Det är kris i välfärdspolitiken. Den växande gruppen äldre ökar kostnaderna för både kommuner och regioner eftersom de kräver både äldreomsorg och sjukvård. Samma för den stora invandringen. Medborgarna blir varse problemen, genom långa köer och väntetider till social service och vård och kritiserar verksamheterna. Men det är skattepengarna som inte räcker till. Fyra av fem kommuner tvingas skära ner i verksamheterna i år. 110 kommuner kommer att gå minus och larmar om nedläggning av skolor, äldreboenden och varsel av personal. Men ändå är prognosen att det kommer att saknas 43 miljarder i kommunsektorn år 2023.
Även inom sjukvården ökar kostnaderna. Landstingen tvingas spara och det leder till avskedanden. Södersjukhuset i Stockholm har ett beräknat underskott på 130 miljoner kronor och varslar läkartjänster, undersköterskor och administrativ personal. Underskottet kan komma att växa till 300 miljoner kronor 2020. Karolinska sjukhuset har ett underskott på 1,5 miljarder kronor och varslar 250 läkartjänster och 350 undersköterskor. Även Danderyds sjukhus varslar 100 tjänster. Sjukhuset har ett beräknat underskott på 156 miljoner kronor. Underskottet kan 2020 bli 300 miljoner. Huddinge, Sankt Göran, Södertälje och Norrtälje, Akademiska i Uppsala, Sahlgrenska i Göteborg, SUS i Malmö och Lund har också ekonomiska problem, samtidigt med brist på personal. Enligt SKL behöver 24 miljarder tillföras kommunerna till 2022 bara för att upprätthålla nuvarande kvalitet i verksamheterna. Hur har det kunnat bli så här?
Egentligen är det ganska enkelt att förstå. Inkomsterna till den offentliga sektorn har helt enkelt inte hängt med i utvecklingen. Det var framförallt under 1960-talet som den stora utbyggnaden av välfärdsstaten tog fart och kunde finansieras med ökade skatter. Eftersom medborgarna fick god sjukvård och social service, tillsammans med ekonomisk trygghet vid arbetslöshet och pension, accepterades skatterna.
Men så kom Reagan och Thatcher med sin nyliberala politik och den togs så småningom efter av de borgerliga partierna här i landet. Med moderaterna och Bildt/Reinfeldt i spetsen, satte igång med skattereformer som minskade skattetrycket. Effekterna för den offentliga sektorn av det mindre skatteuttaget slår nu med förödande kraft mot kommuner och landsting. Om Alliansen inte varit så ivriga med att sänka skatterna och vi idag hade haft samma skattekvot som 1999 (totala skatter ÷ BNP %) hade skatteintäkterna till den offentliga sektorn varit 240 miljarder mer än idag.
En aktiv socialpolitik kräver skatteintäkter om det ska fungera. Den svenska folkhemspolitiken, som framförallt byggdes upp under 1960 – 1980-talen, hade starkt stöd i befolkningen och S hade 1968 mer än 50% av mandaten i riksdagen. Sedan kom Alliansen och inbillade folk att vi kunde avsevärt öka den privata konsumtionen och ändå ha all den välfärdspolitik vi ville.
Nu har till och med Moderaterna insett att det räknestycket inte håller. Men det är så dags! Alliansen med sina välfärdsfientliga politiska beslut har fördärvat detta fina land som byggdes upp under efterkrigstiden, huvudsakligen av god ekonomi och socialdemokratisk politik. Men även sossarna lät sig påvekas av nyliberalismens locktoner, huvudsakligen eftersom ledningarna för partiet ersatts av nyliberalt anfäktade karriärister, som ville följa med strömmen. Det är dags att vi frågar oss på allvar hur vi ska ta oss ur det ekonomiska och politiska moras vi hamnat i!
Kritikern Alf 