Då vi ska tackla följderna av coronapandemin ekonomiskt, måste vi varje gång ha ett godkännande från EU innan åtgärden kan sättas i sjön. Sverige och regeringen har inte längre någon självständighet och självbestämmande i ekonomiska frågor. Vi är underkastade EU:s lagar och byråkrati. Det var bland annat den erfarenheten av underkastelse som gjorde att britterna röstade ja till utträde ur EU.
Det var inte denna union vi som land gick med i 1995. Då gällde det ett avtal om handel mellan ett antal medlemsstater. Men EU-federalisterna har genom det ena fördraget efter det andra, lyckats samla så mycket makt till EU att vi idag är totalt underkastade EU:s lagar och direktiv. Det gäller Enhetsakten 1987, Maastrichtfördraget 1992, Amsterdamfördraget 1997, Nicefördraget 2001 och Lissabonfördraget 2007.
När EEG, Europeiska Ekonomiska Gemenskapen omvandlades till EG, Europeiska Gemenskapen, blev det tydligt att federalisterna hade en agenda för EG som inte bara handlade om ekonomi, men att samarbetet också skulle handla om många politiska frågor. 1998 kom Europeiska centralbanken och 1999 – 2002 infördes den gemensamma valutan Euron.
År 1987 genomdrevs den så kallade Enhetsakten förstärktes ministerrådet och avskaffades medlemsstaternas vetorätt. EU-domstolen har genom ett antal beslut slagit fast företrädesprincipen att om EU-lag kolliderar med en nations lag, är det EU-lagen som gäller. Därmed har successivt närhetsprincipen undergrävts, som sa att ansvaret ska främst ligga på nationerna. Med Amsterdamfördraget räcker det med enkel majoritet för beslut i lagfrågor mm. EU fick en ”utrikesminister” och det utrikespolitiska samarbetet förstärks. Nicefördraget spinner vidare på makttemat och 90 procent av alla beslut kan nu ske med enkel majoritet. Med Lissabonfördraget får EU-parlamentet besluta om all lagstiftning.
Men det är inte bara fördragen som ökat EU:s makt och befogenheter. Fördragen tjänar till att legitimera en process där en mångtusenhövdad byråkrati utökar sin makt på många områden. EU-byråkratin har 40 så kallade direktorat, 30 byråer och 140 delegationer med ca 45 000 anställda. Till detta kommer mängder med personal, som i medlemsstaterna sysslar med EU-frågor och mängder med konsulter, jurister mfl som driver EU-spörsmål. Det är svårt att hitta ett tydligare och mera avskräckande exempel på Parkinsons lag, som säger att byråkratiers inneboende logik gör att de alltid vill utvidga sina territorier, rättigheter och befogenheter och med detta ständigt växer i omfattning och personal. Så kostar EU-byråkratin 12 procent av budgeten på 154 miljarder euro (inklusive den sk utrikespolitiken).
Jag brukar tänka att EU utvecklas till ett Europas förenta stater, men inse nu att det är mera relevant att tala om EU som en superstat, med alla nödvändiga ingredienser: kan besluta om egna lagar, har egna lagar, egen budget, egen total administration, egen valuta, egen ”riksbank”, egen flagga, nationalhymn, egen president och utrikesminister (fast de kallas något annat) och bygger nu upp en egen försvarsmakt.
EU:s ekonomi bära upp av nio nettobidragsgivare, vilka alltså betalar mera än vad de får tillbaka. De nio får hålla de 18 andra medlemsstaterna under armarna sas. Sverige ligger fyra i topp av dessa nettobetalare efter Tyskland, Frankrike och Nederländerna och betalar 30 miljarder euro om året. Efter britternas utträde blir det ännu dyrare. Fördelningscirkusen inom EU innebär att medlemmarna slussar skattebetalarnas pengar till EU-byråkratin, som i sin tur processar dem genom omfattande system tillbaka till medlemmarna genom sökta bidrag för jordbruk, fiske, glesbygd mm. Då får Sverige tillbaka 1 468 miljarder euro. Det är svårt att tro att detta är ett effektivt sätt att stödja vissa ekonomiska verksamheter i medlemsländerna. Nu föreslår EU-ledningen att vi ska vara med och finansiera ett stödpaket till de svaga medlemsländerna på 750 miljarder euro (8000 miljarder kronor), där 500 miljarder ska vara bidrag till Grekland, Italien och Spanien, som visat sig gång på gång vara minst sagt usla på att hantera sin ekonomi.
Frågan vi måste ställ oss är om Sverige ekonomiskt verkligen gör en vinst på detta medlemskap om vi tar i beaktande alla kostnader EU drar med sig: cirkusen kring EU-bidragen och regelverket som ska tolkas och förstås, ineffektivt stöd till industrier som inte är sunda och kan stå på egna ben, EU:s topptunga byråkrati, korporatismen, dvs att EU har osunda relationer till stora, tunga, megaföretag och storfinansen, kostnaderna för att hålla eurons värde och stöd till stater som inte kvalificerat sig för euron typ Grekland, korruptionen, migrationspolitiken och all reklam för att försöka förankra Europaprojektet hos 500 miljoner allt mer kritiska medborgare.
Vi kan misstänka att det framförallt är exportföretagen som är vinnare och förstås de politiker som får sitt levebröd och sin status genom engagemanget i EU? Många av de 60 fördelar med EU, som anhängarna framhåller, är av mindre intresse för folken i medlemsländerna, men av stort för de politiker vars livsluft är den internationella scenen. Tyvärr är det dessa krafter som håller oss kvar i detta kostsamma projekt, som vuxit till den superstat vi inte vill ha.
Kritikern Alf 