På 1990-talet var Sverige mycket väl rustat för krissituationer med ett starkt civilförsvar och ett stort, omfattande beredskapslager. Det fanns 4 300 respiratorer, röntgenutrustning, god tillgång på skyddsutrustning, gasmasker, sextusen ton livsmedel, 50 fältsjukhus som kunde bemannas med utbildad sjukvårdspersonal anknutna till militären och ett stort antal militära ambulanser. Det fanns 125 000 akutvårdplatser. Allt detta hade varit guld värt i dessa tider av samhällskris. Men i början på 2000 avvecklades det mesta av detta. Man eldade upp skyddsutrustningen och staten sålde ut utrustning mm för 400 miljoner kronor då Överstyrelsen för beredskap avvecklades. Den ersattes med MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap). Men dess uppdrag är inte att ha ett civilförsvar för hela landet. Istället skulle regionerna och deras styrelse ansvara för beredskapen. Men det har de inte lagt någon större vikt vid, kan vi se nu. Man kan ju undra vad det var för politiska ljushuvuden som bestämde att avveckla civilförsvaret och beredskapslagren?
Förklaringen till misshushållningen och bristande ansvarstagande var att politikerna fick för sig, att med Sovjetunionens fall, inträdde ett nytt läge i Europa med militär avspänning. Det är knappt vi här i landet ens behövde ett starkt invasionsförsvar. Överbefälhavaren sa att landet bra skulle klara att hålla en stark fiende (läs Ryssland!) utanför landet i en vecka! Istället utvecklades militären för internationella uppdrag, typ Afghanistan. Landet gick med i EU och därför skulle vi kunna förlita oss på att aldrig stå ensamma. Vi kunde alltid räkna med hjälp från EU. Men när nu hela EU drabbats av coronapandemin, visar sig den solidariteten inte vara så mycket värd i praktiken.
Kritikern Alf 