RHAPSODY IN BLUE

Köpa grisen i säcken

Söndagen den 26:e maj ska vi rösta fram våra EU-parlamentariker.  Men vi vet faktiskt inte vad vi röstar på för politik. Det kandidaterna nu säger, i olika utfrågningar, är vad de vill och vad deras partier i Sverige vill. Men detta är inte alls samma sak som vad de kommer att stå för i EU-parlamentet. Där ingår politikerna i åtta, mer eller mindre profilerade grupper, tillsammans med politiker från alla EU:s medlemsländer.

De åtta partigrupperna är: Europeiska folkpartiets grupp, EPP, (m) och (kd). Progressiva förbundet socialdemokrater, SD  (s) och (fi). Konservativa och reformister, ECR, (sd). Liberaler och demokrater för Europa, Alde, (l) och (c). Enade vänstern/ grön vänster GUE/NGL, (v). DE GRÖNA, G/EFA (mp) (Frihet och direkt demokrati EFDD, Nationerna och friheten ENF, inga svenska politiker i dessa)  

Journalisterna som nu utfrågar kandidaterna borde ställa frågor om vad den grupp kandidaten tillhör står för och vad har den åstadkommit? Hur har den aktuella gruppen röstat i några kontroversiella frågor. Det enda EU-parlamentarikerna kan göra i maktfrågor är att rösta för eller förkasta förslag som kommer från Kommissionen och Ministerrådet. EU-parlamentariker har alltså ingen rätt att komma med egna förslag.

Rent krasst spelar det alltså inte stor roll vad kandidaterna säger att de vill göra i EU. Det är framförallt Jean Claude Juncker och Kommissionen som bestämmer vad som öht ska komma på parlamentarikernas bord. Det är denna toppstyrda ordning som brukar kallas det demokratiska underskottet i EU, där parlamentarikerna är valboskap. Hela valkampanjen i landet är mest ett spel för galleriet. En sak kan vi vara säkra på: det blir i praktiken inte vad EU-politikerna nu säger.

I EU hamnar all politik i en malström av förhandlingar och kompromisser med skilda politiska uppfattningar som ska samsas. Det är en soppa med många, många kockar! Inget kommer ut så som den enskilde politikern vill eller ens vad hans eller hennes parti vill. Parlamentet har 750 ledamöter och vi har 20 politiker där. Hur mycket inflytande ger det öht?

Vill man veta något om EU:s politik, är det alltså bättre att kolla vad EU faktiskt har beslutat. Om det skulle bli helt nya politiska konstellationer efter valet, kan vi inte ens räkna med att vad som gjorts tidigare ger någon vägledning för vad som kommer att bli EU:s politik framöver.

En sak vet ni emellertid efter de senaste årens EU-politik och det är att EU inte vill att någon nation ska lämna unionen. Detta har blivit alldeles tydlig efter de hopplösa Brexitturerna, där EU sett till att Theresa May inte fått ett avtal som kunde ge en majoritet i UK parlamentet. Har vi en gång gått med i denna överstatliga organisation, kommer vi aldrig ur den med livet i behåll. Sådant är medlemskapet i denna klubb! På det sättet finns det en viss likhet med Hells Angels: svårt att komma in, nästan omöjligt att komma ur! Det kanske är därför inget parti längre vill att vi ska lämna EU?

Det kostar skjortan att vara med i denna klubb. Vi betalar 40 miljarder om året i medlemsavgift och får tillbaka något, men bara 13 miljarder. Och nu vill EU att vi ska betala ännu mera. Medlemsavgiften ska höjas med 15 miljarder till 55 miljarder. Och det verkar inte vara något vi kan göra mycket åt (och Liberalerna tycker det tom är bra med mera pengar till EU!). Det kan nog kännas som våra goda politiker har försatt oss i ett slags livegenskap.

De små stegens väg mot superstaten

Studerar vi EU:s tillblivelse och utveckling, är det lätt att se, att vi är lurade in i något som vi inte förstod från början. Det kallas av Jean Monnet för de små stegens metod, vars syfte är att åtgärderna inte ska väcka motstånd. Det startar med kol och stålunionen, fortsätter med den gemensamma marknaden, som sägs bara vara ett ekonomiskt samarbete mellan fria nationer och fortsätter med EU, den europeiska unionen och ska sluta med en EU-stat, där allt slagits samman till en enhet. Gränser och särarter suddats ut och människor flyttar kors och tvärs i EU tills det inte finns några nationella särdrag och människor bärare av dessa. Vi är alla européer och inget annat. Märkel, Juncker, Macron och Co jobbar systematiskt för detta.

Så här skriver Jean Monnet, en av EG:s grundare den 09.05.1950: ”Europas nationer bör föras samman i en superstat, utan att deras befolkningar förstår vad som sker. Detta kan åstadkommas genom stegvisa förändringar, alla förklädda till att ha ett ekonomiskt syfte, men som på lång sikt och oåterkalleligen kommer att leda till en federation.”

Valvakan en komisk upplevelse

Under valnatten var alla partigängare, utan dem hos Fi, så glada så glada. Fler var glada för att det inte gick sämre än väntat tex V, S och MP. Liberalerna var jätteglada för att de klarade sig kvar med nöd och näppe. Att det gick bra för liberaler i andra länder, säger kanske något om att L har mycket stora problem. M, C och SD var glada för sina framgångar, även om de inte blev så stora som man hoppats på. SD hade kanske särskild anledning till glädje eftersom de fruktat att deras väljare skulle välja sofflocket. Men så blev det inte och de hade störst framgång av alla.

Fi var de stora förlorarna och kunde inte på något sätt var glada. Nä, Fi har nog spelat ut sin roll i politiken. Det är andra tider än då de bildades. Efter metoo kommer nu motkrafterna att slå till, som de oftast gör i den dialektiska samhällsdebatten med tes och antites. Extremfeminismen går inte längre hem i ett land där det i stort sett råder jämlikhet mellan könen. Och så har de inte talibanmormor som starkt dragplåster längre, och döfött att tro att de som är antifeminister är nazister.

Många politiker var glada över att valdeltagandet blev något större än förra gången. Men det är fortfarande 45% som avstår av olika skäl. Brexitkalabaliken har nog gjort att många tänker att det inte går att lämna EU, så då får man gilla läget. EU har ställt till det för Theresa May och politikerna i UK, genom att inte vilja ge UK ett rimligt avtal för Brexit. Nu får de skörda draksådden med Brexitpartiet som största parti i EU-parlamentet.

Hade folk här i landet verkligen reflekterar över om vi tycker det är ok att främmande politiker från andra länder bestämmer hur vi ska ha det här i landet, skulle nog opinionen se annorlunda ut. Det som kan göra skeptikerna glada är att de konservativa och socialistiska blocken tappade 45 platser och inte längre kommer att dominera och driva överstatligheten med samma kraft i EU. Bortsett från Danmark, Finland, Österrike och någon mer, gick nationalisterna framåt. Superstatskuckun Emmanuel Macron blev slagen av Marine Le Pen och får väl gå hem och fundera på om hans marsch nått vägs ende. Ett resultat är att EU blir en mera bångstyrig organisation, vilket nog kommer att hindra superstatsivrarna i sin framfart. Jean Claude Juncker lämnar nu den svårseglade skutan, som han så ivrigt snickrat på. Därför slipper han se hur den kommer att tappa styrfart.