Venezuelas ekonomi domineras nästan helt av oljeindustrin. Den står för 95 procent av landets exportintäkter, hälften av statens intäkter och en fjärdedel av landets BNP. Venezuela har världens största oljereserver och var tidigare det mest välmående landet i Latinamerika pga sina oljeinkomster – brukar det heta. Men då talar man inte om att de fanns massor med urfattiga människor, som levde vid sidan om oljerikedomarna. De fick aldrig del av det bruna guldet. När Hugo Chávez kom till makten, ville han ändra på detta förhållande.
Chávez nationaliserade oljeindustrin, huvudsakligen ägd av amerikanska oljeföretag, vilket ledde till fientlighet från USA:s sida. Chavez lät sig dock inte skrämmas av Onkel Sam och fortsatte nationaliseringarna av strategiska sektorer. Jordbruket, bankväsendet, gruvsektorn, telekomindustrin, elektriciteten, transporter och turismen är nu alla statligt ägda. Denna socialistiska, ekonomiska politiken har förstås gjort det omöjligt att locka till sig utländska investerare. Inom landet finns också ett starkt motstånd från de gamla kapitalägarna, som på olika sätt agerar för att ekonomin ska kollapsa. Bland annat sysslar man med att på olika sätt försvåra för de statliga företagen att bedriva sin verksamhet effektivt. Inom oljeindustrin har nu bristen på kapital lett till att underhåll och nyinvesteringar blivit allvarligt eftersatta. Därmed kan inte oljeproduktionen hävda sig mot modernare anläggningar.
Hugo Chávez försökte skapa jobb och inkomster genom satsningar på små och medelstora företag, kooperativ och småskaliga jordbruk. Tillsammans med socialpolitiska åtgärder skulle detta ge nya möjligheter för de fattiga. Men att upprätthålla en omfattande socialpolitik och stödsystem till de fattiga massorna innebär mycket stora utgifter för staten. Med kraftigt fallande oljepriser håller detta inte.
Det är också oerhört svårt för att inte säga omöjligt att genomföra socialism i ett land. Subventionerade varupriser i Venezuela utnyttjas för den svarta businessen. Bränslepriset tex omfattas av statsstöd och är mycket lågt. Detta gör att bensin smugglas från Venezuela till grannländerna, till exempel till Colombia, där smugglarna kan sälja bensin till marknadspris. De missnöjda inom medelklassen sticker också från landet och söker sig dit de, med sin kompetens (som de fått utbildning för i Venezuela), får bättre förutsättningar och mycket mera betalt. Samtidigt förlorar då Venezuela viktig kompetens för att bygga upp och utveckla landet.
I solidaritet med tex Kuba, har Venezuela ett system kallat Petrocaribe. Det är ett system där Venezuela beviljar vissa karibiska länder olja till ett mycket lågt pris. Och de länder som är med i Petrocaribe har anpassat sig till denna billiga energi och om systemet upphör skulle det leda till stora problem för bla Kuba, vilket inte ligger i Venezuelas intressen. Viktigt att behålla sina vänner, när tex USA-imperialisterna och stora delar av det kapitalistiska OAS försöker störta regimen. Ända sedan Hugo Chavez och socialisterna genomförde dessa reformer har medelklassen bråkat och vid ett tillfälle var det på vippen att de genomförde en statskupp.
Oljeberoendet har allstå gjort Venezuela sårbart för fallande oljepriser. Det gick mycket bra att ha en generös socialpolitik då oljepriset låg på 130 dollar per fat. Det gav staten stora inkomster för satsningar på välfärd och infrastruktur och lyfta upp de fattiga massorna till en minimistandard. Men ogillas av den mera välmående medelklassen, som fått lite mindre svängrum för sin konsumtion. Och när oljepriset faller till ca 60 dollar per fat tappar staten helt kontroll över ekonomin och landet får förstås superinflation då det är ekonomisk kamp och stenhård konkurrens om varor och andra förnödenheter.
Högerkrafterna och imperialisterna är ledda av president Donald Trump, vicepresident Mike Pence, utrikesminister Mike Pompeo, senator Marco Rubio, republikan och son till migrerade kubanska föräldrar (mycket konservativ och socialisthatare trol pga sin bakgrund) och krigshöken John Bolton, den neokonservative senatorn som förespråkade kriget mot Irak, hetsar mot Iran och Nordkorea. Alla dessa vill av politiska skäl störta regimen Maduro – bla som en hämnd för nationaliseringarna av den USA:ägda oljeindustrin och för att ta tillbaka oljeindustrin till USA-företag. Ytterst är det naturligtvis en strävan att utrota varje socialistisk regim på jorden, så imperialisterna ska får härja fritt.
Ända sedan Hugo Chavez och socialisterna genomförde dessa reformer har medelklassen bråkat och vid ett tillfälle var det på vippen att de genomförde en statskupp.
Det är denna situation som nu utnyttjas av högern, imperialisterna i USA och OAS-länder som vill få bort den socialistiska regimen av politiska grunder. Den konstellation av representanter som gör allt för att undergräva Venezuelas ekonomi och regimen Maduro kallas för Limagruppen och när de nyligen hade sitt möte var kuppmakaren Juan Guaidó med på mötet. Sedan dess har Guaidó åkt runt till strategiskt viktiga supportrar i grannländerna för att inhämta stöd och diskutera strategi för att störta Maduro. En kupp och/eller en militär intervention, med stöd av USA är nog nära förestående.
Vår feministiske utrikesminister Margot Wallström var en av de första inom EU som gav sitt oförbehållna stöd till kuppresidenten Juan Guaidó i Venezuela. Om hon inte haft tur och hennes plan inte kunde lyfta, skulle vår utrikesminister Margot Wallström deltagit i ett möte den 24/1 organiserat av USA men utlyst som ett OAS-möte, där de diskuterade hur det ska gå till att störta den laglige presidenten Nicolas Maduro.
I Colombia sker förberedelser för en statskupp med USA:s vicepresident Mike Pence, utrikesminister Mike Pompeo och kuppmakaren Juan Guaidó i samverkan, maskerat som humanitär hjälp. Trump har sagt att han inte utesluter en militär intervention, just som USA-imperialisterna gjort så många gånger i Latinamerika. Andra inblandade kuppmakare är framförallt Marco Rubioi från Florida och John Bolton. De hade ett hemligt möte med Donald Trump i Washington där planerna drogs upp för stödet till Juan Guaidó och oppositionen. Donald Trump har basunerat ut sitt stöd åt Guaidó och stoppat alla utbetalningar från USA av betalningar för levererad olja. Detta är ett sätt att försöka få Maduro på fall genom skapa kris i statskassan och förhindra privilegierna till militären och därför få dem att gå över till Oppositionen och Guaidó.
Sverige stöder kuppmakaren! Sverige har, så vitt jag vet, aldrig i modern tid engagerat sig i en statskupp. Och här har vi en feministisk utrikesminister som talar sig varm för demokratin och som med den utrikespolitiska deklarationen lanserar en internationell kampanj för att stärka demokratin i världen. I mina öron lät detta mycket falskt. Och jag tycker det är oerhört allvarligt att vår utrikesminister Margot Wallström agerar på detta odemokratiska sätt och mot internationell rätt. Om det vore någon ruter i riksdagspartierna skulle någon av dem anmäla Wallström till KU. Så här ska det väl inte gå till i en svensk regering?! Sannolikt strider utrikesministerns agerande mot konstitutionen och står i bjärt kontrast till den utrikespolitiska deklarationen.
Jag tror inte Wallström och regeringen har fattat mycket av vad problemet är i Venezuela. Konflikten i Venezuela är ett resultat av att socialisterna lyft upp de fattiga massorna till en nivå över existensminimum. Det betyder naturligtvis att den stora medelklassen får det sämre och det kan de inte acceptera. Ända sedan Hugo Chavez och socialisterna genomförde dessa reformer har medelklassen bråkat och vid ett tillfälle var det på vippen att de genomförde en statskupp. Men det är ju bra att denna nyliberala sosseregering och dess feministiske utrikesminister tydligt visar korten och möjligen medverkar till att störta en socialistisk regering i ett annat land. Sitt moraliska stöd har hon gett kuppmakaren, den USA-födde Juan Guaidó.
Det sprid en bild av att Nicolas Maduro inte är en demokratiskt vald president. Men detta är en del i vilseledande, moraliskt undergrävande propaganda som högerkrafter världen över ägnar sig åt och för kuppmakarna att legitimera sina kupplaner. Att valdeltagandet var lågt berodde på att oppositionen bojkottade valet. Trots detta fick Maduro 46 procent av rösterna. Hur många procent fick Stefan Löfven i senaste valet?
Trumps agerande är inte förvånande. Han fortsätter bara en amerikansk tradition av intervention i andra länder för egna ekonomiska och geopolitiska intressen.
Trumps slagord om America First betyder inte att USA ska ge upp sin roll som världspolis eller som imperialist, vilken jagar olja och andra naturresurser över hela världen. USA:s enorma rikedomar beror bla på att USA har kunnat exploatera andra nationer världen över vad gäller naturresurser och billig arbetskraft. America First betyder fortfarande att exploatera rikedomar världen över för sina egna intressen. OCH att lägga sig i och intervenera i andra länders inrikespolitik.
Men USA:s geopolitiska intressen stannar inte vid detta. USA har på olika sätt försöket styra politiken i andra länder. Mest känt är nog då CIA låg bakom störtandet av Allende i Chile 1973. I Chile agerade man också på 1960-talet, Haiti på 1990-talet och Malta 1971 osv På Grenada gick USA in med trupper och störtade den sittande, socialistiska regeringen 1983. Liknande försök gjordes på Kuba då en USA-stödd rebellarmé på 1500 exilkubaner, stöttade av president Kennedy, gick iland vid Grisbukten 1961. Rebellerna hade rekryterats, tränats och utrustats av CIA. Vid anfallet fick de hjälp av bombplan från USA, ommålade så de skulle se ut som civila plan. Men attacken misslyckades kapitalt, 100 rebeller dödades och resterande 1400 togs tillfånga.
USA angrep Afghanistan av politiska skäl och Irak för att få fatt på deras olja. USA:s intervention i Afghanistan, Irak och Libyen saknar mandat från FN:s säkerhetsråd och strider mot internationell rätt. Men vem tror att USA bryr sig om det? President Trumps nya strategi för Afghanistan, innebär en kraftig upptrappning av stridsinsatserna och målet är att militärt besegra talibanerna, vilket förmodligen inte kommer att lyckas. Sveriges regering hävdar att svenska soldater, genom att de ingår i Nato-styrkan RSM, befinner sig i landet på inbjudan av Kabul och att detta är förenligt med folkrätten. Kabulregeringen saknar dock kontroll över stora delar av territoriet.
Vid kuppen i Ukraina gav CIA stöd till oppositionen och huliganer. Flera kända politiker bla John McCain, åkte till Ukraina och stöttade oppositionen mot den demokratiskt valde presidenten Viktor Janukovytj. USA agerade för att Ukraina skulle sluta vara allierad med Ryssland och lyckades med detta. I februari 2014 tvingades Janukovytj fly med fara för livet. Vid valet i Nicaragua 1990 spred USA rykten om att socialisterna var korrumperade och Daniel Ortega förlorade valet.
Långt tidigare i Iran såg USA, med CIA till att den demokratiskt valde premiärministern och ledare för Nationella fronten Mohammad Mosaddeq blev avsatt. Mosaddeq hade nationaliserat oljefyndigheterna och Storbritannien och USA kunde inte acceptera detta. CIA iscensatte en statskupp 1953, vilket ledde till att Mosaddeq ställdes inför en summarisk militärdomstol och dömds till döden, ett öde som också drabbade utrikesminister Hossein Fatemi. Medan Fatemi blev torterad och avrättad omvandlades Mossadeqs dom till husarrest, en husarrest som varade fram till hans död 1967. Mosaddeq begravdes under matsalen i sitt hus.
Kelly och Levin vid institutionen för politik och strategi vid Carnegie-Mellon University, har i en studie funnit att USA många gånger försökt påverka valet i andra länder. (Electoral interference by US 1945 – 2000)* Detta skedde hela 81 gånger mellan år 1946 och 2000. CIA-operationer körde framgångsrika presidentkampanjer på Filippinerna under 1950-talet. Kelly och Levin hävdar att USA påverkat valet i 45 nationer över hela världen under denna period. För vissa länder, som Italien och Japan, försökte USA att ingripa i fyra eller flera separata val.
Kelly och Levins uppgifter inkluderar inte militära kupor. Enligt Kellys och Levins forskning innefattar försök till politisk påverkan, att sprida missledande information eller propaganda, skapa kampanjmaterial för föredragna kandidater eller parter. USA har också tillhandahållit eller återkallat utländskt bistånd. Det kan handla om att offentliggöra information som hotar eller gynnar vissa kandidater. Ofta inkluderar det också att levererar stora summor pengar, vilket var fallet vid val i Japan, Libanon, Italien och andra länder. Men sett ur USA:s perspektiv är det OK att försöka få styr på världens politiska utveckling, eftersom man står för en överlägsen, demokratisk världspolicy, som alla bara ska vara glada att få del av.
Kritikern Alf 