Kanske ska vi hellre säga att det är politiken och lagarna som är ur led! Världen ser dramatiskt annorlunda ut jämfört med för säg 50 eller 75 år sedan. Globaliseringen innebär inte bara att vi handlar och ”byter” varor över hela den industrialiserade världen. Det betyder också att människor över hela världen är uppkopplade och informerade om den ekonomiska utvecklingen i världen. Därför blir det tydligt för alla när vissa länder och nationer är underutvecklade och inte hänger med i välfärdsutvecklingen, medan tex USA och Europa tillhör de mycket utvecklade välfärdssamhällena, med hög levnadsstandard, konsumtion och det goda livet. Så varför knota och slita för brödfödan hemmavid i Afrika, Afghanistan, Mellanöstern med flera länder, när man kan få det så mycket bättre i Europa?!
Därför söker miljoner asyl och lyckan i Europa och USA. Detta betyder att asylens principer och regler, som utvecklades i ett annat sammanhang – huvudsakligen för individer som i historien flytt undan krig och förödelse – nu ska rättfärdiga asyl för horder av lycksökare vid Europas gränser. Andra förhållanden har också motiverat en fristad för oliktänkande och politisk kritiska individer (som tex Karl Marx, Sigmund Freud, Albert Einstein, Max Horkheimer, Theodor Adorno och Herbert Marcuse). Men hur som helst, rättfärdigar inte historiska åtgärder dagens politik. Varje historisk situation får bedömas utifrån sina förutsättningar och tidsandan.
Samma är det med religionsfriheten, som var tänkt för avvikare från den ”rätta” tron inom landets gränser, att de skulle ges frihet till sin egen trosuppfattning (vanligen avvikelser från den protestantiska eller katolska läran). Religionsfriheten var aldrig tänkt för floder av muslimer, som kommer till Europa från andra muslimska länder och tror att de på religionsfrihetens grunder ska skapa muslimska parallellsamhällen här i landet och i Europa.
EU var tänkt hos världsförbättrarna, som en motor för samverkan och ekonomisk utveckling. Men har istället utvecklats till en toppstyrd, byråkratisk organisation, som slår vakt om kapitalägarnas intressen av centraliserat regelverk och enhetlighet, för att utan nationella hinder kunna håva hem det som är deras främsta och kanske enda angelägenhet, nämligen vinsten på insatt kapital. Samtidigt är det skattebetalarna som får bära kostnaderna för en administration som är ett lysande exempel på Parkinsons lag. Den innebär att byråkratin har en ständig aptit att utvidga sina program, domäner och inflytande och därmed en självgenererande effekt av ökade kostnader och dito större inkomster. Alltsammans handlar ytterst om att öka sin makt.
Den svenska kriminallagstiftningen är inte anpassad till förhållanden där tonåringar rånar, hotar och trakasserar andra barn och tonåringar. Polisen står i det närmaste maktlös inför detta moderna problem, där förövarna går fria på grund av sin låga ålder. Att, som här i landet, göra FN:s barnkonvention till lag, är ett stort misstag, då grov kriminalitet gått långt ner i åldrarna. Detta ger ett helt annat perspektiv är det som ligger bakom barnkonventionen till skydd för barn, där det nu blir ett bra skydd för kriminella.
Rättsstatens principer har blivit ett stöd för kriminella och ett svek mot brottsoffren. Grundproblemet är att de politiker som bär upp vårt politiska system inte är verklighetsanpassade. Och frågan är om det politiska systemet hängt med i tidens utveckling? Politikerna lever i tron på förlegade ideologier och synsätt och stiftar lagar anpassade för en fantasivärld, som de sedan vägrar – eller är oförmögna – att se vidden och realiteterna av. Därför är det hög tid att radikalt byta ut dem och se till att verklighetens människor räddar landet från denna misär och hotande undergång vi hamnat i på grunda av att världen inte ser ut som önsketänkarna tror och hoppas.
Kritikern Alf 