoritära ordningar, konserverande könsroller och förnekad sexualitet. Vänstern var starkt kritisk till den protestantiska arbetsetiken, som legitimerade löneslaveriet och försvagade klasskampen. Kyrkan och religionens roll sågs som den världsliga maktens instrument för ”att hålla folket i herrans tukt och förmaning”.

Eftersom islam, i vänsterns perspektiv, är det fattigas religion accepteras den. Till och med vänsterfolk, som man trodde hade förmåga till kritiskt tänkande, som Jan Guillou, Göran Greider, Per Wirtén, accepterar numera islam. På Twitter uttrycker vänsterledaren Jonas Sjöstedt sitt empatiska stöd för Islam och böneutrop och fräser som en ilsken katta åt kritikerna. ”Denna unkna symbolpolitik, detta fega fiskande i grumligt vatten” skriver vänsterledaren och feministen Sjöstedt om kritikerna av böneutropen.  Vänsterledaren fiskar inte i grumligt vatten, han står upp till hårfästet i det och är oförmågen att se att Islam är en medeltida krigarreligon .

Genom sitt stöd till islam vill Vänsterpartiet inte se någon koppling mellan islam och hedersmord. Partisekreteraren Aron Etzler hävdar at hedersvåld inte kan knytas till en viss kultur eller religion. Riksdagsledamoten Maj Karlsson menar att om man stirrar sig blind på att hedersvåld finns inom en viss religion, missar man annat våld mot kvinnor. (SvD 11.03.18)

Men vänsterpartisten Amineh Kakabaveh är av en annan uppfattning. Sommaren 2015 skrev hon: ”Våra manliga enklaver odlar numera inte bara hederskulturer som diskriminerar kvinnor, de odlar kulturer som skapar jihadkrigare” (Expressen 22.06.15)

Vänsterpartiets ledning Jonas Sjöstedt replikerade. ”Allt våld mot och förtryck av kvinnor i förorten i princip beror på att vi har för dåligt utbyggd välfärd.” (Expressen 22.06.15) Amineh Kakabavehs partikamrater reagerade mycket negativt på hennes engagemang mot hederskultur och hedersvåld och kallade henne rasist och islamofob, för att ta heder och trovärdighet ur henne. Kakabaveh råkade alltså på sitt sätt ut före ett ”hedersmord” i sitt eget parti.

Det finns ett antal förklaringar till att vänstern hamnat på fundamentalisternas sida. Palestinakonflikten är central. Från att ha haft ett visst inledande intresse för kibbutzsystemet och kollektivismen, gled sympatierna över till det av Israel och USA ockuperade och förtryckta palestinska folket. Denna ståndpunkt har förstärkts med åren och Israels statsterrorism. Ingen vettig socialist kan stödja en sådan skurkstat, med ett brutalt förtryckande av palestinier. Uppfattningen om den judiska statens förtryck och mördande av palestinier, har lett vänstern över till att stödja utsatta muslimer över huvud taget.

Det finns sannolikt fler förklaringar. Vi brukade tala om folkrörelsesocialister kontra socialstatssocialister (eller etatister av état = stat). Både socialdemokraterna och kommunistpartiet startade huvudsakligen som folkrörelsesocialister med sin aktiva bas hos arbetarklassen. Efterhand blev sossarna allt mer inriktade på att driva sin politik via staten, ett övertagande av statsmakten. Vänsterpartiet har gjort samma resa och är nu ett utpräglat etatistiskt parti, som förlitar sig helt och hållet på staten. Jag menar att detta också är en förklaring till deras hållning till islam och muslimer. Arbetarklassen är inte intresserade av sådana fundamentalister och mörkermän.

Vänstern är fixerad vid kampen mot imperialismen, vars främsta kraft är USA. Förvisso är USA en maktfullkomlig aktör i världspolitiken och med Trump i ledningen också oförutsägbar. De har sina militärbaser över snart sagt hela världen och struntar blankt i alla som inte är på deras sida. Det kunde inte uttryckas tydligare än av George Bush: ”antingen är ni med oss, eller är ni emot oss”.

USA jagar naturtillgångar varhelst de behöver dem och tar vad de vill ha, ibland också med våld. Den amerikanska staten och de multinationella företagen är arroganta, självgoda och egenmäktiga och det är kanske inte att undra på att många människor i världen gärna skulle vilja sätta dem på plats. En majoritet av världsmedborgare anser också att USA är ett större hot mot världsfreden än Iran. Muslimer är utsatta för USA:s imperialism och därför får de vänsterns stöd.

Vänsterns kritik av USA och dess imperialism har fog för sig och stöds i princip av många människor. Men vänstern begår misstaget att tro att man ska liera sig med alla som är emot USA. Därför har man i den aktuella situationen försvarat politiska islam och militanta islamister, eftersom USA för dem är ”den store satan”. Vänstern ligger också lågt med kritiken av det våld och den terror som de islamistiska rörelserna står för och menar att detta är inget mot det våld och den statsterrorism som USA bedriver. Man tycks följa principen att ”min fiendes fiende är min vän”.

Hur kommer det sig då att just vänsterpartister ryggar för att framföra kritik av islam och dess hederskultur? Vi skulle ju tänka att det borde vara tvärtom. Marxister brukar anse att religion är ett opium för folket, för att hålla dem lugna och inte hota makten. Religionen är vanligen maktens redskap. De som har Gud på sin sida har också makten. Men dagens vänsterpartister har kanske aldrig läst Marx. Istället ser de som sin uppgift att stå på de förtrycktas och fattigas sida.

Genom västmakternas imperialism är muslimer ett förtryckt folk. Vänstern ställer sig därför på deras sida och bortser från deras förfärliga religion. Många muslimer är förtryckta i sina muslimska hemländer, men när de kommer till Sverige, upplever de en betydligt större frihet. Men den skapar problem för dessa människor som är vanda vid att makten och mullorna talar om för dem vilka moralregler de ska följa. Därför blir det en flykt från frihet och in under nygamla dogmer, predikade i moskéerna då de kommer till Europa.

”Vi i Vänsterpartiet är feminister”, heter det i partiprogrammet, men det finns inte någon kritik av islam, som står för det främsta kvinnoförtrycker i världen. Partimedlemmen Nadja Pasent Awad är kommunpolitiker för Vänsterpartiet i Örebro. Hon anser att kritik mot hedersvåld är islamofobi och att S och M vilar på rasistisk grund.

”Hedersrelaterat våld och förtryck har, liksom mäns våld mot kvinnor i övrigt, generellt sin grund i kön, sexualitet, makt och kulturella föreställningar om dessa.” Vänsterpartiets motion 2015/16:959 Och samma i partiprogrammet. 

”Hedersvåld  ”är inte kopplat till religion, kultur eller etniskt ursprung” ”Hedersvåld är inte begränsat till islam och ska inte användas för att i svepande ordalag angripa muslimer, i vissa förorter”, anser partisekreterare Aron Etzler. (Aftonbladet 19.08.16)

Radikalfeminismen i Vänsterpartiet uppfattar att det är patriarkatet, ett samhälle fullständigt dominerat av män, som skapar kvinnors beroendeställning av män på samhällets alla nivåer. Radikalfeministerna har även de gjort den poststrukturalistiska uppfattningen – språket som alltings skapare sas –  till sin grundbult. På samma sätt som det inte finns några av naturen givna genus – kroppsformer är bra utanverk och tillfälligheter – finns det inte heller någon naturlig sexualitet. Var och en väljer själv och Vänsterpartiet är en av de främsta tillskyndarna av Pride och Hbtq-rörelsen.

Det finns inom partiet de som är kritiska till partiets utveckling.”Partiet har förvandlats från ett socialistiskt och feministiskt parti till ett välgörenhetsparti som har gått vilse i identitetspolitiken”, skriver fd vänsterpartisten Inger Stark. ”Feminismen har försvunnit och ersatts med identitetspolitik och ett antirasistiskt arbete som inte leder framåt. Den marxistiska och systemförändrande grunden är helt borta”. Inger Stark. (Expressen 27.09.16).

Därför har hon hoppat av från partiet. Andra områden där vänsterns ståndpunkt ändrats radikalt, är synen på homosexualitet. På 70-talet uppfattades detta beteende som perverterad sexualitet. Det skulle vi inte stödja och vi ville inte ha något med RFSL – Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter, att göra. När de och andra queerpersoner ville vara med i förstamajtågen var det kalla handen. Vi ville inte ha dessa kufar med, men steg för steg kom de med. Dock fick de gå sist i tåget. Numera faller vänstern dessa Hbtq-personer om halsen och är bland de främsta att backa upp och propagera för dem och deras avvikande sexualitet. Vänstern deltar med liv och lust i Pridedemonstrationer och festivaler, eftersom man anser att en förtyckt minoritet ska ha samma rätt till sin avvikande sexualitet som alla andra normala. Alla böjelser ska få blomma ut! Detta är liberalismen i sin prydno!

Det är 100 år sedan första världskriget slutade och det delvis bortglömda kriget diskuteras igen. Tidigare har de närmast obegripligt grymma händelser under andra världskriget, överskuggat det lika fasansfulla, som hände under första världskriget. Det går knappt att göra begripligt att 37 miljoner människor dog eller sårades.

Stora delar av Centraleuropa låg i ruiner. Matbristen var stor och människor svalt ihjäl. Tre kejsare hade störtats. Osmanska imperiet hade fallit ihop som ett korthus och en rad nya stater bildades: Estland, Finland, Lettland, Litauen, Polen och Ukraina. Miljoner människor blev flyktingar pga land- och befolkningsutväxlingar. Och skulden för kriget lades av segrarmakterna på Tyskland, som också drabbades av ett omfattande tyskhat i England, Frankrike, USA mfl.

Tyskland hade förlorat kriget och skulle betala ett enormt krigsskadestånd och förlust av gamla, tyska områden. Det gällde Rhenlandet och Elsass-Lothringen, vilka gränsar till Frankrike. Polen fick också en del av östra Tyskland. Detta utgjorde ca 30 procent av Tysklands yta och 10 procent av befolkningen. Elsass-Lothringen hade varit ett tysktalande land i historien och sedan bollats fram och tillbaka mellan Tyskland och Frankrike (Alsace-Lorraine på franska). Under fransk överhöghet drabbades den tysktalande befolkningen av trakasserier och förföljelse.

Ententen, dvs Frankrike, England och USA hade 34 krav på Tyskland för att gå med på vapenvila. Tyskland skulle lämna över 5000 lokomotiv, 100 000 tågvagnar och 5000 lastbilar. Till detta kom bla 160 ubåtar, 30 000 kulsprutor och 5000 kanoner. Krigsskadeståndet var på 26,5 miljarder dollar, något Tyskland omöjligt kunde betala. Betalning av krigsskulderna drabbade medborgarna hårt och det rådde delvis hungersnöd i det svårt härjade landet. Detta blev ännu värre på 30-talet då depressionen slog till. Då slutade Tyskland betala krigsskadeståndet. (Upptogs igen en tid efter andra världskriget och slutfördes 2010.)

Tyskland fick skulden för kriget, men så enkelt var det inte. Imperialisterna i Frankrike och England ville inte ha konkurrens från en ny stormakt mitt i Europa. För händelse av krig, hade dessa stater ingått avtal sinsemellan. Storbritannien hade avtal med Frankrike och Ryssland. Tyskland och Österrike-Ungern hade också ett avtal. Efter skotten i Sarajevo förklarade Österrike-Ungern krig mot Serbien. Ryssland mobiliserar och då förklarar Tyskland krig mot Ryssland. Frankrike och sedan Storbritannien förklarar krig mot Tyskland. Tanke är att Tyskland ska bli tvunget att kriga på två fronter och att förhindra att Tyskland blir en ny stormakt i Europa och världen.

Bestraffningen och förnedringen av Tyskland, den sk ”dolkstötsmyten” att Tysklands ledare hade förrått folket, depressionen under 30-talet, som slog hårt mot ett Tyskland som redan var nere för räkning, och önskan om revansch bäddare för nazisternas maktövertagande. I valet 1930 vann inte nazisterna i en enda valkrets. Två år senare vann de i alla valkretsar utom fem.

Klas-Göran Karlsson gör i sin bok Det moderna 30-åriga kriget en intressant analys av första och andra världskriget orsaker. Mellan Ryssland och Tyskland rådde en gammal konflikt, som spelade roll vid inledningen till första världskriget (plus en hel del andra förhållande som skapade en krutdurk som exploderade i kriget). Andra världskriget orsakades av segermakternas hämnd på Tyskland. Det kulturellt och socialt stolta Tyskland, som varit den starkaste makten i Europa, kunde inte acceptera att bli behandlad på detta förnedrande sätt. Det måste bli en motreaktion och det blev det med besked. Om Tyskland inte letts av en korpral, som trodde han var världens bästa strateg och startade ett tvåfrontskrig (som vid 1:a v-kriget varit Tysklands olycka) och förklarat krig mot världens största militärmakt USA, hade Tyskland sannolikt vunnit andra världskriget och Europa hade sett mycket annorlunda ut.

Dessa erfarenheter borde vara något för dagens politiker att fundera över, då de håller på att hetsa mot Ryssland, planerar och mobiliserar för krig. De är i en historisk erfarenhet på fel spår och om de inte kommer på bättre tankar än fortsätta upprustningen och på alla möjliga sätt trakassera det stora Ryssland så är risken överhängande att det blir krig.

Det är inte ofta sanna britter kan kosta på sig att erkänna sina övergrepp i krig. Men nu har parlamentsledamoten John McDonnell, brittisk Labourpolitiker sangt sanningen om, Winston Churchill som var en skurk och idag skulle dömts för krigsbrott. Britternas hyllande av Churchill är inget annat än falsk patriotism och nostalgisk nationalism. Det är rent absurt som det tror, att det var denne whiskypimplande, ciggarrökande premiärminister som vann kriget över Hitler.

Storbritannien har länge varit en stormakt trots sin lilla hemvist på ön. De byggde ett kolonialt imperium över värden med sina kolonier i Amerika, Afrika och Asien. Som mest behärskade britterna en fjärdedel av jordens yta. De var sin tids verkliga superimperialister, men vi tänker nog ofta på dem som ett högtstående folk, som med sin Magna charta tidigt utvecklade ett demokratiskt styre.

Ofta drar via felaktigt den slutsatsen att demokratier är fredliga och startar inte krig. Men demokrati inom nationen, säger inte mycket om hur denna nation och dess ledare kommer att förhålla sig till andra nationer och folk. Ta tex USA, som numera brukar kallas världens största demokrati, men som samtidigt härjar i världen för att säkra sina geopolitiska och ekonomiska intressen. USA, som huvudsakligen skapades av Storbritannien, har varit duktiga på att föra det imperialistiska arvet vidare.

Britterna koloniserade Nordamerika på 1600-talet och drev i stort sett bort ursprungsbefolkningen, indianerna från de östra delarna av Nordamerika. På 1700-talet förlorade britterna dessa kolonier genom den amerikanska självständighetsrörelsen och den slutliga segern över britterna.

Då fortsatte britterna sin kolonisering av Indien och Afrika. Först via Ostindiska kompaniet och senare med armén erövrade man, med början i söder, den indiska halvön. Utsugningen av det indiska folket ledde till fattigdom och svält och följdes av många uppror. Mest känt är nog Sepoyupproret 1857, som omfattade stora delar av Indien. Britterna, med överlägsen teknik, vann det blodiga kriget och styrde sedan med järnhand över 300 miljoner indier. Men självständighetskampen fortsatte och 1919 dödare brittiska soldater 300 indier, som demonstrerade mot kolonialmakten.

Britterna gick lika hårt fram i Afrika och särskilt mot dem som försöker göra motstånd, som tex Zulufolket. De hade krigare och gjorde effektivt motstånd, men britternas militära överlägsenhet knäckte dem till sist med tusentals döda och zuluriket gick under. Churchill fick en guldstjärna i imperialisternas betygsbok.

Vid slutet av 1800-talet drabbades Indien och Kina av svår torka och miljoner människor svalt ihjäl. Britterna utnyttjade detta på ett syniskt sätt och exporterade tex till Storbritannien den spannmål som indierna och kineserna behövde. Före koloniseringen hade Indien en ganska hög levnadsstandard, men britterna förödde landet. Med sk kanonbåtsdiplomati och vapenmakt tvingades Kina att tillåta import av opium. Resultatet blev samhällelig misär, hungersnöd och svält. Kina, som tidigare varit ett välmående rike, klarade inte längre att försörja sitt folk. I Australien jagade britterna aboriginerna till gränsen för deras undergång. Ungefär samma hände på Nya Zeeland och maorierna.

Man kan ju fråga sig vad det är för ett folk, som så girigt och hänsynslöst agerar mot andra folk, som de uppfattar som underlägsna? Det är nog just detta, de ser sig själva som överlägsna, högre stående än andra folk som de underkuvat. Och vad är det för demokrati, som har ett parlament där den ena kammaren består av lorder med arvsrätt till den politiska makten? Här kan vi tala om Herravälde! Britternas hänsynslöshet har visat sig i många sammanhang. Vi behöver bara gå mindre än 100 år tillbaka, så får vi ytterligare hårresande exempel på britternas förakt för andra människor och Churchills härjningar i Sydarfika skulle idag betraktas som krigsbrott.

Vi beskyller med rätta Nazityskland för barbariska handlingar under andra världskriget, särskilt förintelsen och deras härjningar i Östeuropa och Ryssland. Men det är som det brukar, segrarna som skriver historien och därför har vi sällan satt sökarljuset på britternas terrorbombningar av civilbefolkningen i Tyskland.

Blitzen över London var förfärligt, men är inte mycket i jämförelse med de megabombningar, som britterna utförde mot civilbefolkningen för att knäcka tyskarna. Britternas idé var att Tyskland skulle ge upp om man utplånade ett antal tyska städer. Värst drabbades Hamburg där britternas bombmattor ledde till att 42 600 av stadens invånare dog och 75 procent av staden ödelades.

I Dresden hände samma när 796 bombplan släppte sina vanliga bomber och brandbomber och åstadkom en eldstorm i staden, som förbrukade allt syre. Människorna på marken sprängdes i luften, förtärdes av eld och/eller kvävdes. Mot detta fanns inget skydd och 25 000 civila dog och 83 procent av staden förintades. Flera andra tyska städer drabbades av dessa terrorbombningar som tex Bochum och Pforzheim där 22 000 dödades och mer än 80 procent av städerna ödelades. Ett tiotal tyska städer drabbades av likande bombmattor och förintelse. Var inte detta krigsbrott?

Absolut, men ingen anklagade då Churchill och flyvapenchefen Harris för folkmord och brott mot krigets lagar, när de gett order om dessa gräsliga bombattacker mot den tyska civilbefolkningen med hundratusentals offer. Men så var de också på den segrande sidan. Och ingen av dessa krigsförbrytare, Churchill och andra brittiska krigsförbrytare fick schavottera och blev dömda i Nürnberg.

Den som bara läst den vinnande sidans rapporter, nyhetsartiklar och reportage får inte veta mycket om britternas krigsförbrytelser. Men den som träffat släktingar och vänner som överlevt britternas slakt och den som tex läst Stig Dagermans Tysk höst, vet att britternas bild är förljugen. Dagerman besöker Berlin, Hamburg, Hannover, Dresden mfl sönderbombade tyska städer. Han skriver hur han ser ruiner, ruiner vart han vänder blicken. Nästan inget annat än ruiner i dessa städer. Han besöker förtvivlade civila tyskar i fuktiga källarhålor, där sjuka barn och vuxna försöker överleva. De har nästan inget att äta och har rotat fram några frusna potatis som de kokar. Det är allt de har att äta. Är det detta de stolta britterna har att yvas över. De besegrande, nej det var Churchill! som besegrade Hitler! Absolut det finns många, jag har mött många, britter som inte är ett dugg stolta över detta och beklagar dessa enorma terrorbombningar och helt onödigt dödande av miljoner civila tyskar. Just nu tycker de att John McDonnell har helt rätt Churchill var en stor skurk! Men det vågar de inte säga till vem som helst på puben.

Polisen i Växjö har godkänt islamska böneutrop på fredagar. Böneutrop, i så liten skala, utgör inget ordningsproblem, anser polisen. Men då har man inte tagit hänsyn till att de islamska böneutropen av många uppfattas som allvarligt störande och hos en del som en ren provokation. Böneutropen signalerar att Sverige så sakteliga är på väg mot en islamsk stat. Och det är just så böneutropen i Växjö motiveras, nml att muslimerna ska känna sig hemma här! Nu är islamiseringen av vårt samhälle i full gång och böneutropen – symbolen för islamsk seger – kommer att ljuda i allt fler städer, som Fittja, Karlskrona och Växjö.

Starkt stöd för islamska böneutrop kommer från antipatrioter som inte vill att vi slår vakt om vår kultur. Nej här är det mångfaldsröran som hyllas. Antipatrioter som Biskopen i Växjö Fredrik Modéus och vänsterledaren Jonas Sjöstedt och många av de okunniga politikerna i Växjö tror att man måste, i religionsfrihetens namn, acceptera böneutropen. Ja, inte bara det! Man till och med välkomnar detta i högtidliga ordalag. Biskopen hylla böneutrupen. ”Rätten att utöva sin tro är grundläggande i en demokrati”, skriver han i ett Facebook-inlägg.

På Twitter uttrycker vänsterledaren Jonas Sjöstedt sitt empatiska stöd för Islam och böneutrop och fräser som en ilsken vildkatt åt kritikerna. ”Denna unkna symbolpolitik, detta fega fiskande i grumligt vatten” skriver vänsterledaren Sjöstedt om kritikerna av böneutropen. Och han ska kalla sig vänster! Ha ha! Nej han personifierar velourvänstern, den sociala snyftvänstern, som inte är någon vänster i traditionell mening.

Vänsterledaren fiskar inte i grumligt vatten, han står upp till hårfästet i det och är oförmågen att se att Islam är en medeltida krigarreligon . Tydligen vet han heller inget om den klassiska vänsterns hållning till religioner, som ett opium för folket.  Vänsterledaren har nog aldrig hållit i Koranen, än mindre läst den.

Vänsterpartiet kunde kalla sig Samvetspartiet, eftersom de numera är en de främsta representanterna för den liberala PK-politiken och agerar som dess sanningssägare.

Om Sjöstedt har Vänsterns ståndpunkt är det då inte mycket till vänster. Snarare en tankeröra hos kramgoa gråterskor utan förmåga att tänka kritiskt kring religion och dess konsekvenser för samhället. Att kalla sig vänster är en skymf mot dem som verkligen är vänster. I dagens samhälle är de tyvärr hemlösa

Det finns nästan en miljon muslimer i Sverige och de har skapat ett 40-tal moskéer. Stockholm har flest med 11. Göteborg har 6 och Malmö officiellt 5, men med alla mindre källarmoskéer och liknande är det kanske närmare tio moskéer i Malmö. Moskén i Fittja har fått lov att ha böneutrop på fredagar mitt på dagen. Nu har moskén i Araby i Växjö, liksom moskén i Karlskrona fått rätt till samma. Endast en upplyst och modig moderat kvinna, Anna Tenje, står upp mot böneutropen i Växjö.

Anhängare av utropen anser att det kan liknas vid klockringning i kristna kyrkor och att böneutrop bör vara en del av religionsfriheten. Växjö muslimer motiverar böneutropen bla med ”att muslimer ska ”känna sig hemma” och ”vara stolt över sin kultur”. De gläds naturligtvis åt segern i Växjö och uppmanar nu andra moskéer att också börja med böneutrop. Det gäller alltså för oss som slår vakt om vår kultur att ”mota Ole i grind”. Det kommer inte att dröja länge innan alla 40 moskéer vill ha samma rättigheter. Det är inte svårt att föreställa sig hur det då kommer att låta då alla dessa moskéer har böneutrop fem gånger om dagen, vilket det ska vara enligt islam. Det är ditåt vi kommer att gå och om 30 år, visar studier (Pew Research Centre: Europe’s Growing Muslim Population 2017), kan befolkningen här i landet bestå av 30 procent muslimer.

Motståndarna anser att det inte passar in i svensk samhällskultur, att det är störande och att religionsfriheten inte inbegriper rätten till böneutrop. De islamska utropen kan inte jämföras med kristen klockringning, eftersom utropen är ett messande av islamska böner och propaganda för islam.  Ytterligare andra anser det oklokt av muslimer att vilja ha böneutrop eftersom det leder till konflikter, förargelse och fientlighet mot muslimer. Att muslimer med sin medeltida religion tar sig allt större utrymme i samhället underlättar på intet sätt muslimernas integration och kan leda till oordning och oroligheter i samhället. Det bör alltså vara i muslimers eget intresse att ligga lågt med ett av islams mest provokativa uttryck.

Sedan religionsfrihetslagen avskaffades är det Europakonventionen (och Regeringsformen) som är de lagrum där religionsfriheten fastslås: 1) ”Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet….” Av formuleringen i Artikel 9(1) följer att skyddet omfattar både frihet att ha en religion, men också friheten att inte ha en religion.

2)” Friheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter”.

Men det finns en annan poäng här. I Sverige anses religion vara en privatsak och än mera så, sedan kyrkan skildes från staten. Av den grunden står offentliga böneutrop och islamskt böneförkunnande till allmänheten i strid med en grundläggande uppfattning i vår moderna kultur.

Islam är en ålderdomlig och rent barbarisk religion , som inte har genomgått någon reformation och anpassats till det moderna samhället. Det går heller inte att revidera Koranen, eftersom det är Guds ord (inte Mohammeds!) För mig och många är islam en skrämmande religion. Om det inte vore för religionsfriheten, skulle sannolikt inte en sådan uppviglande lära tillåtas över huvud taget i ett modernt samhälle. För dem som känner till detta, leder islams böner proklamerade från moskéernas minareter eller på annat sätt, till en ren provokation. Alltså bör inte böneutrop tillåtas och de tillstånd som redan getts bör återkallas. Eftersom islam är en krigarreligion, utvecklad av Mohammed och hans efterföljare under det att araberna erövrade delar av det gamla romarriket, och för att stärka krigsmoralen och sammanhållningen, är det inte alls en religion som kan jämföras med den reformerade kristendomen. Att denna aggressiva religion nu, pga invandringen av mängder med muslimer, sprider sig och får allt starkare fäste i vårt land, är en stor fara för vår kultur och vårt samhälle, så som det positivt utvecklats efter upplysningstiden, anser jag att vi ska avskaffa religionsfriheten, som är antikverad, och förbjuda islam.

Jag tycker det är mycket oroande att den svenska regeringen låter sig lockas med på ett aggressivt beteende mot Ryssland. Det som nu Trump, May och Makron sysslar med är ett typexempel på förspel till krig (jfr 1:a världskriget) Uppenbart, att EU och USA, som har stora problem, är ute efter att rikta uppmärksamheten på en yttre fiende och ingen är bättre än Ryssland. Detta är ett klassiskt trix. Men likväl går vår regering på det. Det gäller fallet Skripals och den misstänkta nervgiftattacken i Salisbury. Och det gäller anklagelserna om kemiska stridsmedel i Syrien. Det gäller också en allvarligare fråga, nml Krim, som EU och USA anser att Ryssland ockuperat.

EU:s och USA:s aggressiva hållning bottnar i Rysslands införlivande av Krim och att detta strider mot folkrätten. Men då bryr man sig inte om historian bakom Krim. Krim har sedan 1783 tillhört Ryssland. Halvön erövrades då från Osmaska riket, som i sin tur tagit det från Bosporanska riket. På 600-talet fKr grundades grekiska kolonier på Krim. Efter att mongoler kom dit på 1200-talet bildades Krimkhanatet, som senare togs över av Osmanska riket.  Khanerna besegrades alltså på 1700-talet av ryssarna. Osmanska riket tillsammans med Storbritannien och Frankrike, försökte ta Krim från Ryssland i det förödande Krimkriget, men misslyckades.

Krim har bara tillhört Ukraina sedan 1954, då Sovjetledaren Nikita Chrusjtjov skänkte halvön och dess befolkning till Ukraina, som då var en del av Sovjetunionen. När Sovjetunionen kollapsade 1991 blev Krim kvar som en del av Ukraina. Den stora ryska befolkningen på Krim var emot detta, men hade inget att säga till om.

Krims största stad, Sevastopol, har Rysslands viktigaste örlogshamn i Svarta havet. Staden grundades på 1700-talet av Ryssland, som en marinbas för landets Svartahavsflotta och har stor betydelse för Rysslands försvar. Det kan jämföras med USA:s ockupation av Hawaii. Inte skulle USA lämna ifrån sig dessa öar!  

Vi kan diskutera om Rysslands återanslutning av Krim står i strid med folkrätten. Men stred det också mot folkrätten då Nikita Chrusjtjov skänkte bort en del av forna Ryssland och dess befolkning till ett annat land? Invånarna på Krim hade inget att säga till om när de blev en gåva till Ukraina. Men nu är majoriteten nöjda med att vara en del av Ryssland och få tala ryska. En folkomröstning 2014 visade att 97 procent ville att Krim skulle tillhöra Ryssland.

Det kan vara anledning att påminna om att Ukrainas demokratiskt valde president Viktor Janukovytj tvingades på flykt ur landet av huliganerna på Majdan och att detta blev upptakten till konflikten kring Krim.

Ett par reflektioner. I vår familj tycker vi det är något skumt med att Assad-regimen skulle använda kemiska vapen mot den ynka rest av gerilla, som är kvar i Douma. Assad och Co har inget som helst att vinna på en sådan attack. De har i stort sett redan vunnit. De som däremot kan ha mycket att vinna på att USA och EU tror att det är Assad och Co är gerillan, om detta betyder att det blir en missilattack från USA mfl mot regimen. Det krävs lite logiskt tänkande här!

Samma med nervgiftattacken mot Skripals. Ryssland och Putin skulle inte ha något att vinna på en sådan åtgärd, därför är den logiskt sett helt osannolik. För oss luktar det avledningsmanöver lång väg. Både EU och UK har stora problem och det passar bra att peka ut en yttre fiende.

Jag vill hävda att EU:s och USA:s aggressiva hållning mot Ryssland är en fara för internationell fred och stabilitet och att Sverige tyvärr, genom vårt medlemskap i EU, dragits in i en farlig, konfliktskapande politik som leder mot krig. Den gamle krigshetsaren Tony Blair på scenen igen uppmanande Theresa May och regeringen att ställa upp på Trump och USA och bomba Syrien och Assads styrkor. Frankrikes president Emmanuel Macron ska inte vara sämre och Frankrike kommer att delta i attacken på Syrien. Ett storkrig står för dörren.

Men det är kanske det som Theresa May och Donald Trump vill ha? Ryssland har haft observatörer på plats i Douma, som fått uppgifter om att klorgasattacken nyligen var iscensatt av underrättelsetjänsten A5 genom de vita hjälmarna, just i syfte att få USA och UK att attackera Assads styrkor och regimen.  

Det är för sorgligt att en socialdemokratisk regering här i landet, med en angiven feministisk utrikespolitik, deltar i denna ryska roulett kring världsfreden! En del av förklaringen är förstås att vi numera ingår i det ryssfientliga EU. En del tror att EU ska ge oss fred, men risken är att EU, i USA:S ledband, istället leder till krig. Gud förbjude!

I nyhetsrapporteringen blir vi ständigt påminda om att ett stort antal människor, och särskilt unga, mår psykiskt dåligt. Det finns flera skäl till detta, men att de känner sig alienerade i det moderna, individcentrerade samhället, beror på dess brist på närhet, sammanhållning och gemenskap. Få samhällen är så jagcentrerade som det svenska, där individen får segla i sin egen sjö och bli sin egen lyckas smed. Inte alla lyckas med det.

Den sammanhållning och vägledning som fanns i tidigare samhällen, har vi avvecklat då vi skapat det moderna konsumtionssamhället. Faktiskt börjar detta sociala förfall redan med industrialiseringen och den massförflyttning av människor från sammanhållna lokalsamhällen till splittrande och isolerande urbana miljöer. Redan sociologen Emile Durkheim varnade för denna utveckling i boken The Division of Labour in Society 1893 och i boken Självmord 1897. Samhällets förmåga att vägleda individen är urholkad genom det splittrade sätt att leva som vi numera har. En konsekvens är att vi får gå i terapi för att få någorlunda ordning på vårt själsliv.

Det kanske kan låta lite underligt, men enligt sociologisk teori är det i princip samma fenomen av anomi, som kan förklara avvikande beteenden som tex ungdomar som bränner bilar.

I klassisk sociologisk teori finns ett välkänt tema kring den informella sociala kontrollens betydelse för att undvika avvikande beteende och kriminalitet. Integration, nätverk, grupptillhörighet och sociala band spelar en viktig roll för att vägleda människors handlande i samhället. Emile Durkheim (F), Robert Merton (USA) och Nils Christie(N) är några stora sociologiska tänkare på detta område. På 1970-talet behandlade Nils Christie (i boken Hvor tett et samfunn?) problematiken kring anomi, då samhällets sociala grupper tappar normstyrning. Sedan dess har anomi blivit ett ännu mera välkänt fenomen. Med industrisamhällets krav på arbetskraften och medföljande behov av rörlig arbetskraft, har anomiproblemen blivit betydligt påtagligare i alla industrialiserade samhällen.

Jag besökte nyligen min gamla hemby på Söderslätt i Skåne. På 1950-talet var det en levande by, med skola, lanthandel, smedja, kvarn, sömmerska, kyrka, klockare och präst och prästgård, bygghandel och försäljare av fisk. Byns fem gårdar gav då arbete åt många i byn. Det fanns alltså en rad funktioner som knöt ihop lokalsamhället där byborna träffades och utvecklade ett ömsesidigt beroende. Genom dessa relationer traderades normer, kultur och moral. Och den informella sociala kontrollen förmedlades och utövades genom dessa nätverk Visst, med våra dagars syn var det konservativt och skeptiskt mot förändringar och nymodigheter. Men alla höll ett öga på varann och man hjälptes åt att få lokalsamhället att fungera väl. Idag är allt detta borta! Inget är kvar av dessa sociala funktioner. By är främst en plats där man sover. På dagarna är de flesta iväg på arbeten på annat håll.

I Sverige råder numera konsumtionism framför alla andra ”ismer” och önskan att tjäna mycket pengar för att kunna konsumera är av högsta värde. Vad man ska kunna köpa upptar människors tankar och samtalen. Detta är delvis ett resultat av den sociala ytligheten, individualiseringen och isoleringen. Man får värde genom att konsumera.

Många svenskar lever också i socialt främlingskap. Flyttandet till städerna har lett till att den sociala väven, de sociala banden blivit mycket tunna. Utan socialt välfungerande lokalsamhällen, där människor genom det sociala samspelet lär känna varann, känner tillhörighet och delaktighet, fungerar inte de processer som leder till värdegemenskap, normförmedling och informell social kontroll. Detta måste då ersättas av formella ordningar och kontroll. Men detta kan inte ersätta den socialiseringsprocess som leder till att medborgarna gör samhällets överordnade moral och normer till sina egna. Myndigheternas ingripande leder bara till ytliga, ofta kortvariga korrigeringar.

När det gäller den sociala hälsan har Durkheim satt fingret på problemet. Utan en vägledande social anda, som ger individen realistiska perspektiv på livet, ”kan hon önska sig nya världar av behagliga ting och när hon inte uppnår sina önskningar, blir hon missnöjd och djupt olycklig.” Detta kan gå så långt att hon till sist tar livet av sig. (Fritt från Självmordet)

Hos Durkheim och flera andra funktionalistiska sociologer är den kollektiva värdegemenskapen det sammanhållande kittet i samhället. Finns inte en grundläggande värdegemenskap blir samhället splittrat och konfliktfyllt. Och det är väl detta som är ett kännetecken på dagens samhälle. Inte bara i Sverige utan i många samhällen där rörlig arbetskraft och urbanisering är dominerande.

Men modernismen och dess grundläggande krav svävar inte fritt i luften som någon slags ideologi. I botten finns hela tiden ekonomins villkor och krav. Den rörliga arbetskraften är motorn i den moderna ekonomin. Arbetskraften ska resa till jobben och till nya jobb, från boplats till boplats, från arena till arena. EU är i detta avseende starkt bidragande till Alienationen: kapitalets och arbetskraftens fria rörlighet. EU är ingen socialt projekt, men ett kapitalistisk! Arbetskraftens flyttande har i stort gett ett liv bland främlingar, där de sociala banden inte utvecklas. Detta leder till många former av avvikande beteende och kriminalitet. Och med detta följer fler och större formella kontrollapparater: vakter, poliser, domstolar, fängelser och social misär.

Samtidigt skapar myndighetsingripanden ytliga, socialt underminerade samhällen. Vi är sociala varelser och behöver leva i någorlunda stabila miljöer där vi kan lära känna våra medmänniskor och på det sättet också bryr oss om varann. Vi behöver uppleva och förstå varann som personer och inte som abstrakta produktionsfaktorer eller konsumenter.

Hur ska vi komma ur detta anomiska förhållande i vårt samhälle? I vissa samhällen har religionen fungerat som det sammanhållande kittet. Men detta fungerar inte heller i vårt sekulariserade samhälle och där dessutom det nu växer fram en konkurrerande religion, islam, som ökar splittringen.

Att återskapa fungerande lokalsamhälle har visat sig mycket svårt, som tex i Svågadalen. Mycket konkurrerar om människors tid och engagemang och därför är det svårt att i längden hålla intresset uppe för det gemensamma. Lösningen är inte heller att försöka återsända människor – från de alienerande, utsatta förorter, där ensamheten härskar – till de mindre lokalsamhällen arbetskraften en gång lämnade. Kanske är det nu bara ett yttre hot mot nationen, som kan få medborgarna att slå vakt kring att vi trots allt är en nation?

HÄR HAR VI RADIKALFEMINISTERNA MED MAT PÅ BORDET FÄRDIGT ATT SKÄRA UPP

Venezuelas ekonomi domineras nästan helt av oljeindustrin. Den står för 95 procent av landets exportintäkter, hälften av statens intäkter och en fjärdedel av landets BNP. Venezuela har världens största oljereserver och var tidigare det mest välmående landet i Latinamerika pga sina oljeinkomster – brukar det heta. Men då talar man inte om att de fanns massor med urfattiga människor, som levde vid sidan om oljerikedomarna. De fick aldrig del av det bruna guldet. När Hugo Chávez kom till makten, ville han ändra på detta förhållande.

Chávez nationaliserade oljeindustrin, huvudsakligen ägd av amerikanska oljeföretag, vilket ledde till fientlighet från USA:s sida. Chavez lät sig dock inte skrämmas av Onkel Sam och fortsatte nationaliseringarna av strategiska sektorer. Jordbruket, bankväsendet, gruvsektorn, telekomindustrin, elektriciteten, transporter och turismen är nu alla statligt ägda. Denna socialistiska, ekonomiska politiken har förstås gjort det omöjligt att locka till sig utländska investerare. Inom landet finns också ett starkt motstånd från de gamla kapitalägarna, som på olika sätt agerar för att ekonomin ska kollapsa. Bland annat sysslar man med att på olika sätt försvåra för de statliga företagen att bedriva sin verksamhet effektivt. Inom oljeindustrin har nu bristen på kapital lett till att underhåll och nyinvesteringar blivit allvarligt eftersatta. Därmed kan inte oljeproduktionen hävda sig mot modernare anläggningar.

Hugo Chávez försökte skapa jobb och inkomster genom satsningar på små och medelstora företag, kooperativ och småskaliga jordbruk. Tillsammans med socialpolitiska åtgärder skulle detta ge nya möjligheter för de fattiga. Men att upprätthålla en omfattande socialpolitik och stödsystem till de fattiga massorna innebär mycket stora utgifter för staten. Med kraftigt fallande oljepriser håller detta inte.

Det är också oerhört svårt för att inte säga omöjligt att genomföra socialism i ett land. Subventionerade varupriser i Venezuela utnyttjas för den svarta businessen. Bränslepriset tex omfattas av statsstöd och är mycket lågt. Detta gör att bensin smugglas från Venezuela till grannländerna, till exempel till Colombia, där smugglarna kan sälja bensin till marknadspris. De missnöjda inom medelklassen sticker också från landet och söker sig dit de, med sin kompetens (som de fått utbildning för i Venezuela), får bättre förutsättningar och mycket mera betalt. Samtidigt förlorar då Venezuela viktig kompetens för att bygga upp och utveckla landet.

I solidaritet med tex Kuba, har Venezuela ett system kallat Petrocaribe. Det är ett system där Venezuela beviljar vissa karibiska länder olja till ett mycket lågt pris. Och de länder som är med i Petrocaribe har anpassat sig till denna billiga energi och om systemet upphör skulle det leda till stora problem för bla Kuba, vilket inte ligger i Venezuelas intressen. Viktigt att behålla sina vänner, när tex USA-imperialisterna och stora delar av det kapitalistiska  OAS försöker störta regimen. Ända sedan Hugo Chavez och socialisterna genomförde dessa reformer har medelklassen bråkat och vid ett tillfälle var det på vippen att de genomförde en statskupp.  

Oljeberoendet har allstå gjort Venezuela sårbart för fallande oljepriser. Det gick mycket bra att ha en generös socialpolitik då oljepriset låg på 130 dollar per fat. Det gav staten stora inkomster för satsningar på välfärd och infrastruktur och lyfta upp de fattiga massorna till en minimistandard. Men ogillas av den mera välmående medelklassen, som fått lite mindre svängrum för sin konsumtion. Och när oljepriset faller till ca 60 dollar per fat tappar staten helt kontroll över ekonomin och landet får förstås superinflation då det är ekonomisk kamp och stenhård konkurrens om varor och andra förnödenheter.

Högerkrafterna och imperialisterna är ledda av president Donald Trump, vicepresident Mike Pence, utrikesminister Mike Pompeo, senator Marco Rubio, republikan och son till migrerade kubanska föräldrar (mycket konservativ och socialisthatare trol pga sin bakgrund) och krigshöken John Bolton, den neokonservative senatorn som förespråkade kriget mot Irak, hetsar mot Iran och Nordkorea. Alla dessa vill av politiska skäl störta regimen Maduro – bla som en hämnd för nationaliseringarna av den USA:ägda oljeindustrin och för att ta tillbaka oljeindustrin till USA-företag. Ytterst är det naturligtvis en strävan att utrota varje socialistisk regim på jorden, så imperialisterna ska får härja fritt.

Ända sedan Hugo Chavez och socialisterna genomförde dessa reformer har medelklassen bråkat och vid ett tillfälle var det på vippen att de genomförde en statskupp.  

Det är denna situation som nu utnyttjas av högern, imperialisterna i USA och OAS-länder som vill få bort den socialistiska regimen av politiska grunder. Den konstellation av representanter som gör allt för att undergräva Venezuelas ekonomi och regimen Maduro kallas för Limagruppen och när de nyligen hade sitt möte var kuppmakaren Juan Guaidó med på mötet. Sedan dess har Guaidó åkt runt till strategiskt viktiga supportrar i grannländerna för att inhämta stöd och diskutera strategi för att störta Maduro. En kupp och/eller en militär intervention, med stöd av USA är nog nära förestående.

Vår feministiske utrikesminister Margot Wallström var en av de första inom EU som gav sitt oförbehållna stöd till kuppresidenten Juan Guaidó i Venezuela. Om hon inte haft tur och hennes plan inte kunde lyfta, skulle vår utrikesminister Margot Wallström deltagit i ett möte den 24/1 organiserat av USA men utlyst som ett OAS-möte, där de diskuterade hur det ska gå till att störta den laglige presidenten Nicolas Maduro.  

I Colombia sker förberedelser för en statskupp med USA:s vicepresident Mike Pence, utrikesminister Mike Pompeo och kuppmakaren Juan Guaidó i samverkan, maskerat som humanitär hjälp. Trump har sagt att han inte utesluter en militär intervention, just som USA-imperialisterna gjort så många gånger i Latinamerika. Andra inblandade  kuppmakare  är framförallt Marco Rubioi från Florida och John Bolton. De hade ett hemligt möte med Donald Trump i Washington där planerna drogs upp för stödet till Juan Guaidó och oppositionen. Donald Trump har basunerat ut sitt stöd åt Guaidó och stoppat alla utbetalningar från USA av betalningar för levererad olja. Detta är ett sätt att försöka få Maduro på fall genom skapa kris i statskassan och förhindra privilegierna till militären och därför få dem att gå över till Oppositionen och Guaidó.

Sverige stöder kuppmakaren! Sverige har, så vitt jag vet, aldrig i modern tid engagerat sig i en statskupp. Och här har vi en feministisk utrikesminister som talar sig varm för demokratin och som med den utrikespolitiska deklarationen lanserar en internationell kampanj för att stärka demokratin i världen. I mina öron lät detta mycket falskt. Och jag tycker det är oerhört allvarligt att vår utrikesminister Margot Wallström agerar på detta odemokratiska sätt och mot internationell rätt. Om det vore någon ruter i riksdagspartierna skulle någon av dem anmäla Wallström till KU. Så här ska det väl inte gå till i en svensk regering?! Sannolikt strider utrikesministerns agerande mot konstitutionen och står i bjärt kontrast till den utrikespolitiska deklarationen.  

Jag tror inte Wallström och regeringen har fattat mycket av vad problemet är i Venezuela. Konflikten i Venezuela är ett resultat av att socialisterna lyft upp de fattiga massorna till en nivå över existensminimum. Det betyder naturligtvis att den stora medelklassen får det sämre och det kan de inte acceptera. Ända sedan Hugo Chavez och socialisterna genomförde dessa reformer har medelklassen bråkat och vid ett tillfälle var det på vippen att de genomförde en statskupp. Men det är ju bra att denna nyliberala sosseregering och dess feministiske utrikesminister tydligt visar korten och möjligen medverkar till att störta en socialistisk regering i ett annat land. Sitt moraliska stöd har hon gett kuppmakaren, den USA-födde Juan Guaidó.

Det sprid en bild av att Nicolas Maduro inte är en demokratiskt vald president. Men detta är en del i vilseledande, moraliskt undergrävande propaganda som högerkrafter världen över ägnar sig åt och för kuppmakarna att legitimera sina kupplaner. Att valdeltagandet var lågt berodde på att oppositionen bojkottade valet. Trots detta fick Maduro 46 procent av rösterna. Hur många procent fick Stefan Löfven i senaste valet?

Trumps agerande är inte förvånande. Han fortsätter bara en amerikansk tradition av intervention i andra länder för egna ekonomiska och geopolitiska intressen.

Trumps slagord om America First betyder inte att USA ska ge upp sin roll som världspolis eller som imperialist, vilken jagar olja och andra naturresurser över hela världen. USA:s enorma rikedomar beror bla på att USA har kunnat exploatera andra nationer världen över vad gäller naturresurser och billig arbetskraft. America First betyder fortfarande att exploatera rikedomar världen över för sina egna intressen. OCH att lägga sig i och intervenera i andra länders inrikespolitik.

Men USA:s geopolitiska intressen stannar inte vid detta. USA har på olika sätt försöket styra politiken i andra länder. Mest känt är nog då CIA låg bakom störtandet av Allende i Chile 1973. I Chile agerade man också på 1960-talet, Haiti på 1990-talet och Malta 1971 osv På Grenada gick USA in med trupper och störtade den sittande, socialistiska regeringen 1983. Liknande försök gjordes på Kuba då en USA-stödd rebellarmé på 1500 exilkubaner, stöttade av president Kennedy, gick iland vid Grisbukten 1961. Rebellerna hade rekryterats, tränats och utrustats av CIA. Vid anfallet fick de hjälp av bombplan från USA, ommålade så de skulle se ut som civila plan. Men attacken misslyckades kapitalt, 100 rebeller dödades och resterande 1400 togs tillfånga.

USA angrep Afghanistan av politiska skäl och Irak för att få fatt på deras olja. USA:s intervention i Afghanistan, Irak och Libyen saknar mandat från FN:s säkerhetsråd och strider mot internationell rätt. Men vem tror att USA bryr sig om det?  President Trumps nya strategi för Afghanistan, innebär en kraftig upptrappning av stridsinsatserna och målet är att militärt besegra talibanerna, vilket förmodligen inte kommer att lyckas. Sveriges regering hävdar att svenska soldater, genom att de ingår i Nato-styrkan RSM, befinner sig i landet på inbjudan av Kabul och att detta är förenligt med folkrätten. Kabulregeringen saknar dock kontroll över stora delar av territoriet.

Vid kuppen i Ukraina gav CIA stöd till oppositionen och huliganer. Flera kända politiker bla John McCain, åkte till Ukraina och stöttade oppositionen mot den demokratiskt valde presidenten Viktor Janukovytj. USA agerade för att Ukraina skulle sluta vara allierad med Ryssland och lyckades med detta. I februari 2014 tvingades Janukovytj fly med fara för livet. Vid valet i Nicaragua 1990 spred USA rykten om att socialisterna var korrumperade och Daniel Ortega förlorade valet.

Långt tidigare i Iran såg USA, med CIA till att den demokratiskt valde premiärministern och ledare för Nationella fronten Mohammad Mosaddeq blev avsatt. Mosaddeq hade nationaliserat oljefyndigheterna och Storbritannien och USA kunde inte acceptera detta. CIA iscensatte en statskupp 1953, vilket ledde till att Mosaddeq ställdes inför en summarisk militärdomstol och dömds till döden, ett öde som också drabbade utrikesminister Hossein Fatemi. Medan Fatemi blev torterad och avrättad omvandlades Mossadeqs dom till husarrest, en husarrest som varade fram till hans död 1967. Mosaddeq begravdes under matsalen i sitt hus.

Kelly och Levin vid institutionen för politik och strategi vid Carnegie-Mellon University, har i en studie funnit att USA många gånger försökt påverka valet i andra länder. (Electoral interference by US 1945 – 2000)* Detta skedde hela 81 gånger mellan år 1946 och 2000. CIA-operationer körde framgångsrika presidentkampanjer på Filippinerna under 1950-talet.  Kelly och Levin hävdar att USA påverkat valet i 45 nationer över hela världen under denna period. För vissa länder, som Italien och Japan, försökte USA att ingripa i fyra eller flera separata val.

Kelly och Levins uppgifter inkluderar inte militära kupor. Enligt Kellys och Levins forskning innefattar försök till politisk påverkan, att sprida missledande information eller propaganda, skapa kampanjmaterial för föredragna kandidater eller parter. USA har också tillhandahållit eller återkallat utländskt bistånd. Det kan handla om att offentliggöra information som hotar eller gynnar vissa kandidater. Ofta inkluderar det också att levererar stora summor pengar, vilket var fallet vid val i Japan, Libanon, Italien och andra länder. Men sett ur USA:s perspektiv är det OK att försöka få styr på världens politiska utveckling, eftersom man står för en överlägsen, demokratisk världspolicy, som alla bara ska vara glada att få del av.

Lyssnar just nu på dagens eko där de diskutera flyget, klimatpåverkan och flygreduktion och att vi i stort sett på sikt ska sluta flyga. Nu är det skämmigt att flyga och det är tom en SKAM!  Ja herre Gud dessa klimatdomedagare! Tro de verkligen på sig själva?

I Söndags morgon, lyssnade jag på Gomorron Världen och Göran Rosenberg. Han tar också, liksom alla dessa miljöhysteriker i MP, Naturskyddsföreningen mfl på sig rollen som domedagsprofet och hyllar, liksom Angela Merkel, Greta Thunberg för hennes fantastiska insatser som klimatvarnare. Marlena Ernmans tösabit far runt i världen med budskapet att politikerna inte bara ska oroa sig för klimatförändringarna, de ska bli desperata. ”You are stiling our Future”, säger hon till världens politiker. Månde de darrar i knävecken?

Rosenberg tycks tro att det är så klimathotet ska tacklas: ungdomar som kräver desperat handling av politiker världen över.

I USA, med världens högsta konsumtion, gör kongressledamoten Alexandria Ocasio-Cortez succé på sin nygamla idé om en ”Green New Deal” (begreppet myntat av Sanders och delvis lånat från Roosevelt), som möjligen skulle göra landskapet lite grönare, men knappast påverka klimatet mätbart. Kanske säger det något om falsk optimism när Greta Thunberg hos Skavlan berättar att ”jag fick mina föräldrar att slut flyta.” Ja, då slapp de iallfall undan skammen att smutsa ner vår jord! Borde inte media världen över förstå att detta inte leder något varat, istället för att i Times Magazin, Washington Post, BBC, CNN mfl hylla ungdomens förnuft och djärvhet?

Men det Rosenberg, Thunberg, Ocasio-Cortez och många andra miljövarnare inte förstått, det är att vår liberala, kapitalistiska, konsumtionistiska livsstil som i grunden är orsak till klimatförändringarna om det öht är vi som är skyldiga och inte jordens klimatvariationer. Följande resonemang bygger på det antagandet att det är vi människor som åstadkommit klimatförändringarna.

Vi har under århundraden byggt megastäder, sågat ner skogarna, exploaterat jordens resurser var helst vi kommit åt och vi har modellerat om landskapet och världen genom all möjlig ny teknik, som belastar jorden. Om det nu är så, hur ska vi kunna ändra på det och inom de tidsramar som vissa forskare säger är nödvändiga? OBS! att det följande resonemanget bygger på att det är sant att det är vi människor som förorsakat klimatförändringarna!

Globaliseringen har inte bra för klimatet. Det handlar inte främst om turister, som flyger till och från semesterorter och annars runt i världen. Det skulle de kunna sluta med. Men det kommer de flesta inte att vilja. Och dessutom skulle det inte ha någon större effekt på klimatet om inte en massa mycket mera drastiska åtgärder vidtas enligt forskarna. Allt annat flyg har expanderat enormt, så som affärsflyget och inte minst fraktflyget. Detta har drivits fram av en tekniska och ekonomiska utvecklingen.  Så försök ändra på detta!

Kapitalismen värdegrund har ockuperat våra hjärnor och centralt är rätten till konsumtion, ständigt stegrad konsumtion. Alltså blir det som att vi ska lyfta oss själva i håret för att åstadkomma de förändringar av vår grundläggande livsstil, som skulle var nödvändiga.

Vi brukar tänka och säga att det är systemets fel som leder till denna konsumtion. Men systemet producerar vad som går att sälja. Det är dess drivkraft. Problemet ligger alltså snarare hos oss konsumenter, som trycker att konsumtion är lika med lycka.

Men kan vi inte bara tänka om? Thunberg, Rosenberg, Ocasio-Cortez och co tycks tro det. Dock finns det en dialektik mellan hur vi lever och hur vi tänker. Det betyder en växelverkan, en självförstärkande process vilket är förklaringen till att vi ständigt vill kunna konsumera mera. Konsumtionismen är själva grundbulten i systemet, som kräver ständigt ökad konsumtion. Greta Thunberg och hennes vänner, som nu utnyttjas i oseriösa kampanjer, kommer att bli djupt besvikna, när det går upp för dem att det inte om 20 år blivit som de trodde, att vi trots enorma försakelser – så som det kommer att upplevas – ändå inte nått annat än marginella klimatförändringar, om några till det bättre.

Troligen är det så att kapitalismen och konsumtionssamhället inte kommer att försvinna förrän det går under av sig självt, då jodens alla resurser är uttömda och systemet imploderar. Det kan troligen ta lång tid, eftersom kapitalismen visat sig mycket livskraftig, trots alla motsättningar och konflikter det också skapar. Möjligen kommer det att bli allt svårare för kapitalismen som system, då alla folk på jorden vill ha samma konsumtionsmöjligheter som vi i västvärlden.

Av Alf Ronnby

Åttonde mars, internationella kvinnodagen. Ser vi oss omkring i världen och allt det förtryck som sker mot kvinnor, är det absolut mycket berättigat med kvinnokamp världen över. I vissa länder, som de muslimska och afrikanska, mera motiverat än i andra. Jämför vi kvinnors situation i Sverige och Saudiarabien går det knappt att förstå att vi lever på samma planet. Samtidigt är det märkligt att de som kallar sig feminister är så försiktiga att kritisera världens mest reaktionära religion. Ur ett kvinnoperspektiv borde denna förfärliga religion helt enkelt förbjudas! Det går naturligtvis inte. Men ekonomiskt stöd, i stor omfattning, till organisationer som arbetar för kvinnors rätt och opinionsbildning på världsnivå borde tex FN göra mera av. Idag kunde FN deklarera ett nytt, stort program för kvinnors frigörelse. I alla internationella sammanhang går det att ställa krav på kvinnors representation och deltagande . Det borde gå att förbjuda könsstympning i världsmåttstock.

 Däremot har de sektliknade grupper och organisationer som med olika feministiska förtecken inget att bidra med till kvinnokampen i världen: liberalfeminister, marxistfeminister, likhetsfeminister, ekofeminister, radikalfeminister, anarkofeminister och queerfeminister, som är underligast av alla. Jag uppfattar att detta är verklighetsfrämmande teoretiserande för sin egen skull, som passar i dunkla källarlokaler, där tankarna är lika dunkla och förvirrande som den värld de troligen bara ser som en spegelvärld.

Sedan har vi en utrikesminister som kallar sig feminist och regeringen har en feministisk utrikespolitik. Socialdemokraterna säger att de är ett feministiskt parti, liksom Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Frågan är väl hur mycket dessa bidra med i kampen mot kvinnoförtrycker i världen? Annat än Wallström som gör sina uttalanden, till vilken nytta?

För hundra år sedan var feminism ett nedsättande ord och ett skällsord för kvinnliga galenpannor. Idag är det ett hedersbegrepp. Men man kan undra om alla dessa feminister i politiken, i olika samhällsorgan och bland kvinnor och män som kallar sig feminister, vet vad de egentligen står för, eller i vart fall vad feminismen innebär. Många tror nog att det betyder jämställdhet mellan kvinnor och män. Men det behöver man inte kalla sig feminist för att anse. De flesta svenskar OBS! ställer nog upp på detta! Däremot vimlar det numer i det här landet av muslimer och islamtrogna som definitivt inte ställer upp på jämlikhet mellan man och kvinna. Samtidigt som detta är en grundläggande princip och trossats i vår kultur, släpper vi gladeligen in massor med människor som djupt föraktar vår princip om jämlikhet. Och vad gör feminister för att råda bot på detta skändliga förhållande?

Det är, som sagt, ingen poäng att kalla sig feminist för att man självklar vill ha jämställdhet mellan kvinnor och män. Men det är i regel heller inte grejen för feministerna. Studerar vi feminismen noggrannare, ser vi att det är en helt annan värld de föreställer sig, en värld som inte har mycket med den värld som svensson uppfattar som en reellt existerande. Låt oss titta lite närmare på vad de feministiska sekternas trossatser!

”Likhetsfeminister” tror i stor utsträckning att både män och kvinnor kommer att få mer harmoni om vi avskaffar det sociala könet fullständigt. Likhetsfeminister anser att män och kvinnor föds lika. Detta innebär att barnen får sitt sociala kön tillskrivet som pojkar med manliga egenskaper och flickor med kvinnliga egenskaper. Det sociala könet är den grundläggande förklaringen till skillnaderna mellan könen.  

”Ekofeminismen” handlar om könsroller och miljöförstöring och är ofta särskilt kritisk till mansrollen och mannen som miljöförstörare. ”Queerfeminism” är en sammanslagning av feminism och queerteori och har sitt ursprung i gayrörelsen och radikalfeminismen. ”Queer” är ett ifrågasättande av heteronormen. Den som är ”queer” ser sin könsidentitet och eller sin sexualitet som obestämd. Personen vill själv välja hur hen vill vara och uppfattas. Kön och genus existerar bara i den gamla stereotypa världen. Det nylanserade begreppet hen är ett sätt att radikalt komma bort från traditionella könsuppfattningar. (En naiv, teorilös och banal uppfattning om begreppet hen är att det bara är en förenkling av språket för att inte behöva säga hon och/eller han). Queerfeminismen utgår alltså från att inte bara könet och genus är en social konstruktion (och bortser från att det finns kvinnliga och manliga kroppsformer, penis och sköte, som bara är naturens tillfälligheter) utan också att sexualiteten som sådan är en social konstruktion. Bögar och flator skapas alltså i sitt sociala sammanhang och det är lika naturligt som annan sexualitet. Om inte, är bra en moralfråga och även moralen är givetvis en social konstruktion.

Språket och språkspel står centralt i den icke könsbundna feminismen. Språket sägs vara avgörande för hur vi uppfattar världen och vårt begrepp om kön är sas en spegling av språket och vårt benämnande. Det som vi kan sätta ord på kan vi förstå. Men det som vi inte har ord för kan vi inte ens uppfatta. Språket ”skapar” oss som individer och vi genom det vår verklighet. Genom att dela upp mänskligheten i två språkliga kategorier, man och kvinna, blir vi människor män och kvinnor, utan att detta behöver ha något alls med naturen att göra. Enligt Queerfeminismen är det denna uppdelning på kön, som måste avskaffas för att vi ska få ett fullständigt jämställt samhälle. Gender och könsroller är förtryckets grundläggande mekanismer. Dessa feminister erkänner inte att det finns forskning som visar att biologiska faktorer är viktiga för att förstå skillnader i beteende mellan män och kvinnor.

Det har tydligen inte heller slagit feministerna, som också de lever i en, genom språket socialt konstruerad spegelvärld, men annorlunda än den reellt existerade, att den just är en avspegling av deras eget språk, varken mer eller mindre värd än någon ananas spegelvärld. Och om det nu öht är realistiskt att helt bortse från att det finns en värld bortom våra språkspel kring den. Jag skulle tro att för de flesta vanliga människor verkar det mer eller mindre huvudlöst att vår värld endast är en spegling av språket. Utan språk ingen verklighet.

”Radikalfeminismen” uppfattar att det är patriarkatet, ett samhälle fullständigt dominerat av män, som ser till att kvinnorna blir inskolade i samhället på ett sätt som ställer dem i en beroendeställning av män på samhällets alla nivåer. Det börjar redan med att mamma och pappa ger det lilla barnet de förutbestämda könsrollerna genom namnval, klädesval, leksaker, uppmuntran och bestraffning utifrån könsspecifika preferenser. Radialfeministerna har även de gjort den poststrukturalistiska uppfattningen – språket som alltings skapare sas –  till sin grundbult. På samma sätt som det inte finns några av naturen givna genus – kroppsformer är bra utanverk och tillfälligheter – finns det inte heller någon naturlig sexualitet.

Heterosexualiteten i våra samhällen spelar en central roll i könsmaktsordningen, dvs är central för att förstå manssamhället och förtrycket av kvinnor. För att i grunden krossa patriarkatet och manssamhället ska feministerna upplösa den heterosexuella ordningen. Det är inom detta fält som den verkligt avgörande striden står. I detta ingår att göra homosexualitet och annat inom hptq till något lika naturligt som vilket annat sex som helst. Därför är det så viktigt att allt detta blir ”normaliserat” i våra samhällen genom lagstiftningen, regelverk och opinionsbildning. Här har vi en av feminismens viktigaste fronter.

”Anarkofeminismen” kombinerar anarkism med feminism. Termen och filosofin härrör från 1960-talet. Inom anarkofeminismen ser man patriarkatet som hierarki, en över och underordning, där männen är över och kvinnorna under. Denna hierarki är ett grundläggande problem i samhället. Anarkofeministerna strävar inte efter att kvinnan ska ta över eller dela makten med männen utan efter att avskaffa makten helt och hållet. Äktenskapet är en ordning varigenom kvinnor luras eller tvingas till underkastelse. I äktenskapet är det mannen som äger kvinnan. Äktenskapet är alltså en förtryckarordning som bara skenbart ger kvinnan trygghet och ska avskaffas. Detta är vägen till kvinnlig frirörelse.

Med tanke på att feminister kämpar på alla fronter mot kvinnoförtryck är det givetvis intressant att se vad de gör för att angripa islam och dess kvinnosyn, här i landet och internationellt.  Islam är världens mest reaktionära religion och den legitimerar att oerhört förtryck av kvinnor. Likväl har vissa feminister här i landet svårt för att kritisera islam, vilken de ser som de förtrycktas religion och motkraft till den kapitalistiska imperialismen. Och det går inte att finna att feministerna verkligen på allvar attackerar islam, dess bärare och hantlangare  här i landet.

Gudrun Schyman feministmamman , som jämfört svenska män med talibaner och Fi som inte anser att det är något problem med islam, men kanske med burkan. Feminister på vänsterkanten som Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet ligger lågt med kritiken av islam i Sverige och i världen. Islamsk terrorism existerar inte. Terrorismen är ett uttryck för västvärldens förtryck och utsugning av muslimer och den fattigdom som följer med imperialismen. Har inget med islam att göra!

”Vi i Vänsterpartiet är feminister”, heter det i partiprogrammet, men det finns inte något kritik av islam, eftersom vi har religionsfrihet här i landet. Partimedlemmen Nadja Pasent Awad är kommunpolitiker för Vänsterpartiet i Örebro. Hon anser att kritik mot hedersvåld är islamofobi och att S och M vilar på rasistisk grund.

”Hedersrelaterat våld och förtryck har, liksom mäns våld mot kvinnor i övrigt, generellt sin grund i kön, sexualitet, makt och kulturella föreställningar om dessa.” Vänsterpartiets motion 2015/16:959 Och samma i partiprogrammet. 

”Hedersvåld  ”är inte kopplat till religion, kultur eller etniskt ursprung” ”Hedersvåld är inte begränsat till islam och ska inte användas för att i svepande ordalag angripa muslimer, i vissa förorter”, anser partisekreterare Aron Etzler. (Aftonbladet 19.08.16)

Det råder en viss politisk splittring i synen på islam inom feminismen. I allmänhet är de mer positiv till islam ju längre till vänster de står. Islamsk terrorism är grundade i motståndet mot imperialismen och diktaturerna i arabvärlden har samma fiender som vänstern nml USA och dess allierade Israel. Vänstern och radikalfeminismen i Sverige skiftar fokus när terrorister ifrån arabvärlden begått något illdåd. De förvandlar förövaren till offer och offret till förövare.

Med den utgångspunkten är det fullt logiskt att, som den radikalfeministiska professorn i socialantropologi i Oslo, Unni Wikan, rekommenderat de norska kvinnorna att börja bära slöja! Wikan konstaterade krasst: ”De norska kvinnorna lever i ett mångkulturellt samhälle och måste anpassa sig efter detta.”Frågan är vad slags feminist Margot Wallström är? Och vad står feministisk utrikespolitik egentligen för? Det råder ingen tvekan om att det behövs kamp för kvinnans frigörelse i världen och det kan betyda många ting, som inte vinner på att kallas feminism, vilket är blockerande för verkliga förändringar. Alla dessa feminismer: liberalfeminister, marxistfeminister, likhetsfeminister, ekofeminister, radikalfeminister, anarkofeminister och queerfeminister kan uppfattas som ett meningslöst teoretiserande kring verkligheten, om det öht finns någon utanför deras hjärnor. Man behöver inte kallas sig feminist för att vara för jämställdhet mellan man och kvinna!