I nyhetsrapporteringen blir vi ständigt påminda om att ett stort antal människor, och särskilt unga, mår psykiskt dåligt. Det finns flera skäl till detta, men att de känner sig alienerade i det moderna, individcentrerade samhället, beror på dess brist på närhet, sammanhållning och gemenskap. Få samhällen är så jagcentrerade som det svenska, där individen får segla i sin egen sjö och bli sin egen lyckas smed. Inte alla lyckas med det.
Den sammanhållning och vägledning som fanns i tidigare samhällen, har vi avvecklat då vi skapat det moderna konsumtionssamhället. Faktiskt börjar detta sociala förfall redan med industrialiseringen och den massförflyttning av människor från sammanhållna lokalsamhällen till splittrande och isolerande urbana miljöer. Redan sociologen Emile Durkheim varnade för denna utveckling i boken The Division of Labour in Society 1893 och i boken Självmord 1897. Samhällets förmåga att vägleda individen är urholkad genom det splittrade sätt att leva som vi numera har. En konsekvens är att vi får gå i terapi för att få någorlunda ordning på vårt själsliv.
Det kanske kan låta lite underligt, men enligt sociologisk teori är det i princip samma fenomen av anomi, som kan förklara avvikande beteenden som tex ungdomar som bränner bilar.
I klassisk sociologisk teori finns ett välkänt tema kring den informella sociala kontrollens betydelse för att undvika avvikande beteende och kriminalitet. Integration, nätverk, grupptillhörighet och sociala band spelar en viktig roll för att vägleda människors handlande i samhället. Emile Durkheim (F), Robert Merton (USA) och Nils Christie(N) är några stora sociologiska tänkare på detta område. På 1970-talet behandlade Nils Christie (i boken Hvor tett et samfunn?) problematiken kring anomi, då samhällets sociala grupper tappar normstyrning. Sedan dess har anomi blivit ett ännu mera välkänt fenomen. Med industrisamhällets krav på arbetskraften och medföljande behov av rörlig arbetskraft, har anomiproblemen blivit betydligt påtagligare i alla industrialiserade samhällen.
Jag besökte nyligen min gamla hemby på Söderslätt i Skåne. På 1950-talet var det en levande by, med skola, lanthandel, smedja, kvarn, sömmerska, kyrka, klockare och präst och prästgård, bygghandel och försäljare av fisk. Byns fem gårdar gav då arbete åt många i byn. Det fanns alltså en rad funktioner som knöt ihop lokalsamhället där byborna träffades och utvecklade ett ömsesidigt beroende. Genom dessa relationer traderades normer, kultur och moral. Och den informella sociala kontrollen förmedlades och utövades genom dessa nätverk Visst, med våra dagars syn var det konservativt och skeptiskt mot förändringar och nymodigheter. Men alla höll ett öga på varann och man hjälptes åt att få lokalsamhället att fungera väl. Idag är allt detta borta! Inget är kvar av dessa sociala funktioner. By är främst en plats där man sover. På dagarna är de flesta iväg på arbeten på annat håll.
I Sverige råder numera konsumtionism framför alla andra ”ismer” och önskan att tjäna mycket pengar för att kunna konsumera är av högsta värde. Vad man ska kunna köpa upptar människors tankar och samtalen. Detta är delvis ett resultat av den sociala ytligheten, individualiseringen och isoleringen. Man får värde genom att konsumera.
Många svenskar lever också i socialt främlingskap. Flyttandet till städerna har lett till att den sociala väven, de sociala banden blivit mycket tunna. Utan socialt välfungerande lokalsamhällen, där människor genom det sociala samspelet lär känna varann, känner tillhörighet och delaktighet, fungerar inte de processer som leder till värdegemenskap, normförmedling och informell social kontroll. Detta måste då ersättas av formella ordningar och kontroll. Men detta kan inte ersätta den socialiseringsprocess som leder till att medborgarna gör samhällets överordnade moral och normer till sina egna. Myndigheternas ingripande leder bara till ytliga, ofta kortvariga korrigeringar.
När det gäller den sociala hälsan har Durkheim satt fingret på problemet. Utan en vägledande social anda, som ger individen realistiska perspektiv på livet, ”kan hon önska sig nya världar av behagliga ting och när hon inte uppnår sina önskningar, blir hon missnöjd och djupt olycklig.” Detta kan gå så långt att hon till sist tar livet av sig. (Fritt från Självmordet)
Hos Durkheim och flera andra funktionalistiska sociologer är den kollektiva värdegemenskapen det sammanhållande kittet i samhället. Finns inte en grundläggande värdegemenskap blir samhället splittrat och konfliktfyllt. Och det är väl detta som är ett kännetecken på dagens samhälle. Inte bara i Sverige utan i många samhällen där rörlig arbetskraft och urbanisering är dominerande.
Men modernismen och dess grundläggande krav svävar inte fritt i luften som någon slags ideologi. I botten finns hela tiden ekonomins villkor och krav. Den rörliga arbetskraften är motorn i den moderna ekonomin. Arbetskraften ska resa till jobben och till nya jobb, från boplats till boplats, från arena till arena. EU är i detta avseende starkt bidragande till Alienationen: kapitalets och arbetskraftens fria rörlighet. EU är ingen socialt projekt, men ett kapitalistisk! Arbetskraftens flyttande har i stort gett ett liv bland främlingar, där de sociala banden inte utvecklas. Detta leder till många former av avvikande beteende och kriminalitet. Och med detta följer fler och större formella kontrollapparater: vakter, poliser, domstolar, fängelser och social misär.
Samtidigt skapar myndighetsingripanden ytliga, socialt underminerade samhällen. Vi är sociala varelser och behöver leva i någorlunda stabila miljöer där vi kan lära känna våra medmänniskor och på det sättet också bryr oss om varann. Vi behöver uppleva och förstå varann som personer och inte som abstrakta produktionsfaktorer eller konsumenter.
Hur ska vi komma ur detta anomiska förhållande i vårt samhälle? I vissa samhällen har religionen fungerat som det sammanhållande kittet. Men detta fungerar inte heller i vårt sekulariserade samhälle och där dessutom det nu växer fram en konkurrerande religion, islam, som ökar splittringen.
Att återskapa fungerande lokalsamhälle har visat sig mycket svårt, som tex i Svågadalen. Mycket konkurrerar om människors tid och engagemang och därför är det svårt att i längden hålla intresset uppe för det gemensamma. Lösningen är inte heller att försöka återsända människor – från de alienerande, utsatta förorter, där ensamheten härskar – till de mindre lokalsamhällen arbetskraften en gång lämnade. Kanske är det nu bara ett yttre hot mot nationen, som kan få medborgarna att slå vakt kring att vi trots allt är en nation?
Kritikern Alf 