Svenska medborgare har under årtionden byggt upp en socialpolitik, som ska ge medborgarna skydd och stöd i situationer då den dagliga, normala, informella omsorgen fallerar. Systemet bygger på förtroende och den goda moralen. Det betyder att myndigheterna tror gott om folket och att de inte försöker lura sig till stöd de inte har rätt till. Folket i sin tur litar på att myndigheterna inte är korrumperade och sysslar med nepotism. Övergripande regelverk är beslutade i demokratisk ordning. Modellen bygger på att medborgarna och myndigheterna har någorlunda gemensamma referensramar.
Annars är det lätt att lura systemet och få bidrar på falska grunder. Numera är det ingen större svårighet att skaffa sig en falks identitet. Det kan man tom beställa på nätet där man kan köpa illegala pass, körkort och legitimation, som tex tillverkas och säljs via ”Dark Webb”, en ljusskydd del av internet. Syftet med falsk identitet är vanligen att få tillgång till bidrag man annars inte skulle få.
Människor med annan kultur och knappast någon erfarenhet av ett välfärdssamhälle, kan förundras över den svenska socialpolitiken och tom tycka att den är naiv. De förstår inte att socialpolitiken vilar på principen att det mesta är uppskjuten lön från dem som arbetar och betalar skatt och sociala avgifter. De ser tvärtom att under de rätta förutsättningarna kan man här leva på vad staten och kommunerna ger i olika slags bidrag, utan att själv ha bidragit med en enda skattekrona. Inom invandrarkollektiven lär man sig vilka de rätta förutsättningarna är för att få bidrag. Genom släktband, vänner och kontakter får utlänningarna tips och hjälp för att komma hit, få bostad, intyg på ett arbete (som kanske inte existerar) och hur man kan leva här utan att behöva arbeta och bidra till systemet. De känner ingen lojalitet till det svenska samhället, men det är bra att kunna utnyttja det. Tänka sig, man kan i detta land bli försörjd av staten och inte behöva arbeta!
De stora invandrargrupperna tenderar att hamna i vissa bostadsområden där de har landsmän, som tar hand om dem. Dominerande familjer skapar ibland egna hjälpordningar där priset bla är lojalitet och pengarna kanske kommer från kriminell verksamhet. I utanförskapsområdena finns etablerade informella ordningar, där tex vissa familjer skaffat sig många bostäder, som de kan hyra ut mot förtjänst. Dominanta familjer bildar det som liknar klansystem varifrån de kommer och är i praktiken områdets ”ordningsmän” som signalerar vad det är för informella regler som gäller. Det förekommer att de tom har en slags egna domstolar, som hanterar konflikter bland de boende i området och intervenerar i sociala miljöer.
Med viss fiffighet skapas parallellsamhällen där många kan leva på att försörja varann, men pengarna kommer ytterst från staten. Stora barnfamiljer kan leva på bidrag av olika slag. Vid sjukdom får man sjukersättning och ev. aktivitetsersättning vid nersatt arbetsförmåga. Subkulturer har inte sällan ”egna” läkare som kan ge erforderliga intyg. Barnfamiljer får barnbidrag, extra stora bostadsbidrag, föräldrapenning, underhållsstöd, vårdnadsbidrag, underhållsbidrag (när föräldrarna bor på olika adresser), studiebidrag (till barn 16 -20 år) och extra tillägg för fattiga familjer. Gamla flyktingar får garantipension, äldreförsörjningsstöd och bostadstillägg. Det går tex att inom ordningen för personlig assistent anställa någon av de egna i familjen för att hjälpa någon annan familjemedlem. För dem som kommer från länder där det är individerna själva som får stå för hjälpen, är betald personlig assistent en mystisk ordning, men ack så tilltalande. Det finns i regel en hel del kommunala bidrag för aktiviteter för barn och unga, grundbidrag, bidrag till föreningslokaler, utbildningsbidrag, aktivitetsbidrag. Givetvis får invandrare och flyktingar, liksom alla andra, tillgång till subventionerad sjukvård och tandvård, vilket verkligen kan göra skillnad för stora barnfamiljer med fattig bakgrund. Ja, det går väl inte att säga annat än Sverige är fantastiskt?
Boende i dessa parallellsamhällen är vanligen invandrare, som nästan bara har dagligt umgänge med andra invandrare. De lever i sina egna etniska nätverk och det är inte ens säkert att de kan tala och förstå svenska. Där klarar man sig bra med sitt eget språk. Affärer drivs av invandrare och håller produkter som kommer från hemländerna. Vid myndighetskontakter fixar nätverken sina egna tolkar. När invandare tar över bostadsområdet, flyttar vanliga svenskar och området blir extremt segregerat. Nytillkommande invandrare hamnar ofelbart i dessa bostadsområden, där deras landsmän bor och snart sagt inga svenskar. Inte sällan har de nya fått tips och hjälp på olika sätt att komma till Sverige och det är naturligt att de bosätter sig där landsmännen bor och kanske tom erbjuder bostad.
Många av dessa parallellsamhällen domineras av muslimer och inte sällan har de sina moskéer och bönesalar, ibland i källarlokaler avsedda för föreningsverksamhet. Muslimerna får stora bidrag från gulfstaterna för att bygga moskéer och driva religiös verksamhet och sprida salafismen. Konsekvensen och avsikten är spridningen av islam. Rosengård i Malmö är ett belysande exempel på islamisering av ett stort bostadsområde, som hade en helt annan karaktär från början. Och hur kommunen på olika sätt, genom bidrag till dagis och förskola, stöd till muslimska skolor, hemspråksundervisning, föreningsbidrag mm, bidragit till denna utveckling av ett svenskt bostadsområde till en främmande ö, befolkat av ett främmande folk med främmande språk och kultur och en främmande och kanske skrämmande religion. Det Muslimska Brödraskapet kallar Rosengård ”Det muslimska civilsamhället”, där daghem, skolor, affärer, föreningar, lokala myndigheter och dess organisationer är muslimskt styrda. MB har som strategi att infiltrera all samhällsorgan för att påverka dess hållningar och verksamheter i muslimsk riktning.
Muslimer kan i dessa områden leva sina liv utan att nämnvärt behöva komma i kontakt med majoritetssamhället och dess institutioner annat än då det gäller att få ut olika slags bidrag. Få ungdomar i dessa områden skaffar sig högre utbildning och blir därför hänvisade till den lokala ekonomin, vad den nu kan erbjuda. Tusentals människor i dessa lokalsamhällen kommer inte att bli en del av det normala Sverige. Politikerna talar om integration och misslyckad sådan, men de som lever i dessa områden har ingen önskan att bli integrerade. Vad skulle de vinna på det?
Alf Ronnby Fil dr sociologi, docent socialt arbete
Kritikern Alf 