The thermometer stands at minus twenty. Large snowflakes are falling softly from the sky and this softly adds to the old snow on the ground. It’s Christmas Eve, the evening of big expectations. The birds get a new sheaf. The goats in the stable get an extra wisp of hay. The dog, Ruff, gets a nice bone, and the chickens are fed corn, which they love. On Lars’ farm the Christmas preparations are in full swing. Lars has been out and cut a fine Christmas tree. Stockfish has been in soak to be soft. Maria has baked special Christmas bread and gingerbread, made sausages, jams, meatballs, pickled herring, boiled pig’s feet and ham, porridge and … There is much to do for Christmas. Anna and Erik have been with them one night and made candles. It is a tradition of Lars and Maria.

Anna and Erik are invited to celebrate Christmas with Maria and Lars. Maria and Anna work in the kitchen, while Lars and Erik try to get the Christmas tree to stand straight, neat and well-dressed for the evening.

 “According to Jämtland tradition, the Christmas preparations should be ready to  ‘Sjurmäss,’” says Maria a bit apologetic.
“Sjurmäss? What is that?” Anna looks puzzled.
“Sjurmäss is something old here in Jämtland. It is the day before dipping day, as they say in the rest of the country, that is, Christmans Eve.”
“Hmm, interesting. I’ve never heard of it.”
“No, outside Jämtland not so many people who know about it. But, I read that Sjurmäss formerly was called Old Christmas.”
“So it is a kind of old Christmas?”
“Well, one might say that. I think it was before we became Christians.”
“That is a pagan ‘Christmas’ or rather a pagan party.”
“Exactly.”
“Yes, it’s a bit funny that our Christmas celebrations, to commemorate the birth of Christ, are not on the correct day. It was not the twenty fifth of December that he was born.”
Lars, happens to come by and hears the conversation, blending in.
“Well, it may be that the Christians took over a pagan festival, Yuletide, that was at the winter solstice. Probably easier to get the Christmas feast accepted that way,” says Lars lecturing.
“That we have retained the concept of Yule is also interesting,” thinks Anna.
“Yes, in most Christian countries it is called something with Christ, as in England where it’s called Christmas, that is Christ’s mass.”
“What does Yuletide actually mean, that it is the pagan festival?”
“It’s a moot point!” Lars laughs. “But an interesting explanation could be that it means horse festival.”
“Horse Fest!” Anna looks surprised.
“Yes, it was the feast when people ate horse meat. In the pagan times horses were almost a sacred animal, or at least a very valuable animal. The Norse called horse ‘jor’ and party could be called ale. The merger of these would then be ‘jol,’ meaning horse festival.”
“Well one can imagine. It does not sound unreasonable,” says Anna and she looks a little excited. “We all sing about Staffan, who was a stable boy and guarded his steeds five ….”
“Well, who knows? Maybe there’s a connection,” says Lars and goes to fetch the extension cord he will connect to the Christmas tree.

 At one o’clock, they dip bread in the pot where the ham has been boiled, eat extra fine pork and drink schnapps. After that, all have rosy cheeks and slightly misty eyes.

 “Maybe we should put out a bowl of porridge for the brownie in the stable,” says the affable Lars.
“Do you believe in such things,” wonders Anna surprised, since she did not perceive a twinkle in Lars’ eyes.
“Sure,” says Erik convincing. “Don’t you know? Without the farm brownie, it can go bad on the farm. Therefore, it is best to keep him friendly.”
“Sure, now I remember. Forgot that about the farm brownie,” Anna says, laughing. “Now she has got the message. It’s clear that the brownie should have a bowl of porridge.

 The entire farm’s windows are lit by Advent candles, and in the courtyard there a large Christmas tree which glitters. Ruff is on the couch and thinks about why everyone is so excited this cold day and when the snow is still falling. The cat walks around the house and watches that everything is as it should be. The dog, the lazy-bones, is as usual on the sofa and relaxes. It is not much of a watchdog, thinks the cat. Lars and Erik try to get together some rhymes on the Christmas presents and they are neither better nor worse than they used to be, despite the hilarious mood.

 At a real Christmas dinner at Maria and Lars’s, there should be lots of food. At least three kinds of herring, cheese and beetroot salad are served. Boiled pig’s feet are a tradition, like the meatballs and the “prince sausage”. Ham, cabbage and “Jansson’s Temptation” also belong to the Christmas table.  Stockfish is important, a favorite of Maria’s.

 
When it’s time for Christmas dinner, it is dark outside and the windows have become misty. Lars insists on a moment of quiet and contemplation before eating. Erik reads the Christmas magazine “Christmas in Jämtland,” while Maria and Anna are still puttering in the kitchen.

 “We celebrate Christmas to commemorate the birth of Christ and therefore I will now read the real Christmas Gospel to you,” says Lars somewhat seriously, when everyone is gathered.
Lars reads Luke with great seriousness and the others listen dutifully.
“Now let’s sit down,” says Maria up and challenging since Lars stopped.
“I heard on the radio, I think it was the third advent, that ‘now it’s Advent, which means that we wait for Santa Claus’! Have you heard, how stupid! It’s ignorance that is breathtaking. And this we should be hearing on the Swedish Radio,” said Lars indignantly.
“But perhaps it was children they were aimed at,” Anna trays.
“It does not matter if there are children. They should learn that we give each other gifts in memory of the greatest gift we ever had, second only to life, which is the baby Jesus.”
“Is that so?”
“Of course, what else would it be?”
“That we benefit the moneylenders and mammon perhaps,” says Erik mockingly. “Now I think we should toast for Christmas and friendship. Cheers!”
“This herring is delicious, Maria,” says Anna.
“Maria makes the herring herself,” says Lars and nods to Maria.
“It is clear that Christmas must have something to do with love, with love of neighbors,” says Erik, casting a loving glance at Anna.
“Yes, exactly. Christmas is the celebration of love, though some believe it is midsummer,” says Lars.
“It fits well with the maypole, an old fertility symbol.”
“Well, Midsummer, that really should be celebrated at the summer solstice, the ancient Nordic rite.”
“Cheers!”
“I’m not used to eating pig’s feet, but it’s good,” says Anna, though she really thinks it’s a strange dish.
“I think we think about midsummer and love because nature and everything is so beautiful then,” says Anna and looks a little dreamy.
“Funny that we’re sitting here on Christmas Eve and talk about midsummer,” says Maria.
“ In its way, it is a part of our ancient culture. In pagan times, they celebrated the summer solstice and winter solstice. The sun has always played an important role in people’s lives all over the world, I think,” says Lars explaining.   He’s a little hard to let go of the teaching role, even with colleagues.
“Amazing how much good food you cook, Maria. But unfortunately, I cannot eat both stockfish and ham with cabbage. Because I love ham, I’ll refrain from the stockfish,” says Erik, who does not want to say that he does not like stockfish.
“But stockfish with this mustard sauce is what’s best on the Christmas table. You need to taste,” says Maria, who herself loves stockfish.

“Okay, I’ll take a little bit, so I do not miss the tastiest.”
Maria looks happy and hands over the stockfish to Erik. He takes a little bit, too small to Maria’s mind, and pours over much mustard sauce.
“Yes, it’s the sauce that makes stockfish good,” says Lars.
“Really nice stockfish, Maria,” says Erik. “Cheers!”
Lars, whose nose is now a little ruddy, is leaning against Anna and says with an authoritative voice,
“Now that it’s Christmas, we drink a glass or two. But I’ll tell you that I think people in the village drink too much.”
“Oh, how come?”
“Here, people cannot socialize without drinking. It’s a hell of drinking on the weekends. It happens even that people are driving after drinking.”
“Yes, I know,” says Anna. “But that’s illegal!”
“Not here! Here we have our own laws,” says Lars sarcastically.
“It’s the Wild West here,” Erik fills in.
“The strong will win?”
“No, not exactly. The one with luck wins, that is, those who do not suffer an accident. As long as nothing happens, you can drink and drive. But an accident is not a good thing. Then the Swedish Law comes after you.”
“Do people also drink moonshine?”
“Of course! You can just drive over to Norway to buy a distillation apparatus perfectly legally.”
“And here it is no snitch!”

“What are you sitting there, whispering about?” wonders Lars. “Come here and get some liqueur and coffee. It is needed on top of all this food.”
When Anna and Erik go home, it has stopped snowing. The starry sky glitters over the village and the snow is crunching.
“Come here in time for Christmas mass,” Lars shouts after them. “You must be here by six o’clock. Then, the horse and sleigh leave for the church in Kall.”
“We will be here on time,” promises Erik, waving to Lars.
“Do you see Erik, where we have the northern lights again?”
“Yes, it tends to be strongest before midnight.”
“Isn’t it amazing,” says Anna and sneaks her arm under Erik’s.

Together they go on the creaking snow through the village, with the Milky Way’s myriad stars above, and the aurora borealis fluttering like a curtain in the north.
“Come, let’s go in,” says Erik when they come to the teacher’s apartment.
“Okay.”

Erik starts when the alarm goes on at five. My God, it is already time. He has just fallen asleep. He pokes Anna, who does not want to wake up.
“Anna, now we have to get up!”
“I do not want to,” she answers sleepily.
“We’re going to the early service in the Church. We have agreed with Lars.”
“I cannot!”
“Oh yes!”
“I am totally exhausted.” She lies like a dead fish.
“But, it’s no effort. We will ride in the sleigh there.”
“That, I do not care about.”
“You said it would be so exciting to go sleighing.”
“That was yesterday.”
“Christmas mass is full of atmosphere. You will regret it if you fail to go.” 
“No, I do not think so. I do not usually go to matins, and now I’m dead tired.”
“It does not look good if you’re not going. And you can sleep when we get home.”

Slowly, under the influence of the shower’s comfortable, consistent heat, her body wakes up. At Lars’ farm a horse and sleigh is ready and the torches are lit, when Anna and Erik come trudging.

 “You look tired,” says the lively Lars.
“Yes, we are tired,” says Erik a little sullenly. Anna says nothing, just nods.
Maria comes out with reindeer skin, as she warmed up for the departure.
“Good continuation of the holidays,” she says happily.
“The same to you,” mumbles Erik.
   “Then, off we go,” shouts Lars and slaps a bit with the reins.

 On the way out of the village, they will catch up with several others who are going to matins by horse and sleigh. The torches cast shadows on the snow and sleigh bells are heard along the way. Then they go down on the ice road and across the lake.

“Once again this ice road,” thinks Anna’s sleepy brain. A few days ago, she read in the local newspaper about a man who went through the ice with his snowmobile on the Big Lake. Can one really be sure that the ice is safe? She is cold, and presses herself against Erik.

The church is nicely lit with torches leading the way up. Everything is very emotional, just as Erik said. But during the sermon, she falls asleep near the end. She has really made an effort to stay awake. She sees the candles in the aisle as in a fog. They have a halo around them. When the cantor and choir strike up Handel’s “Hallelujah!” she is wide awake. She looks around anxiously. Have people noticed that she had been half asleep?

Termometern står på minus tjugo. Stora snöflingor dalar från himlen och faller mjukt mot den gamla snön på marken. Det är julafton, förväntningarnas afton. Fåglarna får en ny kärve. Getterna i stallet en extra hötapp. Hunden Ruff ett fint köttben och hönsen majskorn, som de älskar. I Lars gård i Huså är julens förberedelser i full gång. Lars har varit ute och huggit en fin gran. Lutfisken har legat i blöt. Maria har bakat julbrödet och pepparkakorna, gjort korvar och syltor och köttbullar och lagt in löksillen och kokt grisfötter och skinkan och gröten och… Det är mycket som ska grejas till jul. Anna och Erik har varit hos dem en kväll och stöpt ljus. Det är tradition hos Lars och Maria i Huså i Jämtland.

Anna och Erik är inbjudna att fira jul hos Maria och Lars. Maria och Anna arbetar i köket, medan Lars och Erik försöker få julgranen att stå rakt och snyggt och bli fint klädd för aftonen.

• Enligt jämtländsk tradition ska julstöket helst vara klart till Sjurmäss, säger Maria lite urskuldande.
• Sjurmäss? Vad är det? Anna ser förbryllad ut.
• Sjurmäss är något gammalt jämtskt. Förr höll man visst nattmässa den dagen. Det är dan före dopparedan, som det heter i resten av landet.
• Hmm, intressant. Det har jag aldrig hört talas om.
• Nej, utanför Jämtland är det väl inte så många som känner till det. Men jag läste att Sjurmäss förr kallades Gammalsjul.
• Är det en slags gammal jul?
• Tja, det kan man kanske säga på sitt sätt. Det var visst innan vi blev kristnade.
• Alltså en hednisk jul.
• Just det.
• Ja, det är ju lite lustigt att vårt julfirande, till minnet av Kristi födelse, inte är på rätt dag. Det var ju inte den tjugofemte december han föddes.

Lars som råkar komma förbi och hör samtalet, blandar sig i.

• Det är nog så, att man övertog en hednisk högtid, som var vid vintersolståndet. Förmodligen lättare att få julhögtiden accepterad så, säger Lars undervisande.
• Att vi har behållit begreppet jul är också intressant, tycker Anna.
• Ja, i de flesta kristna länder heter det något med Kristus, som i England där det heter Christmas, alltså Kristi mässa.
• Vad betyder jul egentligen, alltså på den hedniska tiden?
• Det strider de lärde om! Lars skrattar. Men en intressant förklaring skulle kunna vara att det betyder hästfest.
• Hästfest! Anna ser förvånad ut.

• Ja, det var den högtid då man för ovanlighetens skull åt hästkött. På den hedniska tiden var hästen närmast ett heligt djur, eller i vart fall ett mycket värdefullt djur. I fornnordiska heter häst jor och fest kunde heta öl. Sammanslagningen av dessa skulle då bli jol, alltstå hästfest.
• Jaha, tänka sig. Det låter ju inte orimligt, säger Anna och ser lite upprymd ut. Vi sjunger ju om Staffan som var en stalledräng och vaktade sina fålar fem….
• Ja, vem vet? Det kanske finns ett samband, säger Lars och går för att hämta den förlängningssladd han ska ha till granen.

Klockan ett är det dopp i grytan med extra fint fläsk och snaps till. Efter det är alla rosiga om kinderna och något dimmiga på ögonen.

• Vi kanske ska sätta ut en tallrik gröt till tomten i stallet, säger den fryntlige Lars.
• Tror ni på sådant, undrar Anna förvånat, eftersom hon inte uppfattat glimten i Lars öga.
• Visst, säger Erik övertygande. Det vet du väl? Utan gårdstomten kan det gå illa på gården. Därför är det bäst att hålla sig väl med honom.
• Jovisst, nu minns jag. Glömde det där med gårdstomten, säger Anna och skrattar. Nu har hon fattat galoppen. Klart tomten ska ha en tallrik gröt.

I alla gårdens fönster lyser adventsstakar och på gårdsplanen står en stor gran och glimmar. Ruff ligger i soffan och funderar på varför alla är så uppspelta, denna kalla dag och då snön faller stilla. Katten går runt i huset och kollar så allt är som det ska vara. Hunden, den slöfocken, ligger som vanligt i soffan och drar sig. Den är då inte mycket till vakthund, tänker katten. Lars och Erik försöker få ihop några julklappsrim och de blir varken bättre eller sämre än de brukar vara, trots den uppsluppna stämningen.

På ett riktigt julbord hos Maria och Lars ska det finnas mycket mat. Minst tre sorters sill med ost och rödbetssallad. Inkokta grisfötter är tradition, liksom köttbullarna och prinskorven. Skinka, brunkål och Jansson hör också till. Lutfisken är viktig, en gammal svensk tradition och en favorit för Maria.

När det är dags för julbordet har det mörknat ute och fönsterrutorna har blivit immiga. Lars insisterar på en stunds ro och kontemplation före maten. Erik läser i jultidningen Jul i Jämtland medan Maria och Anna fortfarande stökar i köket.

• Vi firar jul till minnet av Kristi födelse och därför ska jag nu läsa det riktiga julevangeliet för er, säger Lars lite allvarsamt, när alla samlats.

Lars läser Lukasevangeliet med stort allvar och de andra lyssnar pliktskyldigt.

• Nu får vi sätta oss till bords, säger Maria uppmanande sedan Lars slutat.
• Jag hörde på radion, jag tror det var tredje advent, att man sa: nu är det advent och då väntar vi på tomten. Tomten! Har ni hört vilka dumheter! Det är ju en okunskap som är makalös. Och detta ska man få höra i Sveriges radio, säger Lars förtrytsamt.
• Men det kanske var barn de riktade sig till, försöker Anna.
• Det spelar väl ingen roll om det är barn. De bör få lära sig att vi ger varann julklappar till minne av den största gåvan vi någonsin fått, näst efter livet, som är Jesusbarnet.
•  Är det så?
• Självklart vad skulle det annars vara?
• För att vi ska gynna krämarna och mammon kanske, säger Erik spefullt. Nu tycker jag vi skålar för julen och vänskapen. Skål!
• Den här löksillen är jättegod Maria, säger Anna
• Hon lägger själv in den, säger Lars och nickar mot Maria.
• Det är klart att julen ska ha något med kärlek att göra, med kärlek till nästan, säger Erik och kastar en kärleksfull blick på Anna.
• Just precis. Julen är kärlekens högtid, fast en del tror att det är midsommaren, säger Lars.
• Det hänger väl ihop med majstången, en gammal fruktbarhetssymbol.
• Jo, midsommar, som egentligen ska firas vid sommarsolståndet, har gamla nordiska anor.
• Skål!

• Jag är inte van att äta grisfötter, men det är ju gott, säger Anna fast hon egentligen tycker det är en besynnerlig maträtt.
• Jag tror vi tänker på midsommar och kärlek för att naturen och allt är så vackert då, säger Anna och ser lite drömmande ut.

• Lustigt att vi sitter här på julafton och pratar om midsommar, säger Maria.
• På sitt sätt är det en del av vår gamla kultur. I hednisk tid firade man sommarsolståndet och vintersolståndet. Solen har alltid spelat en viktig roll i människors liv över hela jorden, tror jag, säger Lars förklarande. Han har lite svårt att släppa lärarrollen till och med inför kollegor.
• Fantastiskt vad mycket god mat du lagat Maria. Men jag orkar tyvärr inte äta både lutfisk och skinka med brunkål. Eftersom jag älskar skinka, får jag avstå från lutfisken, säger Erik, som inte vill säga att han inte tycker om lutfisk.
• Men lutfisken med den här senapssåsen är ju det godaste på hela julbordet. Den måste du smaka, säger Maria som själv älskar lutfisk.
• Okej, jag får väl ta en liten smakbit då, så jag inte missar det godaste.

Maria ser nöjd ut och räcker över lutfisken till Erik. Han tar en liten bit, allt för liten i Marias tycke, och häller över mycket senapssås.

• Ja, det är såsen som gör lutfisken god, säger Lars menande.
• Jättefin lutfisk Maria, säger Erik. Skål!

Lars, som nu är lite röd om näsan, lutar sig mot Anna och säger med myndig röst:

• Nu när det är jul, får vi ta oss ett glas eller två. Förr hette det ju att man drack jul. Men jag ska säga dig, att jag tycker folk i byn dricker för mycket.
• Jasså, hur kommer det sig?
• Här kan folk inte umgås utan att det ska drickas. Det är ett jäkla supande på helgerna. Det händer till och med att folk kör bil efter att ha druckit.
• Jo jag vet, säger Anna. Men det är ju olagligt!
• Inte här! Här har vi våra egna lagar, säger Lars spydigt.
• Det är lite vilda västern här, fyller Erik i.
• Den starke vinner?
• Nej inte precis. Den med tur vinner, det vill säga den som inte råkar ut för en olycka. Så länge det inte händer något, går det bra att köra onykter. Men sker en olycka är man illa ute. Då gäller Svea rikes lag.
• Dricker folk också hembränt?
• Självklart! Du kan bara köra över till Norge och köpa en destilleringsapparat helt lagligt.
• Och här är det ingen som tjallar!

När Anna och Erik ska gå hem, har det slutat att snöa. Stjärnhimlen glimmar över byn och det knarrar i snön. Erik är på skojhumör och skriver God Jul på en frostig fönsterruta på huset.

• Kom nu hit i tid för julottan, ropar Lars efter dem. Ni måste vara här senast klockan sex. Då går häst och släde till Kalls kyrka.
• Vi ska vara här i tid, lovar Erik och vinkar till Lars.
• Ser du Erik, där har vi norrskenet igen.
• Ja, det brukar vara som starkast före midnatt.
• Visst är det fantastiskt, säger Anna och smyger in armen under Eriks.

Tillsammans går de på den knarrande snön genom byn, med vintergatans myriader stjärnor över sig och borialus fladdrande gardin i norr.

Erik rycker till då väckarklockan ringer klockan fem. Herregud, är det redan dags. Han har ju just somnat. Han puffar på Anna, som inte vill vakna.

• Anna, nu måste vi upp!
• Jag vill inte, svarar hon sömndrucket.
• Vi ska ju till julottan. Det har vi kommit överens med Lars.
• Jag orkar inte!
• Jo då!
• Jag är helt slut. Hon ligger som en död fisk.
• Men det är ju ingen ansträngning. Vi får åka släde dit.
•  Det bryr jag mig inte om.
• Du sa ju att det skulle bli så spännande att åka släde.
• Sa och sa. Det var i går.
• Julottan är stämningsfull. Du kommer att ångra dig om du inte följer med.
• Nej, det tror jag inte. Jag brukar inte gå i julottan och nu är jag dödstrött.
• Det ser inte bra ut, om du inte kommer med. Och du kan sova när vi kommer hem.

Hos Lars står häst och släde klara och facklorna är tända, när Anna och Erik kommer traskande.

• Ni ser trötta ut, säger den pigge Lars.
• Jo, vi är trötta, säger Erik lite surmulet. Anna säger inget, bara nickar.

Maria kommer ut med renfällarna, som hon värmt upp för avfärden.

• Go fortsättning, säger hon glatt.
• Detsamma mumlar Erik.
• Då åker vi, ropar Lars och klatschar lite med tömmarna.

På väg ut ur byn kommer de ikapp flera andra som är på väg till julottan med häst och släde. Blossen kastar skuggor på snön och bjällerklangen hörs längs vägen. Sedan, ner på isvägen och över sjön. Åter denna isväg, tänker Annas sömniga hjärna. För några dagar sedan har hon läst i Länstidningen om en man som gått genom isen med sin snöskoter på Storsjön. Kan man verkligen vara säker på att isen håller här? Hon fryser och trycker sig mot Erik.

Kyrkan är fint upplyst och marschaller visar vägen in. Allt är mycket stämningsfullt, just som Erik sagt. Men under predikan är det nära att Anna somnar. Hon får verkligen anstränga sig för att hålla sig vaken. De levande ljusen i bänkraderna ser hon som i dimma. De har en gloria kring sig. När kantorn och kören klämmer i med Händels Halleluja! blir hon klarvaken. Hon ser sig oroligt omkring. Har folk märkt att hon suttit och halvsovit? Men vad gör väl det? Det är ju jul.

Socialdemokratins nergång och kris i Europa är en kris för välfärdsstaten. Socialdemokraterna är det parti som främst förknippas med en politik som ledde till framväxten av välfärdsstaten efter andra världskriget. När den stod på sin höjdpunkt i slutet av 1960-talet var också socialdemokratin populär. I Sverige hade man egen majoritet i riksdagen med 50,1 procent. Men på senare tid har det gått starkt utför med socialdemokratin och det hänger framförallt samman med deras välvilliga inställning till invandring och flyktingmottagande. Detta har lett till kraftigt ökade kostnader för socialpolitiken och när krisen för välfärden drabbar den inhemska befolkningen är det inte längre lika trevligt med mångfalden.

De en gång så otroligt starka socialdemokraterna i Sverige, som sedan 1932 legat på över 40 procent i riksdagsvalen och 50 procent 1968 har på senare tid halkat ner i popularitet bland väljarna. Nedgången började 1998 och sedan har det gått utför. 2018 fick de 28 procent och idag visar opinionsundersökningar på cirka 25 procent. De för dem förhatliga Sverigedemokraterna flåsar dem i nacken.

Men det är långt ifrån bara i Sverige som det går utför för socialdemokratin. I Storbritannien gjorde Labour sitt sämsta val sedan 1935 i det senaste valet december 2019. Lika dant blev det för SPD i tyskland i det senaste valet då resultat var det sämsta sedan andra världskriget. I början av millenniet var SPD Tysklands största parti. I Nederländerna gick socialdemokraterna PVDA från 25 procent i valet 2012 till 5,7 procent i valet 2017.  Spanska PSOE nådde 27 procent i det senaste valet, från att ha legat över 40 procent i början av 2000-talet. Demokratiska partiet tappade stort i senaste val i Italien och fick mindre än 19 procent. Grekiska Pasok fortsatte att falla även efter 2012 års väljarflykt, där mer än 30 procentenheter försvann. Partiet hade över 40 procent av väljarstödet på 1990- och 2000-talen, men har de senaste valen fått ensiffrigt stöd. Socialistpartiet, PS, kollapsade under senaste parlamentsvalet i Frankrike. Partiet tappade efter François Hollandes styre hisnande 6 miljoner röster jämfört med 2012 och drygt 22 procentenheter.

Socialdemokratins stora tillbakagång i opinionen är det dominerande i många europeiska länder. På bara några decennier har rörelsen gått från att ha varit en betydande maktfaktor till att på vissa håll vara nästan utraderad. I Sydeuropa har socialdemokratiska partier straffats för finanskrisen. Socialdemokratin har framförallt misslyckats med att hantera invandringsfrågan och flyktingmottagandet. Tidigare har partierna ignorerat den eller bara hyllat mångfalden, utan att möta den oro som många medborgare känner kring förändringar i samhället och kulturella normer. Detta är en anledning till den ökande nationalismen. Nu ser vi också att flyktingmottagandet för med sig enorma kostnader. Det är inte underligt, att när det kommer stora mängder människor från Asien och Afrika, som inte kan försörja sig själva och samtidigt förväntar sig samma stöd från välfärdsstaten som alla andra, ja, då blir kostnadsökningen stor.

Det är kris i många svenska kommuner. En kartläggning DN gjort (16/10) visar att fyra av fem kommuner tvingas skära ner nästa år. 110 kommuner väntas gå minus i år. Skulderna ökar och cirka 40 kommuner väntas höja skatten. Den ena kommunen efter den andra larmar om svidande sparpaket med risk för nedläggning av skolor, äldreboenden och varsel av personal. Men ändå är prognosen att det kommer att saknas 43 miljarder i kommunsektorn år 2023.

Även inom sjukvården ser vi stora ökningar av kostnaderna. Landstingen tvingas spara och det leder till avskedanden. Södersjukhuset i Stockholm varslar 25 läkartjänster, 50 underskötersketjänster och 25 administrativ personal. Sjukhuset har ett beräknat underskott på 130 miljoner kronor för 2019. Det kan komma att växa till 300 miljoner kronor 2020. Karolinska universitetssjukhuset har ett underskott på 1,5 miljarder kronor, har lagt ett varsel på 250 läkartjänster och 350 undersköterskor. Även Danderyds sjukhus varslar 100 tjänster. Sjukhuset har ett beräknat underskott på 156 miljoner kronor för 2019. Underskottet kan nästa år bli 300 miljoner. 

Det finns flera anledningar till krisen i den offentliga sektorn. Kostnadskrävande grupper som barn, unga och äldre har blivit fler. Personer i arbetsför ålder ökar inte i samma takt. Gruppen barn och unga väntas växa med omkring 200 000 och personer över 80 år med nästan 250 000 de kommande 10 åren. Gruppen i arbetsför ålder väntas däremot bara stiga med 300 000 personer, enligt SCB. Den växande gruppen äldre ökar kostnaderna för både kommuner och regioner eftersom de kräver både äldreomsorg och sjukvård. Det är när medborgarna blir varse, genom långa köer och väntetider till social service och vård, att den tidigare hyllade mångfalden med öppna dörrar för flyktingar, går ut över deras egen välfärd, som det inte är lika trevligt med den politiken.Det helt grundläggande i den socialdemokratiska socialpolitiken är att den bygger på självförsörjning. Genom eget arbete gör skjuter generation framför sig en besparing som kan tas ut genom socialförsäkringar, vård och omsorg. Modellen håller inte när det kommer mängder av människor till landet, som inte kan försörja sig själva och där många äldre inte heller har varit med och gjort avdrag på lönen för kommande försäkringsbehov. Den socialdemokratiska modellen är dömd till undergång om samhällsutvecklingen fortsätter på detta sätt.

Vid den här tiden på året gör jag många motorcykelturer. Jag föredrar slingriga, små asfaltvägar (har en sk ”asfalthoj”). Vid dessa turer har jag konstaterat att det överallt grävs för fiber längs vägarna. Efter att ha sett att även utspridd bebyggelse och tom gårdar som enskilt ligger flera kilometer från tätbebyggelse, får fiber framdraget, frågar jag: ska det verkligen vara nödvändigt och motiverat?

Det ser förmodligen likadant ut runt om i landet. Grävskoporna arbetar för fullt längs vägarna och tusentals mil fiber dras kors och tvärs i landet, eftersom regeringen lovat att hela landet ska vara uppkopplat år 2025. Detta sker till en samhällelig kostnad som närmar sig 100 miljarder kronor enligt beräkningar som PTS gjort.*

Sannolikt hade det varit förnuftigare och mera ekonomiskt klokt att investera i alternativen mobilt bredband och satellit. ”Satellit kan täcka hela landet” och ”installationskostnaderna är relativt låg” (PTS sid 30) Att dra fiber i glest befolkade områden kostar närmare ett tusen kronor metern, så det är lätt att förstå att de 5,5 miljarder regeringen spenderar på detta inte räcker långt.

Med satellit och mobilt bredband kan vi, som sagt, täcka hela landet till en mycket mindre kostnad. Mot detta brukar anföras att hastigheten blir för låg. Men det går med dessa system att få 30 och ibland 50 Mbit/s och utvecklingen går nog mot att det kan bli 100 Mbit/s vid år 2025.* Vi har mobilt bredband i Sillnäsbyn och det fungerar alldeles utmärk

De miljarder som regeringen skjuter till är pengar som verkligen behövs för andra viktiga samhällsfunktioner. Dagligen får vi nyheter och rapporter om stora brister i skolan, sjukvården, polisen, tullen osv. Kriminaliteten och banditgäng härjar i landet. I sjukvården går man på knäna och de som inte står ut flyr, eftersom belastningen är olidlig. Mängder av stulet gods smugglas ut ur landet, men tullen och polisen har inte resurser att kontrollera och åtgärda.

Vårt generösa mottagande av migranter har gett många kommuner oerhörda ekonomiska problem, i några fall på gränsen till bankrutt.  Men politikerna i detta land satsar miljarder på att gräva ner fiberkablar, som om några årtionden troligen kommer att ha spelat ut sin roll. Vad är det rätta omdömet om en sådan politik?

Alf Ronnby

*PTS Uppföljning av regeringens bredbandsstrategi 2018

Inte sällan får vi höra – lite förenklat och generaliserat – att vi svenskar är blyga, lite buttra och svårtillgängliga. Inte lätt att få nya vänner här. Och invandrare och utlänningar brukar lite undrande hävda att vi inte är bra på att hålla samman i familjen, storfamiljen och släkten. De jämför då med hur det ser ut i tex Italien.

Inte sällan svarar svenskar som intervjuas om detta att dessa attityder beror på att vi lever på toppen av Europa där det en stor del av året är mörkt och kallt och detta påverkar vårt kynne. Vi sociologer tror inte på geografi- och klimatteorier och pekar på att det långt ifrån ser så ut i alla varma länder som tex i Italien och Spanien.

Enligt den ansedde antropologen Åke Daun kännetecknas svensken, om man generaliserar, av att vars socialt osäker, blyg, konfliktundvikande, känslosval, orienterad mot saklighet mera än att uttrycka känslor, lite tystlåten, allvarsam, inte mycket för lättsinne och önskar vara självständig.

Men om vi till en början antar att det ligger något i att vi inte är lätta att dansa med, hur kommer det sig att blyghet, icke socialitet och ensamheten är ett fenomen i Sverige (liksom i Finland)? Åke Daun menade att det beror på bondesamhällets kultur, som inte är långt borta. Det är först efter andra världskriget som den stora invandringen till städerna sätter igång och därför har vi inte riktigt utvecklat en stadskultur och bär istället med oss bondesamhällets.(Svensk mentalitet 1989)

Jonas Frykman ägnar ett kapitel i boken Försvenskningen av Sverige 1993 åt uppfattningen att bilden av svensken är en berättelse som upprepas gång på gång och inte bygger så mycket på psykologiska, socialpsykologiska och sociologiska studier. Att den upprepas kan möjligen visa att vi gillar berättelsen, men den behöver inte vara sann.

Magnus Enzensberger menar att svensken har världsrekord i foglighet (Den svenska hösten). I Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs bok Är svensken människa? redogörs i kapitel ett för en så stor mängd olika iakttagelser om svensken som högt värderar självbestämmande, men också dyster och ensam, att vi måste fråga oss om det verkligen inte ligger en hel del sanning i detta.

Berggren och Trägårdh säger i Är svensken människa? att den moderna välfärdsstaten har instrumtentaliserat (genom omfattande socialpolitik och socialstat) existerande värderingar hos befolkningen om självständighet, frihet och individuellt självförverkligande, på bekostnad av gemenskap, intimitet och traditionella förpliktelser. De kallar fenomenet statsindividualism, dvs skulle vara framdrivet av staten. Men jag tror de gör en sammanblandning av utvecklingen i urbana miljöer och i samhället som helhet. Instrumentaliseringen av individualismen har socialdemokratin stått för, riktad mot arbetare och tjänstemän i dessa urbana miljöer. Det är också där utvecklingen av det moderna samhället skett.

Landsbygden, där gemenskap och samarbete värderas högt, har i stort sett lämnats utanför och det är den urbana normen som dominerar (utvecklingen av och hela verksamheten hos ”Hela Sverige ska leva” visar detta).

På landsbygden har individualiseringen skett relativt nyligen genom den tekniska utvecklingen och mekaniseringen av skogs- och jordbruk, vilket lett till att allt färre människor behövs i produktionen och därmed också behovet av att samarbeta. Bäste drängen sköter sig själv numera.

Berggren och Trägårdh tror jag gör det misstaget att de betraktar varje kollektiv som en enhet vilken kommer att begränsa individens strävan till frihet och självbestämmande. Men det finns nog kollektiv som tvärt om ger individen handlingsmöjligheter som han eller hon inte har på egen hand.

En utvecklad stadskultur är av sent datum i Sverige. Egentligen sker det väl först efter andra världskriget. Och det kan ju ligga något i – som vi ibland får höra – att vi inte har en stadskultur tex i stil med Italien. Italiensk familjekultur är mycket stark och familjerna håller samman i flera generationer. Söndagsmiddagen hemma hos ”bästefar och bästemor” är obligatoriskt och då samlas hela storfamiljen. Sådant bidrar förstås till att ge familjen en stark ställning. Den spelar också roll för medlemmarna i en rad frågor i samhället, där familjens vägledning och råd och kontakter är viktiga, liksom det sociala omsorgstagandet inom storfamiljen. Den fungera som ett starkt skyddsnät.

Men att hänvisa till bondesamhällets kultur som grund för ensamheten tror jag inte på. I bondesamhället var tex arbetsgemenskapen mycket viktig och i övrigt var gemenskapen betydelsefull för att kunna hjälpas åt i byn med olika uppgifter. Att de gamla bodde i undantagsstugor var nog mest en praktisk försörjningsfråga. Inte ett avskiljande.

Att vi inte har en familjesammanhållning med tex söndagsmiddag för storfamiljen beror nog på flera andra förhållanden. Kvinnor, som vanligen står för middagen, förvärvsarbetar här i större utsträckning och har nog inte tid och ork med söndagsmiddag och annat mera intimt familjeliv för storfamiljen.

Det har ofta pekats på at självständighet och oberoende värderas högt i vår kultur och därför vill man inte vara beroende av storfamiljens åsikter och meningar. Detta gäller väl då framförallt i urbana miljöer, där man vill ha friheten att själv bestämma. Oberoendet möjliggörs här bla av att både kvinnor och män tidigt har egen inkomst. Söndagen vill man själv bestämma över och inte bli uppbunden av att fixa middag för alla.  Och man kan kanske säga, att som den sociala strukturen ser ut, finns kanske inte så många alternativ.

Majoriteten av hushåll i Stockholm är enpersonshushåll, men personer som tillhör medelklassen (vilket är vanligt i gruppen ensamstående) och lever ett aktivt liv på många sätt, känner sig troligen inte så ensamma.

Vårt utvecklade välfärdssystem med avancerad socialpolitik, socialförsäkringar för alla, tillgänglig sjukvård och social omsorg gör att familjen inte är lika viktig som en trygghetsfaktor. Med välfärdsstaten behöver människor här inte ligga familjen och andra till last eller känna att man har förpliktelser att hjälpa andra med tjänster och gentjänster. Det är också budskapet i den socialdemokratiska socialpolitiken: inte vara beroende av andra, inte ligga andra till last, inte känna tacksamhetsskuld. Och, inte minst, arbetskraften blir genom detta fri och rörlig och kan flyttas dit den behövs.

Ett annat förhållande kan vara att vår bostadsproduktion i städerna tidigt inriktades på den lilla kärnfamiljen. Detta minskar de praktiska förutsättningarna för att umgås i storfamiljen och tex ordna söndagsmiddagen för dem.

Den svenska urbaniseringsprocessen har ofta fört med sig att barn och barnbarn inte finns på nära håll för ett tätare umgänge i storfamiljen. Genom flyttningsprocesserna har det uppstått geografiska avstånd som också sätter sina hinder. Därför behövs en statlig socialpolitik som har hand om omsorgen, vilken familjen annars skulle stå för. Och detta frigör framförallt den kvinnliga arbetskraften. En jämförelse mellan tex Italien och Sverige visa att förvärvsarbete bland svenska kvinnor är betydligt vanligare i Sverige. ( Förvärvsfrekvens bland kvinnor 2019 i Sverige 80,4% och Italien 53,1%,  Grekland 49,7%, EU 67,4%)

I svensk kultur är värderas ytliga kontakter inte så högt. Här tycks vi föredra att ha färre men nära vänner och dessa får vi ofta tidigt i livet. Detta kan förklara varför gamla människor i vårt land kan bli mycket ensamma då de gamla vännerna försvinner och det är svår att få nya nära vänner. Vittnesbörden om gamla människors ensamhet i vårt land är mycket omfattande inom äldreomsorgen.  Och människor från Medelhavsländerna, som lär känna svenska sociala förhållanden förvånas, för att inte säga förfäras av hur gamla människor här inte har mycket värde och hur de lämnas åt sig själva i isolering.

Mot detta kan man sätta att vi har ett mycket aktivt föreningsliv i detta land. Det är vanligt att människor är aktiva i en eller flera föreningar och finner gemenskap där, liksom att detta ger möjligheter att utveckla vänskap, som kan sträcka sig utöver samvaron i själva föreningen. Svensken själv kanske inte upplever sig som ensam, eftersom hon och han vuxit upp i denna kultur och tar förhållandena som naturliga. Detta är nog relativt beroende på personlighet och på individens sociala historia.

Det finns en annan social aspekt eller perspektiv på temat ”den ensamme svensken, som inte har så mycket med svensk kultur och kynne att göra, men mera med vissa utslagningsmekanismer som finns i vårt samhälle. Problemet med segregering börjar redan i vår teoretiska, prestationsinriktade skola, där pojkar lyckas sämre än flickor. För många pojkar, som misslyckas i skolan, lägger detta ofta grunden för mindre framgångar senare i livet. En stor grupp lågutbildade män, bildar inte familj, får inga barn, har få vänner och ibland alkoholproblem. Då vi ser dessa beklagansvärda män, kan det bidra till bilden av den, kanske ofrivillige, ensamme svensken. Vi har här i landet en jämförelsevis stor andel män och kvinnor som lever singelliv, vilket också har sina sociala konsekvenser.

Generellt sett har Sverige inte en debattkultur där olika åsikter bryts mot varann i det sociala umgänget, familjen, vänkretsen, arbetskollektivet, osv. Vi svenskar umgås helst med dem som tycker som vi, som vi delar åsikter med. Vi vill helst undvika konflikter i familje- och vänkretsen. Detta kan möjligen vara att arv från bondekulturen, där man undvek konflikter för enighetens skull. Kulturella mönster ändras inte i första taget.

Arbetsgemenskapen är viktig för ömsesidig hjälp och samverkan i byn. Och eftersom det är vanligt att man inte kan skilja på sak och person, blir avvikande uppfattningar och faktiskt allt som sägs allvarligt. Vi aktar oss för starka känslouttryck.  Bättre att ligga lågt med åsikt än att störa relationerna. Allt är bara bra, vi är överens! Det går inte an att efteråt hävda att ”det var ju bara något jag sa”. Den som uppträder så i vår kultur förlorar sin trovärdhet. Varför det är så, kan man fråga sig. Kan det vara för att Sverige varit ett mycket glest befolkat land och länge mycket fattigt? Man har inte haft råd att pga åsiktsskillnader skapa konflikter i familjen och den lokala gemenskapen. Människor har vanligen levt mycket jordnära och politiska diskussioner inte intressant. Den som håller på med sådant, blir en avvikare i lokalsamhället. Är det så vi kan förklara ”allvarets kultur”, som så många från andra kulturer pekat på: den blyge, konfliktundvikande och dystre svensken?

Jag hade totalt glömt bort Anna Lena Löfgrens fantastiska kritik av rivningsvansinnet i sthlm och 60-talets byggbom i låten ”Lyckliga gatan”. Det är också då vi får Rosengård och alla hennes systrar runt om i landet. Lugnets öde i Malmö är ett belysande exempel på det Anna Lena sjunger om: skövlat och skändat högt över marken svävar betongen…..

Sossarna som regerade i Malmö, trodde nog de gjorde väl, men skapade byggmonster, där det inte finns en chans att en tät, social gemenskap kunde utvecklas. Ur ett socialt perspektiv är betonggettona ett stort fiasko. Nu packar vi migranterna där på höjden och längden, som sardiner på burk och detta kommer att bli fullbordan av kapitalets och statens totalt misslyckade bostadspolitik för förvaring av arbetskraften och nu trasproletariatet. Med Anna Lena Löfgrens vackra röst, klar, naturlig, okonstlad och rättfram gör hon starkt intryck även idag, då hon med sången målar bilden av politikernas svek mot arbetarklassen. Men dumhuvudena fattade nog inte vad de skulle åstadkomma.  Draksådd

På senare år har det förekommit ett antal rättsfall, där tingsrätten dömt terrorister till hårda straff för planering av terrordåd, men hovrätten har senare upphävt domarna. Anledningen till detta kan diskuteras, men det har i vart fall väckt stora frågetecken hos medborgarna om hur rättsväsendet fungerar idag och om vi kan lita på det.

Svenskarna är mer utsatta för brott, känner sig otryggare och har allt mindre förtroende för rättsväsendet. Det visar resultaten från den Nationella trygghetsundersökningen 2017. Drygt hälften av svenskarna, 55 procent, uppger att de har stort förtroende för rättsväsendet (domstolar och polis) vilket är en minskning med 6 procentenheter jämfört med 2016. Förtroendet ökade fram till 2015 men har därefter minskat tydligt. Knappt hälften av befolkningen, 47 procent, uppger att de har stort förtroende för domstolarna, jämfört med 52 procent 2016. (https://www.advokaten.se/Tidningsnummer/2018/nr-2-2018)

Förtroendet för domstolarna har sjunkit radikalt sedan 1994. Då var det 61 procent och 2011 59 procent (FÖRTROENDET FÖR RÄTTSVÄSENDET 1986–2011Gabriella Sandstig och Ylva Norén Bretzer, https://som.gu.se/digitalAssets/1375/1375034_145-160-sandstig-o-bretzer.pdf)

Ett fall som särskilt har väckt stora frågetecken och skapat misstro mot hovrätten, gäller Farkhod Tashmukhamedov som också kallar sig David Idrisson. Han dömdes i tingsrätten till sju års fängelse för förberedelse till terroristdåd. Han har varit i omfattande kontakt med IS och fått kodade meddelanden om hur man tillverkar bomber. Idrisson har bunkrat stora mängder av kemikalier som kan användas för tillverkning av bomber, samma typ av kemikalier som använts för bomber i Europa. Han har skaffat viss militär utrustning som tex gasmask. Men trots omfattande bevis friar Svea hovrätt honom. Dock har SÄPO en annan uppfattning om hans farlighet och tar Idrisson omgående i förvar. Fråga är vem som har bäst på fötterna?

Det finns fler fall av den här typen där tingsrätten och hovrätten kommer till olika slutsatser. Ett fall från 2011 friade hovrätten för Västra Sverige två personer som dömts av tingsrätten till fyra års fängelse för stämpling till terroristbrott. Hovrätten fann att åklagaren inte hade styrkt sina gärningspåståenden och de åtalade friades.

Men det finns andra fall som påminner om fallet Idrisson. 2016 meddelade Attunda tingsrätt dom mot 20-årige Aydin Sevigin som stått åtalad för förberedelse till terroristbrott. Han döms till fem års fängelse. Rätten bedömer att brottet motsvarar sex år i fängelse, men ger 20-åringen straffrabatt på ett år eftersom han är så ung. Sevigin köpte en rad bombkomponenter – bland annat en tryckkokare, stålkulor och julgransbelysning – som stämde väl överens med jihadistiska bombmanualer. Under rättegången har åklagaren lagt fram bevisning som styrker att Sevigins sympatiserar med IS. Vad är skillnaden? En lekman har svårt att förstå det annat än i det ena fallet är det hovrätten och i det andra tingsrätten som dömer.

En anledning till att tingsrätt och hovrätt kommer fram till olika bedömningar kan vara deras olika sammansättning. Tingsrätten har i huvudförhandlingen en juristdomare och tre nämndemän, alltså förtroendevalda utan juridisk utbildning. De ska så att säga representera vanliga medborgare och kan tänkas vara i bättre samstämmighet med allmänna opinionen i samhället. I terroristfall är de möjligen därför mera kritiska och benägna att döma till straff. I hovrättsförhandlingar vid brottsmål är det tre juristdomare och två nämndemän. Här är det alltså juristerna som har makten och de är kanske mera benägna att följa den praxis, förvaltningskultur och krav för bevisning som varit och är gällande i hovrätten.

Idrisson hävdade att han skulle använda kemikalierna i sin verksamhet som målare. Eftersom rätten inte kunde utesluta att detta vara sant, tyckte juristerna att brottet inte var ställt utom all tvivel och därför friar de Idrisson. Skillnaden jfr med fallet Sevigin är att det fallet inte kom till hovrätten. Med juristdomarnas hårda krav på bevisföring riskerar vi kanske att hamna i situationer där det först efter att det verkligen skett ett terrordåd – som på Drottninggatan och med Rakhmat Akilov 2017 – är ställt utom alla tvivel.

Vad gäller det speciella med terroristbrott, säger professorerna Cameron och Cornell, kan vi konstatera att det finns en definition i lag, och att rekvisiten anses svårtolkade, att brottet ger upphov till svåra bevisfrågor, vad gäller bevissäkring. Därför uppstår luckan mellan allmänhetens förståelse av terroristbrott och den rättsliga definitionen som juristdomarna stödjer sig på. Men införskaffande av material för att tillverka en bomb för ett attentat i IS namn har ansetts utgöra sådana handlingar som till sin art utgör ett allvarligt hot mot en stat.(Iain Cameron och Anna Jonsson Cornell i Svensk juristtidning https://svjt.se/svjt/2017/709) Men inte ens detta gällde för att få målaren Idrisson fälld!

Det finns flera andra rättsfall och helt andra brott, där personer dömts till mycket långa fängelsestraff, som vid en senare resning och omprövning i högre rättsinstans visat sig vara oskyldiga. Kaj Linna, Joy Rahman, Esa Tittinen, Sture Bergvall, Nils Andersson, pappan Bo Larsson och flera andra fäder som dömts för våldtäkt mot sina döttrar, mfl fick sitta många långa år i fängelse trots att de var oskyldiga. Det finns minst tio fall där småpojkar pressats att erkänna något de inte gjort, som i fallet Kevin. Detta och den ökade brottsligheten kan troligen också vara orsak till minskat förtroende för rättssystemet.

Det krävs vissa förutsättningar för att en rättsstat och en rättsordning ska ha medborgarnas förtroende: lag stiftas av riksdagens förtroendevalda, lagar som någorlunda stämmer med den allmänna rättsuppfattningen, inte korrumperade tjänstemän eller juristdomare som sitter isolerade i ett elfenbenstorn och har tolkningar av lagen som ligger fjärran från den allmänna rättsuppfattningen. Det krävs också att allmänheten har möjligheter till insyn i systemet. Förtroendet för rättsordningen rubbas om det visar sig att domstolarna gång på gång avkunnar domar som folket inte förstår och där medborgarna dessutom förvägras insyn.

Men eftersom domare och jurister är ett skrå för sig, som gömmer sig bakom en viss jargong och dessutom i vad DE bedömer som känsliga ärenden, lägger sekretess på fallen, så det inte går att kontrollera deras grunder för besluten, då är vi illa ute. Hela rättssystemet kan komma i gungning av ökad misstro mot domarkåren och deras tjänsteutövning – inte minst i sexualbrott. Detta ser vi nu då vi har det förhållande att skärpningen av sexualbrottslagen inte stämmer med den allmänna rättsuppfattningen och avkunnade domar beläggs med sekretess, så de inte går att kontrollera. Ju fler sådana ”misstänkta” domar vi får, desto mer ökar misstron från de breda lagren av medborgare mot rättsapparaten. När juristdomare tolkar lagen på ett helt annat sätt än det allmänna rättsmedvetandet, då har vi ett samhällsproblem.

Samhällets resurser räcker inte till för anstormningen av asylsökanden. Primärvården är hårt pressad eftersom asylsökanden har rätt till en hälsoundersökning. Samma gäller inom tandvården där asylsökanden tar platser från dem som skulle på kontroll. Nu visar sig många andra problemen i kommunerna. Då migranterna kom gick staten in och fixade skivan i kommunerna. Men det gör staten bara i två år. Sedan får kommunen själv stå för kostnaderna. Nu är vi där och baksmällan i många kommuner slår till. 69 kommuner står på ruinens brant ekonomiskt. Socialbidragen skenar i tre av fyra kommuner, eftersom 60 procent av invandrarna inte kan försörja sig själv. Det tar i genomsnitt upp till sju år innan de kan det och en del klarar det aldrig.

Det är förhållandet att vi befarar att flertalet av de något äldre och medelålders migranterna aldrig kommer att kunna försörja sig själva och inte heller någonsin kommer att bidra till vårt välfärdssystem genom att de betalar skatt. Detta rubbar ordningen för vårt välfärdssystem, som i grunden bygger på självförsörjning och att vi alla genom skatten bidrar till systemet.

Principen är den, att då vi arbetar och betalar skatt håller vi välfärdssystemet rullande för dem som vid varje tillfälle får stöd från systemet. När vi som arbetar själva får stöd, är det en uppskjuten utbetalning från det ”försäkringssystem” vi tidigare betalat till. Varje arbetande generation försörjer dem, som i realtid får stöd från systemet. Men den som aldrig bidragit till välfärdssystemet är alltså snyltare och det tycker vi inte är ok. (Det finns också svenskar som är snyltare och det är lika förkastligt.)

Migranter som kommer från delar av världen där det öht inte finns någon statligt reglerad välfärd, förstår inte hur det fungerar hos oss. De uppfattar att det är en slags välgörenhet, som pappa staten står för. (Det finns vissa grupper svenskar tex inom kyrkan och humanistiska sällskap som också tycks tro att det är välgörenhet. Ja, det kan de själva syssla med och betala ur egen ficka!)

Både svenskar och invandrare som aldrig bidrar till välfärdssystemet är snyltare eller smitare i de fall dessa människor smiter undan skatt, men ändå utnyttjar systemet då det passar. Dessa människor gör inte rätt för sig och bryter därför med en viktig moralisk princip, som gäller här i landet – eller har i vart fall gällt! När det blir stora grupper som inte bidrar till systemet, men ändå utnyttjar det, kan det leda till att systemet kollapsar.

Skulle välfärdssystemet allvarligt urholkas tappar det sin trovärdighet hos folket och det gör att allt fler kommer att försöka smita undan att betala till det, att smita undan skatt. Då kommer systemet med en statlig reglerad välfärd att rullas upp och gå under. Sverige kommer att bli som de underutvecklade klansamhällen migranterna kommer från, eller som Fattigsverige var för några hundra år sedan. Det finns förstås också ideologiska skäl till avogheten. En mycket stor del av de asylsökande är muslimer, som kommer med en främmande kultur och en ytterst dogmatisk religion. Detta är uppfattningar som är rakt motsatta dem vi har sedan upplysningen slog igenom och vi vill inte att sådana dogmer och medeltida föreställningar sprids i vårt samhälle.