KULTURKROCKAR
Jag såg den norska filmen ”Vad ska folk säga?” regi Iram Hags den 02.07.20. Iram Hags har egen erfarenhet av allvarliga konflikter mellan främmande kulter och vår nordiska. I det här fallet handlar det om kulturkrockar mellan pakistansk och norsk kultur, framförallt vad gäller relationerna mellan könen.
I Pakistan gäller en ultrakonservativ, islamisk ordning kring hur män och kvinnor ska förhålla sig till varann, och alldeles särskilt vad gäller kärleksrelationer. I princip är det föräldrarna som arrangerar äktenskapet och några nära kärleksrelationer före äktenskapet är inte acceptabelt. Detta drabbar både män och kvinnor, men kvinnan blir mest uthängd och straffad och det kan sluta riktigt illa.
Det är alltså en avgrundsdjup skillnad mellan nordisk och pakistansk kultur i dessa frågor. Filmen belyser på ett kraftfullt sätt den konflikt en ung kvinna hamnar i, då familjen flyttat från Pakistan till Norge och hon tror att hon i stort sett kan ha den hållning till män hennes norska vänner har. Då det upptäcks att hon har en kille, blir föräldrarna rasande och det slutar efter många turer med att hon lämnar familjen. Tyvärr ger filmen ingen idé om hur vi ska komma ur konflikten – annat än flykten.
Eftersom det kommit så många flyktingar och invandrare från länder med främmande kulturer, har dessa invandrare också tagit med sig moralens väktare, nämligen det auktoritära klansamhället och hederskultur. Det är familjen, släkten, vänkretsen och klanen som ser till att deras etablerade, konservativa ordning upprätthålls. Filmen visar detta tydligt!
Förmodligen finns det inte mycket hopp om att de gamla och vuxna invandrarna ska genomgå en kulturrevolution, när de kommer till Norden – inte minst eftersom det reaktionära kollektivet också kommit hit. Därför är det till de unga hoppet får ställas. För att inte våra samhällen ska falla tillbaka i groteska moralregler, måste vi försöka se till att de unga kan utvecklas tillsammans med nordiska ungdomar och vänner. Isolering i deras etniska, kulturella och religiösa grupper är inte bra för integrationen.
Det är förmodligen skolan, idrottsrörelsen, fritidsgården och den nordiska vänkretsen som är de främsta instrumenten för att integrera de unga invandrarna i vår kultur. Därför bör vi ge kommunalt och statligt stöd till verksamheter och projekt som riktar sig till invandrarungdomar och har kulturell integration som både metod och mål.
Men vad gör vi?! Jo, satsar stora pengar på hemspråksundervisning, muslimska förskolor och friskolor, anpassar skolans verksamhet till invandrarnas kulturella och religiösa krav, ger kommunala bidrar till kulturkonservativa föreningar och organisationer för invandrare, tillåter dem utveckla sina egna informella rättsordningar och ”domstolar”, bygga sina egna parallellsamhällen där de kan slå vakt kring den egna främmande kulturen, mm. Vi är uppenbarligen dumma nog för att gräva egna gravar för vår kultur.
Alf Ronnby
Kritikern Alf 