Inte sällan får vi höra – lite förenklat och generaliserat – att vi svenskar är blyga, lite buttra och svårtillgängliga. Inte lätt att få nya vänner här. Och invandrare och utlänningar brukar lite undrande hävda att vi inte är bra på att hålla samman i familjen, storfamiljen och släkten. De jämför då med hur det ser ut i tex Italien.
Inte sällan svarar svenskar som intervjuas om detta att dessa attityder beror på att vi lever på toppen av Europa där det en stor del av året är mörkt och kallt och detta påverkar vårt kynne. Vi sociologer tror inte på geografi- och klimatteorier och pekar på att det långt ifrån ser så ut i alla varma länder som tex i Italien och Spanien.
Enligt den ansedde antropologen Åke Daun kännetecknas svensken, om man generaliserar, av att vars socialt osäker, blyg, konfliktundvikande, känslosval, orienterad mot saklighet mera än att uttrycka känslor, lite tystlåten, allvarsam, inte mycket för lättsinne och önskar vara självständig.
Men om vi till en början antar att det ligger något i att vi inte är lätta att dansa med, hur kommer det sig att blyghet, icke socialitet och ensamheten är ett fenomen i Sverige (liksom i Finland)? Åke Daun menade att det beror på bondesamhällets kultur, som inte är långt borta. Det är först efter andra världskriget som den stora invandringen till städerna sätter igång och därför har vi inte riktigt utvecklat en stadskultur och bär istället med oss bondesamhällets.(Svensk mentalitet 1989)
Jonas Frykman ägnar ett kapitel i boken Försvenskningen av Sverige 1993 åt uppfattningen att bilden av svensken är en berättelse som upprepas gång på gång och inte bygger så mycket på psykologiska, socialpsykologiska och sociologiska studier. Att den upprepas kan möjligen visa att vi gillar berättelsen, men den behöver inte vara sann.
Magnus Enzensberger menar att svensken har världsrekord i foglighet (Den svenska hösten). I Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs bok Är svensken människa? redogörs i kapitel ett för en så stor mängd olika iakttagelser om svensken som högt värderar självbestämmande, men också dyster och ensam, att vi måste fråga oss om det verkligen inte ligger en hel del sanning i detta.
Berggren och Trägårdh säger i Är svensken människa? att den moderna välfärdsstaten har instrumtentaliserat (genom omfattande socialpolitik och socialstat) existerande värderingar hos befolkningen om självständighet, frihet och individuellt självförverkligande, på bekostnad av gemenskap, intimitet och traditionella förpliktelser. De kallar fenomenet statsindividualism, dvs skulle vara framdrivet av staten. Men jag tror de gör en sammanblandning av utvecklingen i urbana miljöer och i samhället som helhet. Instrumentaliseringen av individualismen har socialdemokratin stått för, riktad mot arbetare och tjänstemän i dessa urbana miljöer. Det är också där utvecklingen av det moderna samhället skett.
Landsbygden, där gemenskap och samarbete värderas högt, har i stort sett lämnats utanför och det är den urbana normen som dominerar (utvecklingen av och hela verksamheten hos ”Hela Sverige ska leva” visar detta).
På landsbygden har individualiseringen skett relativt nyligen genom den tekniska utvecklingen och mekaniseringen av skogs- och jordbruk, vilket lett till att allt färre människor behövs i produktionen och därmed också behovet av att samarbeta. Bäste drängen sköter sig själv numera.
Berggren och Trägårdh tror jag gör det misstaget att de betraktar varje kollektiv som en enhet vilken kommer att begränsa individens strävan till frihet och självbestämmande. Men det finns nog kollektiv som tvärt om ger individen handlingsmöjligheter som han eller hon inte har på egen hand.
En utvecklad stadskultur är av sent datum i Sverige. Egentligen sker det väl först efter andra världskriget. Och det kan ju ligga något i – som vi ibland får höra – att vi inte har en stadskultur tex i stil med Italien. Italiensk familjekultur är mycket stark och familjerna håller samman i flera generationer. Söndagsmiddagen hemma hos ”bästefar och bästemor” är obligatoriskt och då samlas hela storfamiljen. Sådant bidrar förstås till att ge familjen en stark ställning. Den spelar också roll för medlemmarna i en rad frågor i samhället, där familjens vägledning och råd och kontakter är viktiga, liksom det sociala omsorgstagandet inom storfamiljen. Den fungera som ett starkt skyddsnät.
Men att hänvisa till bondesamhällets kultur som grund för ensamheten tror jag inte på. I bondesamhället var tex arbetsgemenskapen mycket viktig och i övrigt var gemenskapen betydelsefull för att kunna hjälpas åt i byn med olika uppgifter. Att de gamla bodde i undantagsstugor var nog mest en praktisk försörjningsfråga. Inte ett avskiljande.
Att vi inte har en familjesammanhållning med tex söndagsmiddag för storfamiljen beror nog på flera andra förhållanden. Kvinnor, som vanligen står för middagen, förvärvsarbetar här i större utsträckning och har nog inte tid och ork med söndagsmiddag och annat mera intimt familjeliv för storfamiljen.
Det har ofta pekats på at självständighet och oberoende värderas högt i vår kultur och därför vill man inte vara beroende av storfamiljens åsikter och meningar. Detta gäller väl då framförallt i urbana miljöer, där man vill ha friheten att själv bestämma. Oberoendet möjliggörs här bla av att både kvinnor och män tidigt har egen inkomst. Söndagen vill man själv bestämma över och inte bli uppbunden av att fixa middag för alla. Och man kan kanske säga, att som den sociala strukturen ser ut, finns kanske inte så många alternativ.
Majoriteten av hushåll i Stockholm är enpersonshushåll, men personer som tillhör medelklassen (vilket är vanligt i gruppen ensamstående) och lever ett aktivt liv på många sätt, känner sig troligen inte så ensamma.
Vårt utvecklade välfärdssystem med avancerad socialpolitik, socialförsäkringar för alla, tillgänglig sjukvård och social omsorg gör att familjen inte är lika viktig som en trygghetsfaktor. Med välfärdsstaten behöver människor här inte ligga familjen och andra till last eller känna att man har förpliktelser att hjälpa andra med tjänster och gentjänster. Det är också budskapet i den socialdemokratiska socialpolitiken: inte vara beroende av andra, inte ligga andra till last, inte känna tacksamhetsskuld. Och, inte minst, arbetskraften blir genom detta fri och rörlig och kan flyttas dit den behövs.
Ett annat förhållande kan vara att vår bostadsproduktion i städerna tidigt inriktades på den lilla kärnfamiljen. Detta minskar de praktiska förutsättningarna för att umgås i storfamiljen och tex ordna söndagsmiddagen för dem.
Den svenska urbaniseringsprocessen har ofta fört med sig att barn och barnbarn inte finns på nära håll för ett tätare umgänge i storfamiljen. Genom flyttningsprocesserna har det uppstått geografiska avstånd som också sätter sina hinder. Därför behövs en statlig socialpolitik som har hand om omsorgen, vilken familjen annars skulle stå för. Och detta frigör framförallt den kvinnliga arbetskraften. En jämförelse mellan tex Italien och Sverige visa att förvärvsarbete bland svenska kvinnor är betydligt vanligare i Sverige. ( Förvärvsfrekvens bland kvinnor 2019 i Sverige 80,4% och Italien 53,1%, Grekland 49,7%, EU 67,4%)
I svensk kultur är värderas ytliga kontakter inte så högt. Här tycks vi föredra att ha färre men nära vänner och dessa får vi ofta tidigt i livet. Detta kan förklara varför gamla människor i vårt land kan bli mycket ensamma då de gamla vännerna försvinner och det är svår att få nya nära vänner. Vittnesbörden om gamla människors ensamhet i vårt land är mycket omfattande inom äldreomsorgen. Och människor från Medelhavsländerna, som lär känna svenska sociala förhållanden förvånas, för att inte säga förfäras av hur gamla människor här inte har mycket värde och hur de lämnas åt sig själva i isolering.
Mot detta kan man sätta att vi har ett mycket aktivt föreningsliv i detta land. Det är vanligt att människor är aktiva i en eller flera föreningar och finner gemenskap där, liksom att detta ger möjligheter att utveckla vänskap, som kan sträcka sig utöver samvaron i själva föreningen. Svensken själv kanske inte upplever sig som ensam, eftersom hon och han vuxit upp i denna kultur och tar förhållandena som naturliga. Detta är nog relativt beroende på personlighet och på individens sociala historia.
Det finns en annan social aspekt eller perspektiv på temat ”den ensamme svensken, som inte har så mycket med svensk kultur och kynne att göra, men mera med vissa utslagningsmekanismer som finns i vårt samhälle. Problemet med segregering börjar redan i vår teoretiska, prestationsinriktade skola, där pojkar lyckas sämre än flickor. För många pojkar, som misslyckas i skolan, lägger detta ofta grunden för mindre framgångar senare i livet. En stor grupp lågutbildade män, bildar inte familj, får inga barn, har få vänner och ibland alkoholproblem. Då vi ser dessa beklagansvärda män, kan det bidra till bilden av den, kanske ofrivillige, ensamme svensken. Vi har här i landet en jämförelsevis stor andel män och kvinnor som lever singelliv, vilket också har sina sociala konsekvenser.
Generellt sett har Sverige inte en debattkultur där olika åsikter bryts mot varann i det sociala umgänget, familjen, vänkretsen, arbetskollektivet, osv. Vi svenskar umgås helst med dem som tycker som vi, som vi delar åsikter med. Vi vill helst undvika konflikter i familje- och vänkretsen. Detta kan möjligen vara att arv från bondekulturen, där man undvek konflikter för enighetens skull. Kulturella mönster ändras inte i första taget.
Arbetsgemenskapen är viktig för ömsesidig hjälp och samverkan i byn. Och eftersom det är vanligt att man inte kan skilja på sak och person, blir avvikande uppfattningar och faktiskt allt som sägs allvarligt. Vi aktar oss för starka känslouttryck. Bättre att ligga lågt med åsikt än att störa relationerna. Allt är bara bra, vi är överens! Det går inte an att efteråt hävda att ”det var ju bara något jag sa”. Den som uppträder så i vår kultur förlorar sin trovärdhet. Varför det är så, kan man fråga sig. Kan det vara för att Sverige varit ett mycket glest befolkat land och länge mycket fattigt? Man har inte haft råd att pga åsiktsskillnader skapa konflikter i familjen och den lokala gemenskapen. Människor har vanligen levt mycket jordnära och politiska diskussioner inte intressant. Den som håller på med sådant, blir en avvikare i lokalsamhället. Är det så vi kan förklara ”allvarets kultur”, som så många från andra kulturer pekat på: den blyge, konfliktundvikande och dystre svensken?
Kritikern Alf 