Dagens Europa befinner sig i kris, ekonomiskt, moralist och socialt. I krisens tecken passar EU-politiker på att centralisera och skapa överstatlighet utan att folken har något verkligt inflytande på detta. I Sverige finns inte ens ett parti för dem som anser att vi bör lämna det där byråkratiska monstret. Krisens dialektik uppvisar allt starkare spänningar i olika länder: å ena sidan starka högerkrafter på frammarsch och å den andra ytterligheten den totala värderelativismen eller socialnihilismen, där inget är vad det varit och allt ska vrängas ut och in och omstöpas. Unga människor slutar att tro på framtiden och lever i nuet. Förstagångsväljare med flera i Sverige tror inte längre på politiker – inte minst efter kalabaliken i höstens riksdag och januariöverenskommelsen. Intresset för onormalt sex och droger ökar markant, samtidigt som andra ägnar sin tid åt att berika sig. Girigheten och fusket sitter i högsätet. Den som inte snor åt sig vad man kan, betraktas som dum.
Minoriteternas indirekta diktatur?
Liberalister och HBTQ-rörelser har haft stora framgångar med att normalisera beteenden som vi för inte så länge sedan tyckte var perversa. Detta framställs som seger för tolerans och liberalism. Men det har samtidigt drivits så långt att rörelsen biter sig själv i rumpan. Nu får vi inte säga att vi ogilla bögar eller tycker det de sysslar med är äckligt. Samma gäller för andra minoriteter som ska skyddas i vårt samhälle. Vi får inte säga något negativt om negrer eller andra folkslag som lever under statens skyddande hand över minoriteter. Vi får inte säga att samkönade äktenskap är olämpliga för socialisationen av barn. Vi får inte säga att det är stora problem med migrationen eller att tex det i zigenarnas kultur historiskt ingår att stjäla. Den som vågar säga sådant blir kallad rasist och möjligen åtalad för hets mot folkgrupp. Men eftersom svenskar inte är en minoritet, kan man offentligt säga vad man vill om detta folk. Kan detta upplevas som en slags minoriteternas diktatur?
Krav på det politiskt korrekta
En reflex av att den moraliska kompassen snurrar runt är bråket kring symboler, bilder och historiska gestalter. Vi har seriefiguren Tintin som historierevisionisterna i Sverige vill rensa ut från våra bibliotek. Tintin i Afrika är tabu. Andra ville inte visa den tecknade filmen ”Liten skär och alla brokiga”, där ”lilla hjärtat”, en liten svart flicka, anses rasistiskt framställd. Det går nu inte att sälja ”Kinapuffar” och ”Negerbullar”. Och författaren Astrid Lindgren beskylls för att ha varit rasistisk i Pippi Långstrump. Historierevisionism känner vi till från diktaturer. Vi har återinfört raserna och de som är kritiska till invandringspolitiken kallas rasister. Här har vi några delvis statligt finansierade aktörer i Expo, som ihärdigt drivit denna propaganda (som de kallar vetenskap) och Mångkulturellt centrum i Botkyrka. Dessa vänsterpropagandister sysslar systematiskt med rasistifiering av invandrarkritiska personer och går till storms mot vad de ser som intolerans. Men hur toleranta är de själva?!
Är alla kulturer lika värda?
Föreställningen om alla kulturers lika värde är en schablon som används av mångkulturalister för att tabubelägga tex kritiken av den islamska kulturen. Men från ett humanistiskt perspektiv är det uppenbart att en kultur som föreskriver könsstympning och stympning (tex avhuggning av händer) som straff och förtryck av kvinnor, inte har lika värde som den kristna kulturen. Fobi är numera en åkomma som blivit ett politiskt begrepp i syfte att undergräva trovärdigheten hos motståndaren. Den fobisjuke kan ju inte tas på fullt allvar. Kritik av islam och islamister kallas islamofobi och kritik av homosexualitet kallar homofobi. Rena snurren!
Dysfunktionella lokalsamhällen
I mångkulturalisternas idealistiska värld ska allt helst flyta samman i den mångkulturella soppan, där ingen kultur är mera värd än någon annan. Men i vissa berömda sk förorter är det just invandringen och blandningen som skapar dysfunktionella sociala förhållanden. Invandrare kan ha med sig erfarenheter av våld och krig och de drabbas av arbetslöshet och utanförskap. Samtidigt är det denna blandning av olika slags människor som skapar fragmenterade lokalsamhällen. Invandrare i sig är nog inte mera brottsliga än andra, men deras situation och miljön i invandrargettona leder ibland till mycket oro, våld och kriminalitet. I klassisk sociologi är uppfattningen att stora flyttningsströmmar, social rörlighet och blandning av människor med olika kulturer, skapar splittrade samhällen och sociala konflikter (se tex Emile Durkheim och C Wright Mills!) Ur detta perspektiv är EU en social katastrof.
Är massinvandringen ett hot?
Det förekommer, enligt mångkulturalisterna, ingen massinvandring. Vad som är massinvandring är en bedömningsfråga, men när det kommer flera hundra tusen migranter och kommunerna och myndigheterna varnar att de inte klarar mottagandet, kan vi säkert tala om massinvandring. Om invandringen hotar eller berikar den svenska kulturen, är en värderingsfråga. Men vi kan knappast hävda att den ytterst reaktionära islam berikar vår kultur. Det ligger närmare till hands att se detta som ett allvarligt hot mot den europeiska kultur som växte fram i upplysningens ljus.
Med migranterna har hederskulturen åter kommit till Sverige. Män som mördar kvinnor finns i alla kulturer och samhällen. Så är det, men männens syn på kvinnor spelar roll och män från den islamska kulturen tycks ibland missuppfatta svenska, moderna kvinnor. Och när vi kommer till balkongflickorna kommer en medeltida hederskultur in i bilden, något vi inte är vanda vid och inte vill acceptera.
Är massinvandringen en vinst för samhället?
Att räkna ut vad invandringen kostar är ett kapitel för sig. Det handlar om vad man ska ta med i beräkningarna. Det finns en rad kostnader för mottagande, utredningar etc. Regeringen beräknar kostnaden till 45-60 miljarder per år. Docent Jan Tullberg kommer fram till att konstranden är 600 miljarder per år. Ett stort problem är att det i genomsnitt tar sju år innan en invandrare kommer i arbete och kan försörja sig själv. En del kommer aldrig i arbete och måste bli försörjda, utan att de tidigare eller deras familjer har bidragit alls till den svenska ekonomin. På Herrgården i Rosengård i Malmö, kan tex bara ca tio procent försörja sig själva.
Varför dessa migrationsströmmar?
I alla tider har människor flyttat på sig för att söka bättre livsvillkor. Konflikter, oroligheter, hot och krig liksom klimatförändringar och svältkatastrofer har också satt folk i rörelse. Historien är full av massvandringar och flykt. I vår nya sköna värld finns också flera grunder för människors rörlighet och förflyttningar i världen, som leder till emigration och immigration. De främsta anledningarna nu är: globalisering, den skeva ekonomiska utvecklingen i världen, etniska, kulturella och religiösa motsättningar, geopolitiska konflikter och krig. Informationssamhällets utbredning och ny teknik, nya och spridda föreställningar om det goda livet, lockande välfärdsstater i västvärlden, förenklade och relativt billiga transportsystem som sprids över världen, gör det enklare att förflytta sig. Uppfattningar om en åldrande befolkning i väst och därmed behov av att fylla på med nya, unga immigranter skapar förhoppningar.
Ny teknik för kommunikation
I dagens värld med ny informationsteknik sprids kunskap om förhållanden i olika delar av världen snabbt och enkelt. Därmed får människor på olika håll vetskap om tex ojämlika förhållanden och livsvillkor och kan jämföra med sina egna. Många hävdar att den skeva ekonomiska utvecklingen och förutsättningarna i världen beror på kolonialism, imperialism och utsugning av underkuvade folk. På sitt sätt är det sant, men vissa folk och nationer har sedan lyckats bryta sig ur denna kniptång och utvecklat sina samhällen till moderna, välorganiserade länder. Jag tänker på Sydkorea, Indien och Latinamerika, medan tex många afrikanska nationer och folk inte lyckats få ordning på sina ekonomier, trots frigörelse från kolonialmakter och utvecklingsbistånd. Det finns förstås flera orsaker till detta, men främst kanske det är interna motsättningar och konflikter, liksom korruption och krig.
Fler följer med strömmen
Det finns också en kumulativ effekt av den tilltagande rörligheten. Ju fler personer som lämnar tex Afrika, desto fler är det som sprider information om andra samhällen och möjligheter och genom sitt exempel väcker de idéer och uppmuntrar andra ”där hemma” att söka lyckan tex i Europa och USA. Hos emigranterna tycks finnas en föreställning om att i EU och USA råder välstånd och välfärd, ja tom att man där ibland kan bli försörjd utan att behöva arbeta.
Oroligheter, konflikter och krig på många håll i världen skapar flyktingströmmar och människor söker sig till lugnare och säkrare områden och länder. Dessa konflikter grundar sig i geopolitiska motsättningar och konkurrens, kamp om jordens tillgångar, makt och herravälde, etniska och religiösa konflikter. I vår tid är det många sådana konflikter i världen; USA:s angrepp på Irak och Afghanistan, den tumultartade utvecklingen av den sk arabiska våren, inbördeskriget i Syrien och Irak, IS, det permanenta kriget mellan Israel och palestinier, islamistiska terrorgrupper i Somalia, Nigeria, Mali, mfl. Den pågående, ortodoxa islamiseringen i arabvärlden och religiös, islamistisk terror i Iran skapar hårda motsättningar och flyktingströmmar. I förlängningen av viljan och behovet att komma till väst, har det vuxit fram en kriminell undervegetation av skrupulösa människosmugglare, som tjänar stora pengar på ”människohandel”.
Behöver vi invandrarna?
I vårt land matas vi med information från det politiska etablissemanget om behovet av ökad invandring för att kunna klara bemanningen inom vård och omsorg trots stor ungdomsarbetslöshet i landet. Dessutom är vi med i EU som kräver öppna gränser för alla slags människor från EU. Eftersom Sverige betraktas som välfärdssamhällets pärla på toppen av Europa, är det naturligtvis ett lockande mål för alla slags lycksökare. Till detta kommer humanistiska argument från religiösa ledare och filantroper inom alla samhällsklasser, att vi bör och har råd att ta emot många flyktingar och invandrare, som söker sig till vårt land. Det finns också företagare och andra som drar nytta av billig, oorganiserad utländsk arbetskraft, liksom politiker som argumenterar för ökad konkurrens, som de tror leder till lägre priser. Alla dessa är positiva till ökad invandring och lobbar för att våra gränser ska vara öppna för fri invandring av arbetskraft. Det finns också politiska idealister, tex i Miljöpartiet och Centern, som av ideologiska skäl vill se en fri rörlighet för alla människor i världen och invandring.
De flesta massmedier propagerar för ökad rörlighet och invandring och det är numera politisk korrekt att ha dessa åsikter. Omvänt, är man kritisk till massinvandringen blir man snabbt stämplad av PK-etablissemanget som främlingsfientlig och rasist – och det får ofta negativa konsekvenser för de utpekade. Allt detta och mer därtill bidrar till massinvandringen i Sverige, som uppgår till flera hundra tusen människor.
Är islam en fredlig religion?
Islams försvarare säger ofta att detta är en mycket tolerant religion. Men om vi kritiserar islam slår de kanske ihjäl oss. Al Qaida och Islamska Staten har gott stöd i den heliga skriften Koranen för detta – trots vad islamkramarna här i landet brukar säga. Här några exempel:
Vad ska en rättroende muslim göra med de ogudaktiga och otrogna? Jo: ”Döda dem varhelst I påträffar dem och driv dem ut från varje plats……….så döda dem! Sådan är de otrognas lön.”(Andra Suran §187). ”Dem som förnekar våra tecken, skola vi förvisso steka i eld….. ”(Fjärde Suran § 59). ”När I möten dem, som äro otrogna, så halshuggen dem, tills I anställt ett blodbad bland dem!…….”(Fyrtiosjunde Suran § 4).
För den som vill ha fler exempel kan läsa: Fjärde Suran § 91 och Åttonde Suran § 7. De imamer, islamologer med flera som hävdar att Islam är en fredlig religion, har antingen inte läst hela Koranen eller så ljuger de. Det senare är det mest sannolika. Vi behöver bara studera islams historia för att se vad denna religion innebär! Få religiösa skrifter är så hatiska, aggressiva och blodtörstiga vad gäller synen på alla som inte bekänner sig till den islamska tron. Islam utvecklades som en krigsreligion, en ideologi som rättfärdigade muslimernas erövringar från 600-talet och framåt. Och idag ser vi hur al Qaida och IS rättfärdigar sitt barbari med denna religion.
I strid med vår kultur
Att stryka dessa blodtörstiga fundamentalister medhårs – som en del humanister, vänstermänniskor och en del kristna fromhetsivrare vill, är helt galet. Fundamentalisternas, salafisternas och wahhabisternas åsikter står i strid med vår kultur och värderingar. Dessa går tillbaka på reformationen, upplysningstiden och utvecklingen av det humanistiska arvet. Inte vill vi väl vrida klockan tillbaka för att acceptera en i verkligen mening reaktionär utveckling i våra samhällen?! Det vore att acceptera de ortodoxa muslimernas reaktion mot den moderna, europeiska livsstilen och vår samhällsordning. Är detta ett pris vi är beredda att betala när vi nu släpper in miljontals av dem i Europa?! Skulle inte tro det.
I och med IS och deras lockelse på vissa rotlösa, missanpassade och inte sällan kriminella muslimer, har vi hamnat i ett hotscenario. Även om kalifatet nu störtats har vi IS-anhängare som spritts över världen och kan slå till med förödelse och död. En del av dessa har fått i uppdrag att fortsätta muslimernas heliga krig mot de otrogna – läs kristna, judar, sekulära, ja alla som inte är muslim.
Högervåg reaktion på EU:s överstatlighet och liberalismen
EU har från att vara en tullunion gått allt längre till ett Europas förenta stater. Där beslutas allt mer av politiken i Bryssel av politiker som driver sin egen unionsagenda och inte representerar folken i nationerna. Likriktningen hotar nationernas särart och kultur och upplevs av många medborgare som främmande toppstyrning. Motståndet mot överstatligheten visar sig i nationalistiska partibildningar som SD i Sverige, Nationella Fronten i Frankrike, VOX i Spanien, Vlaams Blok (Vlaams Belang) i Belgien, Dansk Folkeparti, Gyllene gryning i Grekland, Jobbik i Ungern, Frihetspartiet i Österrike, Alternativ för Tyskland, UKIP i England, mfl.
Det islamska hotet
Många av Europas medborgare har fått mer än nog av islamisternas hot och krav. Vi har tagit emot miljoner muslimer (20 miljoner i Västeuropa, 23 miljoner i Ryssland och en halv miljon i Sverige) och de kommer att bli fler, genom de lämmeltåg av migranter som nu kommer hit, där unga män är en absolut majoritet. Fortsätter utvecklingen kan muslimerna vara i majoritet 2050.
Vi är inte intresserade av att de utvecklar sina muslimska parallellsamhällen (med egna förskolor, skolor, arbetsplatser, infrastruktur, ordningsmakt, ”domare” och rättskipning enl. sharialagar, mm). De muslimer som vill ha denna ordning bör återvända till sina egna länder och kulturer. Den svenska regeringen har vaknat sent inför detta hot. Men bättre sent än aldrig och man har svenska folket med sig på linjen att inte släppa in fler muslimer än vi redan tagit emot. Redan detta är allt för mycket och vi står inför stora utmaningar och problem!
Våra politiker vill sällan stöta sig med muslimer och därför blir islam en tolkningsfråga. Inte sällan blir man hänvisad till gamla testamentet, som också har liknande bloddrypande passager. Men faktum är att de flesta kristna inte bryr sig om gamla testamentet, eftersom vi haft en reformation. Det är nya testamentet som gäller. Ytterligare ganska typiskt är att avfärda kritikern med att han eller hon är islamofobisk. Detta är ju ett begrepp som hämtats från engelskan för att underminera kritikernas ställning, som lite sjuklig.
Hos Per Ahlmark får Lundaprofessorn Jan Hjärpe sina fiskar varma. ”På hösten 1989 trädde han (Jan Hjärpe) fram i Stockholms tingsrätt som ”expert” för att försvara Radio Islam. Den grövsta pronazistiska och antisemitiska radiostationen i Europa efter andra världskriget försökte Hjärpe fria från alla misstankar om hets mot folkgrupp.”” Jag satt i rättssalen under hela vittnesmålet och minns den dagen som en av de mest motbjudande i mitt liv.”” Läser nu en bok av samme Hjärpe: ”Araber och arabism”.”. Hjärpes tes om arabvärlden: ”Guldåldern är nu. Vi är mitt i den.”
Islam tar allt större plats i våra samhällen. I Botkyrka utanför Stockholm har vi fått böneutrop från moskén liksom i Karlskrona och Växjö. Eftersom kyrkklockorna i Sverige tillåts ringa, kommer vi snart att få böneutrop från moskéer runt om i landet – på sikt kanske fem gånger om dagen. Tusentals somalier, med föga förutsättningar att integreras i Sverige, är på väg hit, eftersom den svenska lagstiftningen numera tillåter återförening av familjer, utan krav på att de kan försörja sig. Och migrationsministern vill gärna ha hit utländsk arbetskraft för att, som de säger, klara vård och omsorg – trots att arbetslösheten är åtta procent. År 2015 tog Sverige emot fler flyktingar och invandrare än alla tidigare år sedan andra världskriget och flest i EU i förhållande till folkmängden.
Arabvärlden skulle vara stenåldern utan oljan
Jo, säger författarna till The Arab Human Development Report 2002, den präglas av utbredd analfabetism, försämring av undervisningen, nedskärning av både vetenskaplig forskning och teknisk utveckling, en bedrövlig produktionsbas och usel konkurrenskraft, otyglad fattigdom och stegrad arbetslöshet. ” ” Boken belyser systematiskt hur bristen på politisk frihet gör arabvärlden mer efterbliven än kanske någon annan region i världen.” ”65 miljoner vuxna araber kan varken läsa eller skriva; två tredjedelar av dem är kvinnor. 10 miljoner barn mellan 6 och 16 år saknar skolundervisning, siffran ökar för varje år.” ” Den svenske islamologen, som försvarade Radio Islam, jublar över arabvärldens pluralism och globalisering.” Enligt Ahlmark är Hjärpe, så professor han är, en charlatan som, ”likt höstdagen i Stockholms tingsrätt för tretton år sedan, missbrukar sin professorstitel för att dölja eller urskulda hatfyllda extremister.” (DN 2002) Här har vi enligt min mening islamologen Hjärpe i ett nötskal: muslimer är bara missförstådda och kritikerna är islamofober och kontrajihadistiska.
Hur ska islam tolkas?
Islamofobiska och kontrajihadistiska debattörer ser” islam på ett kontextlöst sätt tolkats fram ur en handfull utvalda koranverser och hadithtraditioner (berättelser om vad profeten Muhammad gjort och sagt), samt några historiska termer och specifika situationer som anses vara allmängiltiga.”säger Göran Larsson, professor i religionsvetenskap och doktorand Simon Sorgenfrei
”Enligt den kontrajihadistsika exegesen är islam en till sin kärna krigisk religion, i direkt motsättning till ”väst” och ”västerländska värderingar”. Det är också karaktäristiskt för den islamkritiska diskursen att islam framställs som ett handlande subjekt och en enhetlig ideologi som determinerar muslimers tankar och beteende.”
”Muslimer anses bedriva en form av demografisk krigsföring genom att föda många barn. Muslimer vill inte integrera sig i det svenska samhället, menar man, utan är här för att ”islamisera” genom att bygga moskéer, ställa krav på särlagstiftning och slutligen påtvinga Sverige sharialagar genom ett lömskt bruk av yttrande- och religionsfrihetslagstiftning.”
”Det är lätt att hitta exempel där islam har tolkas på ett sådant sätt att religionen har legitimerat terrordåd, erövring och patriarkala strukturer. Dessa tolkningsprinciper är dock varken unika för muslimer eller delade av alla människor som bekänner sig till religionen islam. För religionsvetare är det en central uppgift att problematisera förenklade föreställningar om religion och religiositet i samhället. Den kontrajihadistiska framställningen av islam är ett skolboksexempel på en essentialistisk, förenklad och oproblematiserad framställning.” säger Göran Larsson, professor i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet
och Simon Sorgenfrei, doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet.
Det är riktigt att Koranen innehåller både det ena och det andra. Men man kan inte som muslim säga att man bara tror på de mera fredliga delarna. Koranen är Guds ord, odelat och helt. Islam är en religion som utvecklats just som en religion för krigare, som ska ta över världen. Det finns många muslimer som arbetar för detta och från Saudiarabien ges enorma bidrag till att bygga moskéer i Europa och världen. Syftet är att sprida salafismen och wahhabismen, de mest ortodoxa tolkningarna av islam. Andra sidor av islams praktik är hederskulturen och förtrycket av kvinnan. Larsson och Sorgenfreis teoretiska spetsfundigheter faller platt till marken, om vi håller oss till islams praktik.
Har den historiska religionsfriheten spelat ut sin roll?
I religionsfrihetens namn ska vi inte kritisera religioner och religiösa dogmer. I den allmänna toleransens tecken ska vi inte heller kritisera människors livsstil. Allt är tillåtet och inget är bättre än något annat i den nya sköna värderelativismens värld. Att de som varit otrogna stenas, kriminella får en hand avhuggen, kvinnor inte visa sig som kvinnor i offentliga miljöer utan som klädpaket, religionskritiker drabbas av en fatwa med dödshot, kvinnor vägras utbildning, mm är besvärande omständigheter som en konsekvens av islam, detta sopar de politiskt korrekta under mattan. De klumpar ihop religion med ras, kultur och livsstil och kritik av islam och islamister kallas för rasism. Genom att hänvisa till religionsfrihet, rastabu och kulturers likvärdighet, ställs kollektivets och gruppens värden och rättigheter före individens. Dessa mångkulturalister har lämnat både upplysningens ideal och humanismen bakom sig.
Tillsammans med flumvänstern tror de – eller vill– att man genom att stämpla ut all kritik mot islam, kan motverka diskriminering av muslimer. Det är en gammal metod, som makthavare brukar använda, att exkludera kritikerna genom att utdefiniera dem och därmed tro att man blir av med kritiken. Ofta är det just tvärtom. Lägger man locket på för kritiken bubblar och kokar det därunder och i värsta fall exploderar det så småningom, med allvarliga sociala konsekvenser. Det är mera produktivt för diskussionen om brukarna av begreppet islamofobi istället använder begrepp som bättre beskriver verkligheten (tex islamkritiker) och inte försöker stämpla islams kritiker som otillräkneliga. Dessa försök genomskådas av andra människor och användandet blir väl mera en symbol för det politiskt korrekta i den egna gruppen eller kadern. Hos islamkritiker går det inte hem och inte heller hos andra som kan tänka självständigt.
Slutligen, hur kommer det sig att islams vänner har så lite att säga om allt det våld mot civila som sker i islams namn av talibaner, jihadister, al Qaida, IS mfl islamister? Just när jag skriver detta, rapporterar radion om en våldsvåg med självmordsbombare mot kristna i Sri Lanka, där många dödats och skadats. IS säger att det är deras verk. Inte heller har islamkramarna mycket att säga om det tysta vardagsvåld som drabbar muslimska tjejer som tvingas använda huvudduk och heltäckande kläder i sommarvärmen eller inte tillåts dansa, lyssna på musik och ha kul. Här är de politisk korrekta hörbart tysta.
HBTQ-rörelsen har lyckats förvrida förnuftet hos många
Starka krafter arbetar metodiskt på att upphäva könsroller och genus och som yra höns ersätta han och hon med det relativistiska ”hen”. Miljöpartiet, ett snyftigt socialkramarparti, liksom Vänsterpartiet, som numera utmärker sig genom att ställa HBTQ-frågorna främst tillsammans med omsorgen om illegala papperslösa, vilka snikit sig in, faller in i denna moderna skara av politiskt korrekta.
Inom massmedievärlden (inte minst i Sveriges Television, SVT) är journalister och kultursnubbar så fascinerade av uppseendeväckande sexualitet, att vi ständigt matas med nya reportage och program kring den nya könsneutrala sexualiteten, HBTQ-temat och böglobbyn. Det är ett välkänt fenomen att i ett samhälle på dekis är många besatta av verklighetsflykt, berusning och sexualitet. Ett tydligt tecken på detta är dagens upptagenhet av homosexualiteten. Vad gott har detta att bidra med till ett samhälle?
När man på skolor i Malmö visade en film om homosexuella och mötte motstånd från en grupp 14-åriga elever, som tyckte det var äckligt med homosexuella, blev lärare chockade och uttryckte: ”har vi inte kommit längre!” dvs kommit längre i nermonteringen av ett moraliskt anständigt samhälle. På en skola i Sorunda norr om Nynäshamn fick en elev inte godkänt i biologi då hon på lektionen sagt ”det är onormalt att vara homosexuell”. Det visar att i det här landet – där politiskt korrekta gärna skryter med åsikts- och yttrandefrihet – får vi inte längre ha en kritisk inställning till homosexualitet eftersom homo- och böglobbyn haft stora framgångar med att förvrida synen hos det politiska etablissemanget. Där har man köpt föreställningen att homosexualitet är något medfött och därför ska räknas till mänskliga rättigheter.
Men homosexualitet är delvis ett inlärt beteende, vilket tom börjar erkännas av homolobbyn (då man vunnit kampen om politikeropinionen) och lesbiska feminister har gett ut en handledning i konsten att bli lesbisk (En liten handbok i konsten att bli lesbisk av Matilda Tudor och Mian Lodalen). Homomaffian (liksom kulturrelativisterna) har med framgång drivit tesen om allas lika värde. Men detta är en vilseledande trossats. Verkligheten visar att alla människor inte har lika värde, annars skulle man inte avrätta mördare eller lägga ner enorm energi för att jaga pedofiler.
Kampen om sexualiteten
I stora delar av Europa pågår sedan några årtionden en moraliskt och juridisk strid kring människors sexualitet. Kampen förs på flera fronter och plan: inom de kristna samfunden och kyrkan, bland politiska församlingar, i samhällsdebatten i medierna, inom föreningslivet och sporten, i familjen, mm. Striden gäller huvudsakligen hur vi alla i samhället ska förhålla oss till homosexualiteten. Detta är sexuella relationer och beteenden som är tabu och fördöms i världens flesta samhällen och har gjort så i årtusenden. Men i Sverige är det en mänsklig rättighet som inte får ifrågasättas.
I den islamska tron ser man mycket allvarligt på denna (dessa) typ av sexualitet. I Koranen säger tex profeten Lut: ”Måste ni, ensamma i hela skapelsen, söka er till ert eget manliga kön och förbigå dem som er Herre har skapat till hustrur åt er? Ja, I ären brottsliga människor” (Koranen 26:165-166). Straffet för dessa gärningar är: hundra piskrapp för den aldrig gifta mannen och stening till döds för den gifta mannen, enligt sharia-lagen.
Också i de flesta kristna församlingar uppfattas homosexualitet som syndigt beteende, eftersom det på flera ställen i bibeln fördöms mycket starkt (Första Moseboken 19:1-29, Romarbrevet 1:24-27, Första Korinthierbrevet 6:9f. och Första Timotheosbrevet 1:10). I Paulus brev till de kristna i Rom säger han: ”Därför lät Gud dem följa sina begär och utlämnade dem åt orenhet, så att de förnedrade sina kroppar med varandra. De bytte ut Guds sanning mot lögnen; de dyrkade och tjänade det skapade istället för skaparen, som är välsignad i evighet, amen. Därför utlämnade Gud dem åt förnedrande lidelser. Kvinnorna bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt, likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra, så att män bedrev otukt med män. Därmed drog de själva på sig det rätta straffet för sin villfarelse”………” De vet vad Gud har bestämt: att alla som lever så förtjänar döden.” Vi ser här en beskrivning av att de homosexuella har förlorat den moraliska kunskapen om hur man och kvinna bör förhålla sig till varann när det gäller sexualiteten, därför drabbas de också av fördömanden.
Frågan eller problematiken kring homosexuella relationer sätts på sin spets då de homosexuella vill formalisera sina relationer genom partnerskap och äktenskap. Efter idogt och långvarigt arbete med lobbying, opinionsbildning, manifestationer, pridefestivaler, mm, har hbtq-folket och deras svans haft stora framgångar för sin sak. Danmark var först med att lagfästa partnerskap mellan personer av samma kön år 1989. I Sverige infördes det 1995 och sedan 2009 är äktenskapslagen könsneutral. Samma år fick samkönade par gifta sig i Svenska kyrkan.
Sedan Finland införde samma rättigheter är samkönade äktenskap möjliga i hela norden. I Västeuropa, med undantag av England, är detta också tillåtet. I Östeuropa har hbtq-folket inte varit lika framgångsrika. I Ryssland är det olagligt att propagera för homosex och i Polen, Serbien, Lettland och Litauen har äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna skrivits in i grundlagen. Bakgrunden är att man där oroar sig över följderna av utvecklingen inom Västeuropa, som dominerar EU.
Hur kommer det sig då att hbtq-folket lyckats undergräva den kristna läran och en moral som varit förhärskande tex i Sverige allt sedan kristnandet (och kanske tidigare)? Jag tror att sekulariseringen i Sverige och Västeuropa spelat en viktig roll. Folk läser inte längre bibeln, går knappt i kyrkan, lyssnar mindre på konservativa auktoriteter och utvecklar sin moraluppfattning i andra, framförallt urbana gruppkonstellationer i den urbana medelklassen.
Konstnärer, de urbana intellektuella, journalister och medierna har efterhand intagit en allt mer tolerant hållning till homosexualitet och detta har starkt påverkat opinionsbildningen. Den starka urbaniseringen efter andra världskriget har lett till att den informella sociala kontrollen urvattnats och därmed öppnat för annorlunda livsstilar. Välfärdsstaten och god ekonomi har också gjort detta möjligt för efterkrigstidens generationer. Vi kan hålla i minnet att moralregler och synen på livshållning ofta har en ekonomisk bakgrund. När det gäller kyrkan, så spelar det stor roll att den yttersta makten ligger hos kyrkorådet, som består av representanter för de politiska partierna. Dessa för med sig tankegods från aktuella tankeströmningar och har mot många troendes vilja tvingat igenom en tolerant och positiv syn på homosexualitet. Så långt att kyrkan nu tom är beredd att viga personer av samma kön.
Frågan är hur mycket dessa politiker bryr sig om vad som står i bibeln, som de kanske inte ens har läst? Samtidigt har kyrkan haft kollaboratörer inom sina väggar. Den mest framträdande av dessa var ärkebiskop Karl Gustav Hammar, som genom sin positiva syn på homosexualitet förlöste kyrkan i denna fråga. År 1999 fick Hammar RFSL:s guldarmband för sina insatser. Hammars syster Anna Karin Hammar, som är lesbisk, var själv ärkebiskopskandidat 2006 och hamnade på fjärde plats i omröstningen. Eva Brunne är världens första öppet lesbiska biskop och nuvarande ärkebiskopen Antje Jackelén har följt i Hammars fotspår . Något som uppmärksammats mer utomlands än här hemma. Tex är den anglikanska kyrkan mycket skeptisk till utvecklingen i den nordiska kyrkorna och runt om i världen är kritiken mycket hårdare, där man anser att de nordiska kyrkorna avvikit från den rätta kristna läran.
En grundläggande förklaring tror jag ligger i att hbtq-folket lyckats sälja in att detta handlar om alla människors lika värde och att sexuella avvikare ska ha samma värde som alla andra. Detta med lika värde spökar på många sätt i dagens samhällsdebatt, samtidigt vet vi alla att detta är en social konstruktion och människans värde är relativt, beroende på det sociala sammanhanget, social status och nytta för medmänniskorna. Det hbtq-folket och dess politiska svans sysslar med är ideologi och propaganda, som inte har någon fast grund i verkligheten hos de breda massorna.
Moralens vindflöjel
Det är lärorikt att se hur moraluppfattningen svänger med tidsandan. På 1960 och 70-talen ville vi inte ha med böglobbyn i förstamajdemonstrationerna, men nu är vänstern de främsta tillskyndarna av homosexualiteten, eftersom de inte längre är arbetarklassens partier utan den småborgerliga, intellektuella, urbana medelklassens, vars liv går ut på uppmärksamhetsväckande livsstil. När jag träffar människor med genuin förankring i traditionell svensk kultur, får man höra sanningens ord om Pride och andra spektakel. Om det inte vore för att journalistkåren till stor del består av sympatisörer till miljöpartiet och vänstern, skulle de homosexuellas spektakel inte få särskilt stor uppmärksamhet eftersom det ytterst är ett marginellt storstadsfenomen. Men majoritetssamhället vågar inte säga sin mening, för då får de på skallen av medieeliten, som också genom censur ser till att kritiska åsikter om homosexualiteten inte kommer fram. Genom politikeretablissemangets förräderi mot grundläggande svensk moraluppfattning, har de tom lagen på sin sida. I det här landet har man nu gjort sexuella avvikare till en folkgrupp (sic!) och att kritisera dem kan bli betraktat som hets mot folkgrupp och bestraffas. Se här åter ett exempel på hur det här landet styrs av en elit utan förankring i det allmänna rättsmedvetandet!
På sommaren begåvas Stockholm med Pride-festivalens alla spektakel, där paraden väl räknas till det främsta. Där deltar gärna välmenande representanter för politikeretablissemanget för de tror att det hela handlar om alla människors lika värde och att sexuella avvikare ska vara jämställda med andra i samhället. Men detta är en sammanblandning av begreppen. Sexuella avvikare har som människor samma värde som alla andra, men deras beteende har i årtusenden betraktats med fördömanden och avsky. Men i dagens Sverige är alla sexuella pervationer tillåtna och de homosexuella ska tom vara stolta för sitt beteende och vandel. Så långt har det gått i moraliskt förfall i detta land.
I EU och USA är samhället på väg att utvecklas till ett moras av avvikande moral och beteende i förhållande till den kristna läran och årtusenden av moraluppfattning bland vanligt folk (se till exempel Tredje Moseboken kapitel 20 om ”Helighetslagar” och Pauls brev till de kristna i Rom kapitel 1)*. Det finns naturligtvis en viktig orsak till att både kristna och muslimer i årtusenden fördömt homosexualitet. Denna moralregel har haft funktionen att upprätthålla en slags balans i relationen mellan könen. Och orsakerna till det moraliska förfall vi nu ser i den kristna världen, är flykten från kristen tro och en hejdlös, liberal individualism i västvärlden, där allt ska var möjligt i en anarkistisk uppfattning om frihet.
Det relativa människovärdet
I den politiska debatten, retoriken och propagandan är det numera vanligt att motståndarlägret anklagar kommunister, nationalister, populister mfl för att inte erkänna alla människors lika värde, vilket anses vara fullständigt förkastligt. Ja, nästan det värsta man kan bli anklagad för, inte sällan med anspelningar på fascism och nazism.
Uppfattningen om alla människors lika värde knyts till ett antal källor, bla FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna(1948), där det i artikel 1 heter i svensk översättning: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter…..” Men som flera har påpekat är ”lika i värde” inte en korrekt översättning av den engelska texten där det står: ”All human beings are born free and equal in dignity and rights.” Dignity betyder värdighet, upphöjd, göra värdig, förläna värdighet åt och är alltså inte detsamma som värde. En mera korrekt översättning borde vara: alla människor är födda fria och jämlika vad gäller värdighet och rättigheter.
Men det finns mer problem med FN-deklarationen, som ofta utelämnas. Formuleringen ser ut som ett konstaterande att människor är födda fria och har samma värdighet och rättigheter. Dock är det i själva verket inte ett ”är” utan ett ”bör” trots formuleringen. Detta framgår i inledningen till deklarationen” as a common standard of achievement for all peoples and all nations”, dvs ” såsom en gemensam riktlinje för alla folk och alla nationer”.
En annan betydelsefull källa för uppfattningen om människovärdet är den svenska regeringsformen (1974). Där heter det: ”2 § Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.” Förmodligen bygger det på den felaktiga översättningen av FN-deklarationen. Men går vi till ett annat dokument, vars innehåll sedan 2009 är juridiskt bindande: Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. I artikeln om värdighet står det: ”Människans värdighet är okränkbar. Den ska respekteras och skyddas”
De kristna anser att människan ytterst är en skapelse av Gud och vi är alla lika inför honom. ”Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne…” (1 Mos 1:27) och därför är vi människor också lika mycket värda. ”Gud har gjort människorna sådana de borde vara”,( Predikaren 7:29). Det finns många ställen i bibeln till stöd för denna uppfattning att människan är Guds skapelse (se tex Matteus 19:4, Markus 10:6, 1 Mosebok 5:1, Efesierbrevet 4:24)
I den katolska socialetiken utreds problematiken kring människans värde ingående. Genom sitt dygdiga handlande förändrar människan inte bara tingen och samhället, utan hon gör också sig själv mer fullkomlig. Hon lär sig mycket, hon utvecklar sina gåvor, hon går ut ur och utöver sig själv. Att växa på detta sätt är, om det förstås rätt, av större värde än de yttre rikedomar och flärd vi kan samla på oss. Människan är mer värd genom vad hon är och den nytta hon har för gruppen och samhället jfr med vad hon äger. Och en okunnig, dålig, ond och brottslig människa är inte lika mycket värd som en människa som gör gått i världen och för sina medmänniskor.
Människans etiska plikt är bland annat att utveckla sig själv genom det sociala umgänget, och därigenom göra sig själv mera medveten och fullkomlig, så att hon kan sörja för de grundläggande sociala behoven för sin familj, gruppen och i samhället.
Mänsklighetens utveckling av rättvisa, systerskap och broderskap och goda sociala förhållanden, är mera värt än de tekniska framstegen och samlandet av materiella rikedomar och sociala statussymboler. Den etiska plikten är att alltid handla med människosläktets väl för ögonen.( ”Kyrkan i världen av idag”, Andra Vatikankonciliet 1967). Den socialliberala trossatsen om alla människors lika värde är mao nonsens i detta sammanhang.
Människovärdet är alltså ett begrepp som används i religiösa, etiska, juridiska och politiska sammanhang. Det syftar bla på människolivets okränkbarhet. Vi kan särskilja åtminstone två sinsemellan skilda principer vad gäller människors lika värde: Enligt den kristna läran är vi alla ytterst skapade av Gud och lika inför honom. De kristna anser att människovärdet är okränkbart. Enligt renässansens humanistiska principer handlar det om människans värdighet och att vi i princip är lika inför varandra. Så ser det ofta ut i tysk, fransk och engelsk filosofi i ämnet människans värdighet. Diskussionen gäller bla människans rättigheter i förhållande till staten och lagen, där vi ska vara lika. Den amerikanska (1776) och franska (1789) rättighetsförklaringen handlar om detta, liksom FN-deklarationen 1948.
Diskussionen gäller också våra relationer till andra levande varelser. Människan är då mera högtstående än djuren och därför accepterar många att vi dödar djuren och äter upp dem. Hos de utilitaristiska filosoferna (tex Ingemar Hedenius och Torbjörn Tännsjö) är det nyttomoralen som ger svar på dessa frågor. Människans värde är relativt beroende på hur hon utvecklas och utvecklar sig själv. Genom att tillägna och utveckla sitt kunnande får människan större värde för sig själv och för andra, beroende på vilken betydelse hon har för dem (jfr med den katolska socialetiken!)
Jag ska bara som hastigast också nämna att de sk pliktetikerna naturligtvis också diskuterar och reflekterar över detta svåra ämne. De kommer väl framförallt fram till att det gäller en relation mellan jämställda människor.Immanuel Kant, som levde i Tyskland 1724-1804, kan kallas för en renodlad pliktetiker. Det som gör en handling etiskt riktig är, att den är en plikt. En plikt är det som gäller i överensstämmelse med ”det kategoriska imperativet”. Detta liknar kristendomens Den Gyllene regeln: ”det du vill att andra ska göra dig, ska du göra för dem.” Detta är en moralnorm, som finns i de flesta kulturer. Vi kan betrakta Kants imperativ som en precisering av den Gyllene regeln. I kristendomen och judendomen anses Den Gyllene regeln komma från Gud. Hos Kant kommer den från Förnuftet.
Min egen uppfattning i ämnet är att människans värde är en social konstruktion och inget objektivt värde, bestämt av Gud eller på något annat mystiskt sätt bestämt av högre makter. Bortsett från de kristna, som tror på Gud i sammanhanget, kan människovärdet uttryckas som en överenskommelse, dvs vi kan (om det praktiskt vore möjligt) alla komma överens om att alla människor ska ha samma värde. De olika deklarationerna är ett uttryck för detta. Men hur mycket bryr sig folk sedan om dem? I den verkliga världen ser vi ju ständigt övertygande bevis på att alla människor inte har samma värde. Ingen reflekterande människa skulle gå med på att Hitler och moder Teresa har samma värde. Människans värde bestäms av andra människor i ett socialt sammanhang. Därför är människans värde relativt. Att människans värde skulle vara konstant och objektivt är en dogm eller möjligen ett önsketänkande.
Skolan bekämpar kulturarvet
Skolverket har gett riktlinjer för vad som ska gälla om skolavslutningen sker i kyrkan. Något religiöst får inte förekomma. Här ser vi hyckleriet hos skolverket: å ena sidan fullständig värdefrihet och kulturell autonomi och å andra sidan censur och förbud så fort det handlar om traditionella värden. Med tanke på det avspända förhållande vi i Sverige har till religion och kristendomen, blir skolverkets proklamationer närmast absurda.
Skolverket har tidigare också visat sig vara en bastion för ängsliga, kulturrelativistiska byråkrater, som på olika sätt försöker sopa bort den svenska kulturen från skolan och befrämja en slags allmän pyttipanna av odefinierbara mångkulturer, där inger och allt är något mer värt än något annat. Själva ser de sig som en modern förtrupp, som ska styra elevernas attityder i den rätta kulturrelativistiska riktningen bort från traditionella uppfattningar och värden. Skapa moderna människor. På det svenska skolverket firar de nog inte julen till minne av Jesus födelse, men kanske till mammons glädje? Och det är dessa autonoma tjänstemän, den svenska kulturens dödgrävares löner folket betalar. Är det rätt?
Idag sitter girigheten i högsätet
Kapitalismen har utvecklats från att vara en produktionsform till att vara ett förhärskande samhällsparadigm, där individen står sig själv närmast och vinner sin lycka genom konsumtion. Ja, genom möjligheten till ständigt ökad konsumtion av nya ting, som ger status och glans åt livet. Det finns nu få värden som står högre än möjligheten till ökad konsumtion. Denna ideologi passar som hand i handske i det kapitalistiska produktionssystemet. De är reciproka, ömsesidigt befruktande och beroende.
I detta system har vänskap och solidaritet ersatts med girighet i de kretsar som kan berika sig. Man kan uppleva att det är en värld av business och marknad som gäller. Till och med i politiken anfrätts språket från affärsvärldens vokabulär och anglicismer (vilket infekterar vårt språk öht). Socialdemokraternas partiledare, så gammal arbetare han är, kom med en ”affärsplan” för hur sossarna skulle ta makten igen. Uppenbarligen är det en avgrund inom svensk socialdemokrati mellan ordföranden Stefan Löfven och det vanliga arbetande folket.
Girigheten är som mest utbredd bland dem som har mest. Främst står bankdirektörer och stora företagsledare. En svensk vd har i genomsnitt 17 gånger mer i inkomst jämfört med en industriarbetare. Toppchefer inom näringslivet har hela 46 gånger mer än en industriarbetare. Till detta kommer bonusar, som årligen kan uppgå till flera miljoner kronor. En vd tjänar i snitt fem miljoner och en industriarbetare 300 000. 1980 var skillnaden mellan en topp-vd och en industriarbetare nio gånger. År 2010 hade den ökat till 46 gånger. Girigheten handlar märkligt nog inte om pengarna i sig, men dess symbolvärde i den sociala konkurrensen.
Hos bankerna visar girigheten sitt fula tryne. Nordeas vd Christian Clausen tjänade 28 miljoner 2011 och under de fyra år han varit vd har han fått 40 miljoner. Banken förser honom med en paradvåning för mer än 30 miljoner i Stockholm och vid 60 års ålder kan han gå i pension och kvittera ut 100 miljoner. Det delvis statliga Nordea avsätter årligen ca 3 miljarder till bonusar för direktörerna. I dotterbolaget Capital Market hos Nordea fick sex direktörer vardera fem miljoner i bonus. SEB-bankens vd Annika Falkengren har också en stor lön att stoltsera med. Hon tjänar årligen 10 – 20 miljoner kronor och kommer att få en pension på 100 miljoner även hon. Swedbanks vd Birgitte Bonnesen som misskött sitt uppdrag och gett banken både dåligt rykte och risk för stora straffavgifter, får som tack för hjälpen 20 miljoner konor i avgångsvederlag. Se där den högtstående moralen i affärsvärlden!
Privat konsumtion har högsta värde och bankerna slår mynt av kundernas villighet att låna för konsumtionen. De lånar gladeligen ut en massa pengar som de inte har, vilket bla leder till lånebubblor. EU:s och USA:s ekonomiska kris 2008 berodde bla på lånebubblor som spruckit och fått banker på fallrepet. Privat konsumtion slår nu ut nästan allt annat och därför går politikerna in för att främja den privata konsumtionen och dra ner på den offentliga och kollektiva.
Massorna ska upplysas
Politiken i dagens samhälle har inte den demokratiska grunden att avspegla medborgarnas vilja annat än högst formellt vid allmänna val. Men de som går att välja är inte representativa för medborgarna. De tillhör alla en politisk elit och tror att de står över medborgarna, inte i första hand representerar dem. Den politiska eliten skolas och slussas tidigt in i de kretsar och sammanhang där de blir valbara. Som sådan elit tror de att deras uppgift är att upplysa de underlägsna massorna om vad de bör tänka och tro om samhällets frågor och problem. Därför är det inte så paradoxalt, som det kan verka ur demokratisk synpunkt, att eliten beslutar sådant som inte kommer från medborgarna utanför deras kretsar, eller ens är förankrat där. I bästa fall ska förankringen ske med systemmedias benägna bistånd.
Att det förhåller sig så, blir särskilt tydligt i en rad frågor som inte har stöd i folkopinioner. Det gäller tex samkönade äktenskap, homosexuellas rättigheter där elitens beslut – åtminstone som de själva ser det – syftar till öppenhet och tolerans. Samma gäller skydd för minoriteter av olika slag. Folket ska upplysas och uppfostras till modernt tänkande och det är den politiska elitens uppgift att göra detta, menar de. Det paradoxala är väl att tolerans och öppenhet inte gäller då kritik mot dessa reformer ska framföras. Här har man istället inskränkt yttrandefriheten.
Den politiska överhöghetens syn på sig själva kan jämföras med enväldiga monarker och kungar av guds nåde, som naturligtvis också de uppfattade sig själva som stående högt över de gråa, okunniga, inskränkta massorna de var satta att leda. Just så ser den politiska eliten sin främsta uppgift vilket också visade sig i frågan om EU-medlemskap, där upplysningskampanjerna inte såg några gränser. Samtidigt som, där motståndet var som starkast, Ingvar Karlsson uppfattades som landsförrädare.
Attityden stämmer bra med modern uppfattning om politiker som ledare och inte representanter. Då fattar politiker framsynta beslut, som massorna inte förstår, men som är till deras bästa, heter det (men ofta är det nog framförallt till den politiska elitens bästa). Eftersom denna självuppfattning är legitim, vill politikerna självfallet inte att bakåtsträvare ska få utrymme för sin kritik. Och i vissa särskilt känsliga frågor, nöjer man sig inte med att förlita sig på systemmedia, att de gör sitt renhållningsarbete, utan använder också lagstiftning för att tysta kritiker. Det är där den moderna, liberala demokratin befinner sig idag. Frågan är hur länge massorna kommer att acceptera detta översitteri?
————————————————————————————————————————–
*Paulus brev till de kristna i Rom:
”Därför lät Gud dem följa sina begär och utlämnade dem åt orenhet, så att de förnedrade sina kroppar med varandra. De bytte ut Guds sanning mot lögnen; de dyrkade och tjänade det skapade istället för skaparen, som är välsignad i evighet, amen. Därför utlämnade Gud dem åt förnedrande lidelser. Kvinnorna bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt, likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra, så att män bedrev otukt med män. Därmed drog de själva på sig det rätta straffet för sin villfarelse. Eftersom de föraktade kunskapen om Gud lät han dem hemfalla åt föraktliga tänkesätt så att de gjorde det som inte får göras, uppfyllda av allt slags orättfärdighet, elakhet, själviskhet och ondska, fulla av avund, blodtörst, stridslystnad, svek och illvilja. De skvallrar och baktalar. De föraktar Gud. De är fräcka, övermodiga och skrytsamma, uppfinningsrika i det onda, uppstudsiga mot sina föräldrar, tanklösa, trolösa, kärlekslösa, hjärtlösa. De vet vad Gud har bestämt: att alla som lever så förtjänar döden. Ändå är det just så de lever, ja än värre, de tycker det är bra när andra gör det.”
Tredje Moseboken, kapitel 20 ”Helighetslagen”:
”Om en man ligger med en annan man som med en kvinna, har de båda gjort något avskyvärt. De skall straffas med döden, skulden för deras död är deras egen.”
Kritikern Alf 