När Erik Niva sommarpratade i P1 den 3/7, berättade han om hur det var att växa upp i Malmberget. Det handlade om isolering, ensamhet, depression och självmord bland unga människor, som kände att de inte hade någon framtid. Gruvan, dagbrottet knaprade i sig allt mer av marken och hotade samhället. Hundratals hus måste rivs för att inte hamna i rasriskområdet, vilket bland annat lett till Gropen mitt i samhället.
Det fanns flera andra hot och bleka utsikter för den unga generationen. Ett år tog 14 ungdomar sitt liv. Vissa genom att hoppa från balkonger i höghusen. Bolaget LKAB, som ägde husen, låste balkongdörrarna! Men det hjälpte inte. Malmberget är ett samhälle på dekis.1965 bodde där 10 593 människor. Sedan dess har det bara gått utför och idag finns bara 1 757 invånare kvar. En minskning med 83 procent. Självklart kände ungdomarna av att detta vara ett döende samhälle och vi kan föreställa oss hur stämningen var hemma i familjerna, inte minst sedan de varit på begravning av ännu en ung människa.
Erik Niva berättelse från Malmberget är en illustration till glesbygdens utveckling, eller avveckling sedan mitten på 1900-talet. I det så kallade januariöverenskommelsen formulerar de ingående partierna mål för landet och landsbygdens utveckling. ”Hela Sverige ska växa” heter det.
Utvecklingen på landsbygden av mängden invånare har sedan industrialismens genombrott bara gått neråt från fyra miljoner 1890 till strax över en miljon idag.
Sedan mitten av 1980-talet har vi haft en landsbygdskampanj på temat Hela Sverige ska leva! Den drivs huvudsakligen av organisationen Hela Sverige, med ca 5000 lokala ideella föreningar, byalag, kooperativ mfl och tusentals aktiva människor. Efterhand har regeringarna stöttat den organisationen med avsevärda belopp, senast 46 500 000 kronor för åren 2019 – 2021.
Men ser vi till befolkningsutvecklingen på landsbygden sedan 1985 är det inte uppmuntrande för dessa människor och deras ansträngningar. Insatserna har inte hindrat en fortsatt negativ befolkningsutveckling för landsbygden och då särskilt i norrlands inland. Dorotea har minskat med 33%,Laxå med 29%, Pajala med 30%, Sorsele med 32% och i Åsele har befolkningen minskat med 35 %. Befolkningen minskade i nio av femton kommuner: Bjurholm, Dorotea, Nordmaling, Norsjö, Sorsele, Storuman,Vilhelmina, Vindeln och Åsele. Att denna utveckling skulle gå att vända med de åtgärder som föreslås, stöd till företagande, gröna näringar osv, eller över huvud taget är inte troligt. Urbaniseringens krafter har i hundra år visat sig så mycket starkare.
Strategin att utlokalisera statliga verk och myndigheter, har i mycket begränsad utsträckning gynnat landsbygden. Möjligen har det varit positivt för residensstäderna (där de ofta hamnat) och för länet. Politikerna tror ofta att det är arbetstillfällen som saknas i glesbygdskommunerna och att det är därför folk flyttar. Men det finns arbeten och inte sällan har företagare svårt att rekrytera arbetskraft.
Det är snarare bristen på offentlig och kommersiell service som får folk att flytta. Det är långt till vårdcentralen, läkare och tandläkare och butiksdöden har varit omfattande i glesbygden. Många butiker har svåra lönsamhetsproblem och går en osäker framtid till mötes. Enligt en utredning bor omkring 200 000 människor i områden med svag och hotad service. Försvinner dagligvaruhandeln hotas också annan service som sköts av butiken som post, apotek, spel och utlämning av varor från Systembolaget.( ”Stöd till kommersiell service i särskilt utsatta glesbygdsområden”.) Många mindre bensinmackar har lagts ner pga krav från myndigheter vad gäller pumpar för etanol mm och att mackarna inte går ihop ekonomiskt.
Det är mera brist på service än arbetstillfällen som får folk att flytta från lands- och glesbygd. Detta är tyvärr också en självförstärkande process. Färre människor och konsumenter i bygden ger mindre underlag för servicen, som minskar och med den flyttar allt fler människor från landsbygden. Så rullar det på! Att vända denna utveckling kommer att bli både svårt och dyrt och det klarar inte glesbygdskommunerna, som också hotas av allt högre skatter. Höga skatter och liten service är inte precis det som får människor att stanna i bygden. Landsbygdens kardinalproblem är att det finns för lite folk. Vi kommer att få se fortsatt nergång och förfall i glesbygden. Det räcker inte att låsa balkongerna för att hindra flykten från glesbygden. Och januariöverenskommelsen ger en målsättning politikerna inte kommer att kunna leva upp till.
Kritikern Alf 