På senare år har det förekommit ett antal rättsfall, där tingsrätten dömt terrorister till hårda straff för planering av terrordåd, men hovrätten har senare upphävt domarna. Anledningen till detta kan diskuteras, men det har i vart fall väckt stora frågetecken hos medborgarna om hur rättsväsendet fungerar idag och om vi kan lita på det.
Svenskarna är mer utsatta för brott, känner sig otryggare och har allt mindre förtroende för rättsväsendet. Det visar resultaten från den Nationella trygghetsundersökningen 2017. Drygt hälften av svenskarna, 55 procent, uppger att de har stort förtroende för rättsväsendet (domstolar och polis) vilket är en minskning med 6 procentenheter jämfört med 2016. Förtroendet ökade fram till 2015 men har därefter minskat tydligt. Knappt hälften av befolkningen, 47 procent, uppger att de har stort förtroende för domstolarna, jämfört med 52 procent 2016. (https://www.advokaten.se/Tidningsnummer/2018/nr-2-2018)
Förtroendet för domstolarna har sjunkit radikalt sedan 1994. Då var det 61 procent och 2011 59 procent (FÖRTROENDET FÖR RÄTTSVÄSENDET 1986–2011Gabriella Sandstig och Ylva Norén Bretzer, https://som.gu.se/digitalAssets/1375/1375034_145-160-sandstig-o-bretzer.pdf)
Ett fall som särskilt har väckt stora frågetecken och skapat misstro mot hovrätten, gäller Farkhod Tashmukhamedov som också kallar sig David Idrisson. Han dömdes i tingsrätten till sju års fängelse för förberedelse till terroristdåd. Han har varit i omfattande kontakt med IS och fått kodade meddelanden om hur man tillverkar bomber. Idrisson har bunkrat stora mängder av kemikalier som kan användas för tillverkning av bomber, samma typ av kemikalier som använts för bomber i Europa. Han har skaffat viss militär utrustning som tex gasmask. Men trots omfattande bevis friar Svea hovrätt honom. Dock har SÄPO en annan uppfattning om hans farlighet och tar Idrisson omgående i förvar. Fråga är vem som har bäst på fötterna?
Det finns fler fall av den här typen där tingsrätten och hovrätten kommer till olika slutsatser. Ett fall från 2011 friade hovrätten för Västra Sverige två personer som dömts av tingsrätten till fyra års fängelse för stämpling till terroristbrott. Hovrätten fann att åklagaren inte hade styrkt sina gärningspåståenden och de åtalade friades.
Men det finns andra fall som påminner om fallet Idrisson. 2016 meddelade Attunda tingsrätt dom mot 20-årige Aydin Sevigin som stått åtalad för förberedelse till terroristbrott. Han döms till fem års fängelse. Rätten bedömer att brottet motsvarar sex år i fängelse, men ger 20-åringen straffrabatt på ett år eftersom han är så ung. Sevigin köpte en rad bombkomponenter – bland annat en tryckkokare, stålkulor och julgransbelysning – som stämde väl överens med jihadistiska bombmanualer. Under rättegången har åklagaren lagt fram bevisning som styrker att Sevigins sympatiserar med IS. Vad är skillnaden? En lekman har svårt att förstå det annat än i det ena fallet är det hovrätten och i det andra tingsrätten som dömer.
En anledning till att tingsrätt och hovrätt kommer fram till olika bedömningar kan vara deras olika sammansättning. Tingsrätten har i huvudförhandlingen en juristdomare och tre nämndemän, alltså förtroendevalda utan juridisk utbildning. De ska så att säga representera vanliga medborgare och kan tänkas vara i bättre samstämmighet med allmänna opinionen i samhället. I terroristfall är de möjligen därför mera kritiska och benägna att döma till straff. I hovrättsförhandlingar vid brottsmål är det tre juristdomare och två nämndemän. Här är det alltså juristerna som har makten och de är kanske mera benägna att följa den praxis, förvaltningskultur och krav för bevisning som varit och är gällande i hovrätten.
Idrisson hävdade att han skulle använda kemikalierna i sin verksamhet som målare. Eftersom rätten inte kunde utesluta att detta vara sant, tyckte juristerna att brottet inte var ställt utom all tvivel och därför friar de Idrisson. Skillnaden jfr med fallet Sevigin är att det fallet inte kom till hovrätten. Med juristdomarnas hårda krav på bevisföring riskerar vi kanske att hamna i situationer där det först efter att det verkligen skett ett terrordåd – som på Drottninggatan och med Rakhmat Akilov 2017 – är ställt utom alla tvivel.
Vad gäller det speciella med terroristbrott, säger professorerna Cameron och Cornell, kan vi konstatera att det finns en definition i lag, och att rekvisiten anses svårtolkade, att brottet ger upphov till svåra bevisfrågor, vad gäller bevissäkring. Därför uppstår luckan mellan allmänhetens förståelse av terroristbrott och den rättsliga definitionen som juristdomarna stödjer sig på. Men införskaffande av material för att tillverka en bomb för ett attentat i IS namn har ansetts utgöra sådana handlingar som till sin art utgör ett allvarligt hot mot en stat.(Iain Cameron och Anna Jonsson Cornell i Svensk juristtidning https://svjt.se/svjt/2017/709) Men inte ens detta gällde för att få målaren Idrisson fälld!
Det finns flera andra rättsfall och helt andra brott, där personer dömts till mycket långa fängelsestraff, som vid en senare resning och omprövning i högre rättsinstans visat sig vara oskyldiga. Kaj Linna, Joy Rahman, Esa Tittinen, Sture Bergvall, Nils Andersson, pappan Bo Larsson och flera andra fäder som dömts för våldtäkt mot sina döttrar, mfl fick sitta många långa år i fängelse trots att de var oskyldiga. Det finns minst tio fall där småpojkar pressats att erkänna något de inte gjort, som i fallet Kevin. Detta och den ökade brottsligheten kan troligen också vara orsak till minskat förtroende för rättssystemet.
Det krävs vissa förutsättningar för att en rättsstat och en rättsordning ska ha medborgarnas förtroende: lag stiftas av riksdagens förtroendevalda, lagar som någorlunda stämmer med den allmänna rättsuppfattningen, inte korrumperade tjänstemän eller juristdomare som sitter isolerade i ett elfenbenstorn och har tolkningar av lagen som ligger fjärran från den allmänna rättsuppfattningen. Det krävs också att allmänheten har möjligheter till insyn i systemet. Förtroendet för rättsordningen rubbas om det visar sig att domstolarna gång på gång avkunnar domar som folket inte förstår och där medborgarna dessutom förvägras insyn.
Men eftersom domare och jurister är ett skrå för sig, som gömmer sig bakom en viss jargong och dessutom i vad DE bedömer som känsliga ärenden, lägger sekretess på fallen, så det inte går att kontrollera deras grunder för besluten, då är vi illa ute. Hela rättssystemet kan komma i gungning av ökad misstro mot domarkåren och deras tjänsteutövning – inte minst i sexualbrott. Detta ser vi nu då vi har det förhållande att skärpningen av sexualbrottslagen inte stämmer med den allmänna rättsuppfattningen och avkunnade domar beläggs med sekretess, så de inte går att kontrollera. Ju fler sådana ”misstänkta” domar vi får, desto mer ökar misstron från de breda lagren av medborgare mot rättsapparaten. När juristdomare tolkar lagen på ett helt annat sätt än det allmänna rättsmedvetandet, då har vi ett samhällsproblem.
Kritikern Alf 