FÖRINTELSEN GAV NAZISTERNA KAPITAL TILL KRIGET

Vi förfasas över förintelsevansinnet i Tyskland under andra världskriget. Förintelsen av sex miljoner judar i gaskammare verkar helt sjukt. Detta framställs ofta som en konsekvens av ideologisk rasism och förakt för judar. Och visst fick judarna rollen som syndabockar först vid den ekonomiska krisen och senare för alla slags missförhållanden i Tyskland och tom att kriget efterhand inte gick tyskarnas väg. Men det fanns också en annan rationell logik bakom förintelsen.

Finansieringen av nazisterna började hos den tyska storfinansen. Nazisterna hade goda kontakter med näringslivstoppar och 1933 lyckades partiet får två miljoner riksmark (ca 20 miljoner kronor idag) av LG Farben, Günther Quandt med flera. Deras motivering för att stötta nazisterna var att dessa skulle bekämpa kommunisterna, som näringslivet såg som ett större hot än nazisterna. Men nazisterna behövde mycket mera kapital för sina projekt.

Detta redogör Götz Aly för i boken ”Hitlers folkstat”. Den ger ett nytt mycket intressant perspektiv på dessa frågor. Förintelsen var ett sätt att finansiera kriget och för att samtidigt hålla ”volksgenossen” massorna och ariska tyskar på gott humör genom ekonomiska reformer: skattelättnader, höjda löner och pensioner, obligatorisk sjukförsäkring, två veckors semester, mm. Nazisterna konfiskerade ca åtta miljarder riksmark från judar med tillgångar över 5000 riksmark. Senare stal de 15-20 miljarder riksmark från judar i de ockuperade länderna.

De införde särskilda ”judeböter”, som tvingade judar att sälja sina fastigheter, mm för att kunna betala. Det inbringade flera miljarder riksmark. För att ge indrivningarna en rättsstatlig karaktär skedde de genom lagstiftning. Judarna fick ersättning i form av statsobligationer. Allt bokfördes noga hos staten och var en ”rationell” del av ariseringspolitiken, vilken syftade till att stänga ute judar från all ekonomisk verksamhet. Samma politik genomfördes senare i de ockuperade länderna, som själva fick bekosta den tyska ockupationen. Detta gav 131 miljarder riksmark till nazisterna.

Den nazistiska staten skapade, genom att formellt ersätta indrivningarna med statsobligationer, ett enormt skuldberg, som man varken kunde eller ville betala tillbaka. För att bli av med judarna och deras krav på staten försökte man genom trakasserier och kränkningar driva dem på flykt ur landet. Samtidigt förlorade de då alla ägodelar, värdepapper och krav på staten. Först när de inte lyckades driva iväg tillräckligt många judar, bestämde sig naziledningen för att likvidera judarna. Kriget i sig gjorde förintelsen möjlig. ”Detta är vad vi gör i krig”, likviderar fienden även hos oss, försvarade nazisterna sig. Under krig kan människor drivas att göra handlingar som aldrig skulle kunna genomföras under fredliga förhållanden. Men för soldater och även en del av SS blev det för mycket med mördandet av judarna.  

Genom kriget kunde Nazityskland roffa åt sig resurser och rikedomar i de ockuperade länderna motsvarande 24 miljarder riksmark. Man planerade att fördriva den mindervärdiga slaviska befolkningen i Ryssland till Sibirien, för att utvidga det tyska livsrummet. Flera hundra tusen slaver skulle också tvingas arbeta som slavar åt nazisterna. Ukrainas bördiga jordar skulle förse arierna i tredje riket med livsmedel och lantbruken skulle tas över av tyskar. Hitlers drömstad Germania i Berlin, krävde enorma resurser av billig arbetskraft, som kunde tas från Ryssland. Men hur kunde nazisterna vara så galna, att de startade krig på flera fronter samtidigt? Det var hybris och tron på den tyska övermänniskan. Den nazistiska rövarstaten behövde kriget för att stjäla resurser till sitt ”tusenårsrike”. Till en början gick blixtkriget också bra för tyskarna, vilket ledde till ännu mera hybris. Det borde inte bli något större problem att knäcka de mindervärdiga, lägre stående slaviska folken i Sovjetunionen. Men det gamla ordspråket (byggt på erfarenhet) gällde också här: den som gapar över mycket, mister hela stycket!